För Löfvens socialdemokrater är det viktigare att hålla Sverigedemokraterna på armlängds avstånd än att driva traditionell socialdemokratisk vänsterpolitik, skriver den pensionerade journalisten Leif Westerhede, Åhus.

Coronapandemin har lärt oss massor, men främsta detta: verkligheten har kommit ikapp marknaden.

Efter 30 års systematisk nedmontering av välfärden torde det nu stå klart för de allra flesta. Marknaden, nyliberalismen, globaliseringen – kalla det vad ni vill – har nått vägs ände.

När Sverige var bara en hårsmån från att dras in i andra världskriget uttalade Per Albin Hansson de klassiska orden:

– Vår beredskap är god.

Han ljög som en häst travar.

När Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsson i januari 2020 begärde hos regeringen att coronaviruset skulle klassas som en allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom slog han fast:

– Vårt beredskapsläge är gott.

Han ljög som en Donald Trump i högform.

Men – till skillnad från Trump ljög han inte medvetet.

Johan Carlsson överskattade kapaciteten i sjukvården och kompetensen i äldrevården – och underskattade, som alla andra smittskyddsexperter, kraften i viruset.

För det skulle ju snart visa sig att

• Lagren av skyddsmateriel bara fanns på papperet, de eldade man upp i fjol somras.
• Hyllorna med medicin gapade tomma, de försvann med avregleringen av apoteken.
• Sjukvårdens redan hårt slimmade organisation byggd på industrins just in time-filosofi var inte dimensionerad för en pandemi av den här storleksordningen.
• De 500 IVA-platserna (hälften av EU-snittet) förslog inte långt.
• Äldrevården var bara till namnet.

Det som en gång började med Margaret Thatchers strama finanspolitik med avregleringar och privatiseringar var inte längre något självspelande piano.

Många är de politiker och beslutsfattare av olika partifärg som fastnat med fingrarna i syltburken: Carl Bildt (M), Göran Persson (S), Fredrik Reinfeldt (M), Stefan Löfven (S).

Av dem är det bara den sistnämnde som tillstått att många av de problem vi har att brottas med i dag har sin grund i att samhället dragit sig tillbaka. Heder åt honom.

Nu lovar han bot och bättring.

Det låter ju bra.

Men Löfvens recept mot ojämlikhet, utanförskap och växande klyftor imponerar inte. Det är samma gamla nyliberala snömos à la Annie Lööf: skattesänkningar, marknadshyror och försämrad arbetsrätt.

För Löfvens socialdemokrater, berusade av makten och självbilden som ett statsbärande parti, är det viktigare att hålla Sverigedemokraterna på armlängds avstånd än att driva traditionell socialdemokratisk vänsterpolitik.

Och så länge sossarna dansar efter Annie Lööfs och Nyamko Sabunis (ett tag till i alla fall), pipa, så länge kommer marknaden att fortsätta tjäna storkovan på skolan, vården och omsorgen.

Marknaden är död, leve marknaden!