Tryggheten

Vad är orsaken till smittan i äldrevården?

söndag 24 januari, 2021

Debatten om den svenska coronahanteringen pågår för fullt. Äldrevården har drabbats särskilt hårt, trots att det var just de äldre som skulle skyddas. Hilda Bjerstedt, pensionerad sjuksköterska, skriver om hur årtionden av bristande ansvar, nedrustning och New Public Management har urholkat äldrevården.

Vad är orsaken till smittan i äldrevården? Coronasmittan sprider sig i landet, särskilt på äldreboenden. Där bor de som vi ska skydda enligt Folkhälsomyndigheten och regeringen. Men även bland befolkningen i övrigt och särskilt de yngre, sprider sig smittan. Är det då märkligt att den även kommer till äldreboendena? Där arbetar ju befolkningen, många är unga och viruset är så utstuderat att det smittar utan att visa sig i symptom.

Är det Stefan Löfvéns fel? Eller Anders Tegnells? Dessa två män har fått klä skott för hela pandemin och hur den har hanterats i Sverige. I demokratins namn har de väl ändå en regering och en myndighet bakom sig, något de gång på gång har påpekat.

IVO har granskat hur smittan hanterats i äldrevården och kommit med massiv kritik. Äldre har inte blivit bedömda av läkare, regionerna har inte stöttat kommunerna, skyddsutrustning har saknats, provtagning har inte skett i tillräcklig utsträckning, äldre har inte fått den behandling de borde fått, och så vidare. Kontinuitet, grundläggande kunskap och utbildning saknas hos personalen. Det har vi som arbetar i äldrevården sett och påtalat sedan länge.

Ingen tar ansvar för helheten.

Nu haglar uttryck som ”det är inte vårt ansvar”, ”jag utgår från att det fungerar”, ”vi har tidigare påpekat de här bristerna”, ”enligt våra direktiv ska regionerna och kommunerna ta ansvar” och så vidare. Ingen tar ansvar för helheten.

Vad är då grunden till problemen? I slutet av 80-talet och början av 90-talet smögs marknadssystemet New Public Management in i välfärdssystemet. Utan beslut i riksdagen eller folkomröstning. De nyliberala idéerna som svepte över hela världen mottogs här med öppna armar av politiker och andra beslutsfattare. Nu skulle vården utvärderas och bli mer effektiv. Det gällde även skolan, socialtjänsten och polisen.

Privata vårdbolag fick köpa vårdcentraler och äldreboenden till underpriser, driva dem med vinst och skapa nya där det var lönsamt. Vården bytte namn till Vårdproduktion, patienterna blev kunder, klienter eller vårdtagare. Alla skulle ”vara med på tåget”, även offentliga sektorn skulle konkurrensutsättas.

De är samhällets spjutspets som ska skydda de äldre.

Vart gick då tåget, vart är vi på väg? När marknaden/pengarna styr är det inte lönsamt att ha beredskapslager eller inhemsk produktion av ansiktsskydd och handsprit. Det är heller inte lönsamt att utbilda personal, anställa dem fast och ge vettiga villkor. 25% av vårdpersonalen i Stockholm är timanställda, får ingen lön om de stannar hemma och minimal utbildning. Liknande villkor gäller i hela landet. De är samhällets spjutspets som ska skydda de äldre.

I början av tvåtusentalet infördes jobbskatteavdragen som minskade skatteintäkterna. Kommunerna fick sämre resurser samtidigt som mängder av krav på kvalitetskontroller på pappret och i datorerna infördes. Vad blev kvar till den verkliga kvalitén? Det vill säga att den som vårdar en äldre person har kunskap och kännedom om personen och tid att lyssna och mandat att göra den till viljes. Det pratas om valfrihet och personcentrerad vård, men hur ser förutsättningarna ut i praktiken?

Med alla direktiv borde även följa resurser. Mycket har skrivits och sagts i detta, men om det ska bli en verklig ändring, personcentrering och valfrihet bör marknadsstyrningen utvärderas. Tillsätt en kommission som utvärderar vilken påverkan den har haft för smittspridningen och dödsfallen. Vad har det kostat i minskad demokrati, vinster till vårdbolag, utarmningen av äldrevården och framför allt synen på äldre och oss som vårdar dem?

Hilda Bjerstedt

Pensionerad sjuksköterska, Osby

Stöd Vi Som Bygger Landet!
Klicka här för att bli supporter och få en T-shirt