Snart så är det sommar och säsongen för utomhusteater, eller folklustspel som det kallas, tar sin början.
Dessvärre.
Som jag ser det så finns det två sätt att genomlida ett folklustspel. Antingen så sitter man upprätt, har blicken fäst mot scenen och av hänsyn och respekt till medverkande och publik så försöker man låtsas att man är uppriktigt intresserad och uppslukad av handlingen. Denna metod rekommenderas inte eftersom sinnena då blir alltför exponerade för enfalden. Man kan också luta sig framåt, böja huvudet mot marken, blunda och be till Gud att det snart ska vara över.
Den sista är helt klart min favoritmetod.

Jag blev en gång för länge sedan medtvingad till ett folklustspel. Det var någon slags buskis av värsta sort och innehöll alla de klassiska ingredienserna: Snus, dragspel, militäruniformer från sekelskiftet och övertydliga skådespelarprestationer. Mina klasskamrater i lågstadiet presterade bättre under Roliga Timmen.
Det var någonstans uppåt landet, i gränstrakterna mellan Nordvärmland och Dalarna. En ytterst obehaglig miljö och så långt ifrån mitt naturliga stadshabitat som det bara är möjligt.
Jag lutade mig framåt, slog armarna om huvudet, blundade och hoppades att allt snart skulle vara över.

– Mår du inte bra?
Undrade kvinnan som jag följt med enbart för att vara henne till lags, i syfte att ligga bra till och kanske bli belönad med lite gosi-gos senare på kvällen.

– Om jag sitter kvar så finns det en betydande risk att jag kommer att drabbas av en osund dragning till hemslöjd! Jag förnimmer redan ett behov av att börja fläta halmbockar!

– Skitkul, hörru du! Du kan vänta i bilen!

Jag tillbringade resten av föreställningen ensam ute på bilparkeringen. Det blev ingen fördjupad vänskap med den kvinnan.
Det var värt det!
Det var tjugofem år sedan och jag svär, jag kommer aldrig mer att utsätta mig för något liknande.