En stor del av EUs budget går till det gemensamma jordbruksstödet, det så kallade CAP. Nära 40%. Det är lätt att tro att det är ett stöd till bönderna det handlar om, men så är inte fallet. Det finns till för att hålla efterfrågan på insatsvarorna uppe, bönderna ska köpa konstgödsel och maskiner. Lika så är det ett stöd som ser till att bönderna producerar billiga produkter till livsmedelsindustrins jättebolag. I Sverige hade jordbrukets hela ekonomiska marginal försvunnit om stödet tagits bort. Utan stöd hade priserna för industrin varit högre och dess vinster lägre.

Idén bakom stödet är att upprätthålla ett överskott av produktionen och hålla priserna nere. Överskottet som i många fall då uppstår exporteras utomlands och sänker priserna på andra länders livsmedelsmarknader. Det är därför produktionen av mjölkpulver ökar. Effekten är ungefär den samma på både Sveriges landsbygd och på den afrikanska landsbygden. Bönderna konkurreras ut av allt för låga priser skapade av EU:s jordbrukspolitik. Svenska bönder flyttar till storstäderna och de afrikanska bönderna sätter sig på båtar över medelhavet. Strukturerna är de samma men givetvis är uttrycken olika.

Stödet sporrar allt större och mer specialiserade gårdar i takt med att marginalerna i verksamheten blir allt mindre. Hela sveriges skogs och mellanbygder har i stort sett förlorat sina jordbruk när gårdarna inte längre kunde bli stora nog för att konkurrera på den öppna internationella marknaden. En tendens vi sett sedan slutet av 80-talet i synnerhet. En fortsatt pågående katastrof.

Som debattören Gunnar Rundgren uttryckte sig: ”Hur effektiv kommer den sista gården att vara?”

Nu ska man inom EU lansera en ny ”grön giv” och initiativet ”Farm2Fork” riktat mot jordbruket. Vi ska bli klimatsmarta och miljövänliga. Det vi ser bakom dimridåerna är dock mer av samma gamla recept, gårdarna ska bli effektivare och större för att lyckas konkurrera på en internationell marknad. Digitalisering, innovationer och export är ledorden. Även inom det ekologiska.

Tendensen kommer fortsätta. Sveriges jordbruk kommer fortsätta slås ut, landsbygden avfolkas och fler kommer tvingas migrera från Afrika och andra områden som EU har påtvingat frihandelsavtal. Man jobbar just nu med ett för Sydamerika, ”Mercosur”. Bakom hela den här cirkusen är en cynisk nyliberal idé om hur samhället ska byggas. Genom att suga märgen ur både natur och folk. Spela ut oss mot varandra för att säkra vinsterna – som tycks vara vår enda drivkraft för så kallad utveckling.

Joel Holmdahl och Lucinda från bondeorganisationen i Mocambiqe som arbetar mot bland annat prisdumpande import. Här på besök i Sverige. (foto: afrikagrupperna)

Vi skulle kunna välja en annan väg kan man då tänka. Vi skulle kunna säga:

”Nej – vi tillåter inte import av livsmedel som sänker priserna under vad bönderna behöver för att klara sin verksamhet.” Men det bryter mot varornas fria rörlighet på EU:s inre marknad.

”Nej – jordbruks mark får inte användas till andra ändamål än jordbruk, vi tillåter inte spekulation i jord.” Men det bryter mot kapitalets fria rörlighet.

”Nej – vi vill inte att prispressen är så hård att vi inte kan erbjuda rimliga svenska löner inom jordbruket och därför tar in underbetald utländsk arbetskraft.” Att säga nej till lönedumpande arbetskraft bryter mot arbetskraftens fria rörlighet.

Nu står vi istället här med förslag på bordet om att släppa in internationellt kapital som ägare till jordbruksfastigheter för att harmonisera med EU-lagstiftning. Halva vår åkermark är redan ägd av folk som inte brukar den. Allt medan pengar och kontroll centraliseras till städer och storbolag. Förutsättningarna för vår livsmedelsproduktion och för landsbygden utarmas. Och båtarna över medelhavet fortsätter.

En hållbar och lokalt anpassad livsmedelsproduktion kan vi aldrig uppnå inom EU:s ramverk, det skulle bryta med hela idén med EU. Vill vi att skogen och jorden ska vara grunden för Sveriges landsbygd, ge våra matproducenter rimliga villkor och dessutom ha bra mat på bordet måste vi börja med att inse vilka våra motståndare är.

Fotnot: Joel Holmdahl är bonde och engagerad i NOrdBruk – La Via Campesina* och Dalarnas Socialistförening

*La Via Campesina är en internationell bonderörelse som organiserar över 200 miljoner producenter över hela världen för att arbeta mot den nyliberala utvecklingen och för matsuveränitet.