”När jag öppnar dörren möts jag av pappa. Så fort han får syn på mig börjar han klappa händerna och dansa runt i hallen. Här kommer kvinnan sjunger han och klappar i takt. Mamma kommer också ut i hallen och gör det där arabiska joddeljudet som kvinnor gör på bröllop.”

Elaf Ali som skrivit boken ”Vem har sagt något om kärlek” har som tioåring fått sin första mens. Då är hon kvinna, kan få barn och måste skyddas för att vara ren när hon ska gifta sig och föda barn, det som är kvinnans uppgift. Så nu börjar begränsningarna. Elafs liv förändras över en dag. Hon måste komma direkt hem efter skolan, hennes bröders kompisar får inte längre komma hem till dom, hon får inte rida och hon ska vara försiktig när hon cyklar. Och hennes pappa ser till att hon inte får delta i simundervisningen och inte följa med på lägerskola. Vår heder kommer alltid först säger pappan och Elaf lär sig hata ordet heder, sharaf på arabiska.

Elaf och hennes familj kom från Irak till Sverige när Elaf var fyra år och hon är uppvuxen på en liten ort utanför Kristianstad. Hon är äldst av systrarna och den som får ta störst ansvar. Hon får tolka åt sina föräldrar hos socialen och tandvården, skriva ansökningar, ta hand om disk och städning. Hon pluggar och tittar på TV. Elaf läser i tidningarna om mordet på Fadime. Det finns mycket hon känner igen hos sig själv. När hon frågar sin pappa om han skulle kunna göra som Fadimes pappa, mörda sin egen dotter får hon svaret ja.

Elaf har alltid stått sin pappa nära, när hon fyller fem år och pappa inte kommit till Sverige än vill hon inte fira sin födelsedag, inte utan pappa. Hennes pappa var inte särskilt religiös men hedersnormerna fanns där. Något som han nu starkt tar avstånd ifrån. I boken säger han i ett samtal till dottern att om du valt att komma till Sverige måste du släppa det som inte passar in i det svenska samhället och dess värdegrund. Han säger vidare att de nyanlända måste sättas i arbete, ska inte få välja själva var de vill bo utan spridas ut så att de integreras och lär sig svenska språket. För att inte få parallella samhällen ska man inte kunna leva på bidrag utan det ska finnas krav på egen försörjning. Då blir föräldrarna också en del av det svenska samhället och det kan leda till minskat hedersförtryck.

I boken blandar Elafs egna berättelser om sin uppväxt med fakta om hedersförtryck och i faktatexterna skriver hon så klart och tydligt att man kan ta till sig varje ord. Det är en bok som jag skulle vilja se på alla skolor, på fritidsgårdaren och SFI- undervisning, en bok som läses och diskuteras. Den ger styrka och mod till de som lever på det sätt som Elaf växt upp. Men också en bok som jag tycker bör läsas av vuxna.