Samhället

Jag avskyr dig och allt du tror på

fredag 27 november, 2020

Vi var säkert flera som skrattade förra fredagen (20/11). Kristoffer Appelqvist gjorde en träffande satir om det nya läget i svensk politik i nöjesprogrammet ”Svenska Nyheter”. Gal – Tan, identitetspolitik, klimat, feminism, kött, dalahästar, migration, rosa hår, bensinpriser och skattehöj-sänkningar med mera. Alltsammans krönt med en (själv)ironiserande sång om navelskåderi.

Jättebra. Hela det politiska etablissemanget fick sig ett par välbehövliga kängor. Problemet är att det inte är ironi. Utan en bild av den faktiska verkligheten och som sådan uppmanar den till självkritik. Men det görs inte. Borde vi inte snöra på oss kängorna vi just fick kastade och börja samtala som vanligt folk?

Idag ser vi precis den tendens som gestaltades till tonerna av studiokvinnans skrattsalvor. Vi har en förtätad lägerbildning – alla måste ta ställning för och emot. ”Ned i skyttegravarna, allt annat är förbjudet”. Särskilt gäller detta frågan om migration, men det syns tydligt i snart sagt all politik, och allt som överhuvudtaget skulle kunna komma på dagordningen. Och det spiller över på alla olika frågor. Intellektuell bankrutt.

Några säger att ”om du inte tar ställning i dessa frågor så är du inte politiskt verksam och feg”. Andra säger att ”om du inte tycker si eller så är du antingen en fullfjädrad rasist eller islamist-kramare”. Lite tillspetsat. Den politiska gärningen reduceras till en serie ställningstaganden i på förhand givna frågor.

Vi hävdar att detta i sig självt är en vanvettig ideologisk process. Och Appelqvist har förmodligen helt rätt när han säger att det vi ser är en amerikanisering av politiken. Vi har redan nu ett Tan-block (Sd, M och Kd) och ett Gal-block (S,Mp,V, C och L). Som bäst får vi välja mellan det minst dåliga av två osammanhängande alternativ som ingendera företräder vanligt folks intressen. Inget konsekvenstänk utöver parlamentariska balansakter.

Vad beror detta på?

Det enkla svaret är att vi har haft en arbetarrörelse som de sista decennierna helt och hållet gjort reträtt. Man kan ställa två frågor: Vad hände med samhällsbygget? Vad hände med de stora visionerna? Det svaret är också enkelt:

Det liberaliserades. Det privatiserades. Det individualiserades.

Nu ska vi istället välja, på moralisk övertygelse, mellan vad som är gott (eller ont) och ont (eller gott), beroende på vilken färg på skiten som kastas på oss vi föredrar. Förvirrande, javisst!

Vad kan vi göra åt det?

Ja, till att börja med måste vi syna de jävla ideologiska skygglappar som sitter där utan att vi verkar förstå det. Hela det här sättet att tänka är ideologiskt betingat. Det är inte antingen konservatism eller nyliberalism vi behöver. Nej, vi måste bygga våra egna frågor, våra egna alternativ, våra egna svar, med egna visioner. Och för att göra det måste vi samtala med varandra. Alla vi som bygger landet, vi som har gjort det, och vi som kommer att göra det. Vi måste ha en idédebatt och den måste grunda sig i verkligheten, annars är nog arbetarrörelsen rökt. Det är det enda sättet.

Några har redan försökt. Mött motstånd – det blir så i skyttegravskrig – och försökt manövrera utifrån bästa förmåga. Resultatet är ännu så länge fortsatt skyttekrig, och det kan knappast ses vara lyckat. Men skam den som ger sig.

I Dalarna har vi startat en socialistförening, med just detta syfte. Att från grunden bidra till byggandet av en arbetarrörelse som tillsammans med människorna vi möter försöker svara på vår tids utmaningar. Gemensamt. Och börja lokalt.

Vi som bygger landet ser vi som ett utmärkt projekt just i denna anda.

En sista avgörande fråga hänger kvar, hur fan kan det komma sig att ett satirprogram på TV gör bättre analyser än samtliga av de som så att säga ska ”representera folket”? Det vill säga framtidens Demokrater och Republikaner…?

Carl Hällströmer

sekreterare i Dalarnas Socialistförening

Joel Holmdahl

ordförande i Dalarnas Socialistförening.

Stöd Vi Som Bygger Landet!
Klicka här för att bli supporter och få en T-shirt