Waldemar Tapojärvi är gruvarbetare från Kiruna. Nyligen avsade han sig sin plats på Socialdemokraternas valsedel till riksdagen i Norrbotten. Han stod på valbar plats. Så beskedet överraskade. Men framförallt möttes hans beslut av sympati och respekt från alla i hans omgivning. Jag fick ett samtal med Waldemar, på väg till semester, om detta och lite annat:

Du kanske kan börja med att berätta om dig själv?

- Ja, jag arbetar som gruvarbetare på LKAB i Kiruna, lastare under jord. 24 år, fackligt engagerad på jobbet. Intresserad av musik och spelar i en massa band. Jag vet inte vad mer man kan säga?

Politiskt engagerad är du väl också?

- Jajamen det är jag. Politiskt engagerad i Socialdemokraterna.

Du började din politiska bana hos socialdemokraterna i SSU har jag för mig?

- Nja det var samtidigt ungefär. Vi startade upp Kiruna SSU eftersom klubben legat vilande i flera år. Så det var jag och några kompisar som startade upp klubben på nytt. Fler kom till. Så det har blivit ett aktivt gäng som börjat driva lite frågor.

Politiskt sett står ni ganska långt till vänster har jag förstått?

- Ja, vi är många arbetare, unga arbetare som börjat engagera oss. Och det är sjukvårdsfrågor som akutkirurgin och förlossningsvård med BB, som flyttats och lagts ner, som bl.a. är viktigt för oss i Kiruna. Så vi har drivit det ganska hårt. Gruvfrågan också. Vi tycker att det är fel att utländska gruvbolag ska kunna komma och kapitalisera på våra naturresurser i Sverige och ta vinsterna utomlands.

Socialdemokraterna stirrar blint

Har ni fått stöd från partiet lokalt och nationellt i dessa frågor?

- Hemma i Kiruna är vi helt överens, men i partiet som helhet är det mer tveksamt. Vi tycker ju att det behövs en debatt om svensk gruvpolitik, men debatten är död. Som det här med Kallakgruvan t.ex. att man okritiskt bjuder in det brittiska bolaget nästan utan motkrav. Man stirrar blint på att det kan skapa arbetstillfällen. Men med dagens fenomen vet man ju inte ens om det skapar särskilt många jobb på orten. Pendlare ger inga skatteintäkter till kommunen. Och det blir ofta mycket arbetskraft utifrån, från andra länder, lönedumpning, fusk och olagliga verksamheter.

Ditt engagemang i dessa frågor och för arbetsplatsfrågor tillsammans med kollegorna på LKAB var väl det som gjorde att du valdes ut för att kandidera till riksdagen?

- Jo det var nog mycket därför som folk fick upp ögonen för mig.

Alla riksdagsmän borde ha arbetslivserfarenhet

Och nu har du avsagt dig din plats?

- Ja jag har avsagt mig min plats på riksdagslistan. Det gjorde jag för att livet som de lever som riksdagsmän lockar mig inte. Jag har precis kommit in i arbetslivet, 24 år, jag har bara tre år på LKAB och typ, fem års arbetslivserfarenhet totalt. Jag tror inte det är nyttigt för samhället med politiker som inte har arbetslivserfarenhet. Det är nog viktigt att ha de perspektiven och veta hur det är för vanligt folk som jobbar varje dag, tidig morgon, sena kvällar och nätter. De erfarenheterna tycker jag borde krävas.

Jag sympatiserar verkligen med ditt beslut, liksom de flesta andra verkar ha gjort. Samtidigt, hur dumt det än låter, har ju du mycket mer arbetslivserfarenhet än de allra flesta politiker har idag. Även de från ditt eget parti är i stor utsträckning politiska broilers.

- Jo så är det ju. Alltför många politiker i Sverige har aldrig haft ett vanligt jobb. De har haft uppdrag i partiorganisationer eller så kommer de från en värld som är ganska annorlunda från vår. Sedan har man gått rätt in i rikspolitiken. Och det är problematiskt.

Hur tycker du att det märks?

- Det bedrivs ingen arbetarvänlig politik. Perspektiven saknas. Det är nästan ingen politisk debatt om vardagsfrågorna för vanligt folk. Istället är det spelet och de strategiska frågorna i parlamentet som är på löpsedlarna. Då växer missnöjet bland folk. För de lever ju kvar i sin vardag och sina problem varje dag. När de problemen inte lyfts i politiken ger det grogrund för högerpopulismen. De talar ju till vanligt folk. De etablerade partierna är för dåliga på det.

En rörelse underifrån behövs

Vad kan man göra, tänker du, för att det ska bli på ett annat sätt då?

- Jag tror det är svårt att komma uppifrån. Det är också därför jag avsade mig min plats som riksdagskandidat. Att skandera något därifrån...Jag tro att det enda vägen framåt för arbetarklassen är att bygga en rörelse underifrån, en massiv proteströrelse. Jag tror inte det finns något annat sätt för att få en verklig förändring. En kollektiv massrörelse som ställer krav helt enkelt. Hur det skall göras vet jag inte. Om det är via fackföreningsrörelsen eller de politiska partierna. Eller om det bara är en sorts gräsrotsorganisering ute på arbetsplatserna och en rak sakpolitiskt driven rörelse. Men något liknande är nog det enda sättet.

Jag antar att det är detta som du och dina kamrater i Kiruna kommer att försöka hitta vägar framåt för nu?

- Ja precis. Det är det vi sysslar med. Frågorna finns ju, det gemensamma intressena finns där för arbetarklassen. Det här med vård, välfärdsfrågor. Alla har ju behoven och alla är missnöjda med hur det är idag. Det gäller bara att organisera sig och få fler att röra på sig.

Ja, man kanske måste bortse ifrån att några är partilösa, andra hårt engagerade i olika partier och se mer till just det gemensamma. Eller ska vi bilda ett nytt parti?

- Jag vet inte riktigt. Men jag tror i alla fall inte på att bilda något sorts vänster-nätverk mellan de organisationer som finns. Det ser jag mest som en massa styrelser överallt. Det finns inget underifrån. En rörelse saknas helt enkelt. Man måste nog förenkla det. Gräva där man står. På arbetsplatsen och lyfta frågor där och sedan ut i samhället. Och söka uppslutning för frågor helt enkelt. I de gamla partierna är det så mycket byråkrati som kan vara bromsklossar för en rörelse. Kanske inget bra svar? Men jag tror man måste börja där. Bland kollegerna på jobbet.

Jag tycker det låter klokt och bra tankar. Mer verkstad mindre snack. Du skall ha stort tack för att du tog dig tid och ha en fin semester.