Coronakrisen har klart och tydligt visat hur extremt nyliberalt Sverige har blivit. Det är individen som ska ta ansvar när samhällets beredskap har visat sig vara lika med noll. Inte minst så utsätter oansvariga företag dagligen sina anställda för fara och risk inom en rad områden där hälsa och säkerhet får stå tillbaka.

Själv jobbar jag inom kollektivtrafiken, och har på nära håll sett hur arbetsplatserna konsekvent vägrar skydda sina anställda. Vi blir kanonmat när Folkhälsomyndighetens rekommendationer är omöjliga att följa såväl på plattformar som på tåg. Inte minst vid uppföljningar och annan medåkning där instruktör och tågvärd tvingas tränga ihop sig i en minimal hytt utan möjlighet att hålla avstånd.

På samma sätt vägrar företagen också att följa rekommendationer från den allmänna sjukvården och tvingar medarbetare med riskfaktorer att vistas i en utsatt miljö utan hänsyn till hälsorisker, allt medan majoriteten på huvudkontoren så klart jobbar hemifrån.

Tyvärr så är aktörerna inom kollektivtrafiken knappast ensamma om att utsätta sin personal för dessa helt oacceptabla risker där de bara vidtar exakt de små kosmetiska åtgärder som de absolut måste.

Det är klart och tydligt att det är vi på golvet, inom transport, inom sjukvård och service med flera arbetaryrken som drabbas hårdast av coronan. Till exempel har dödligheten i Stockholm varit högst i områden där den genomsnittliga inkomsten är lägst. Arbetarklassen, som i lägre utsträckning kunnat jobba hemifrån under pandemin, har i praktiken blivit en särskild riskgrupp.

Sverige har som bekant valt en väldigt försiktig linje när det gäller coronan och med styrande lagar istället för rekommendationer hade dessa oansvariga företag tvingats att följa vårdens och Folkhälsomyndighetens riktlinjer för att undkomma påföljder. Istället har politiken och samhället tagit ett steg tillbaka och i god nyliberal anda istället hänvisa till individens egna ansvar, en politik som kostar människoliv.