Foto: Privat

Rickard Torneus skriver här om sin fars arbetsplatsolycka, som gruvcheferna verkar vilja tysta ned.

Kent Torneus

-Nu har det gått två år sedan den 24 maj 2024. Dagen då min far, Kent Torneus, dog nere i LKAB:s gruva i Kiruna.

Två år sedan Dagen när det värsta som kan hända, verkligen händer, när livet fick ett före och ett efter på några sekunder.

Det var en helt vanlig fredag. Solen sken över Kiruna och sommaren började äntligen kännas nära. Jag och min fru hade precis ätit middag och gått ut för att kratta gården vid huset vi nyligen flyttat in i.

Mitt föräldrahem. Pappas gamla hus.

Sedan ringde telefonen. Klockan var strax efter fem på eftermiddagen när en anställd från LKAB ringde till min frus telefon.

“Jag behöver prata med Rickard.”

Det var där världen började rasa. De berättade att något allvarligt hade hänt pappa nere i gruvan. Att ambulansen var på väg till sjukhuset, du måste snabbt skynda dig till akuten. Kanske har det hänt något med hans hjärta, typ en hjärtinfarkt eller någonting. Det var det jag fick som information i samtalet, Mer än så kunde hen inte säga.

Eller snarare FICK INTE SÄGA.

Gruvan Kiruna

Jag tog mig i panik genom Kiruna mot akuten. När jag kom fram till sjukhuset hade inte ens ambulansen hunnit upp från underjorden ännu. Det tar ungefär trettio minuter att ta sig från 1403 meters djup upp till marknivå. Det säger något om hur långt ner han befann sig när livet började lämna honom.

På akuten placerades jag ensam i ett familjerum längst bort i korridoren. Ingen berättade egentligen vad som hänt. Jag fick bara höra att de arbetade med honom.

Minuter blev till timmar. Sekunder kändes oändliga.

Någon gång mellan 19 och 19.30 kom läkaren in och berättade att hans liv inte gick att rädda. Det går inte att beskriva känslan när världen rasar samman på några sekunder.

Man hör orden men hjärnan vägrar förstå.

Allt blir kallt.

Tyst.

Tomt.

Och fortfarande trodde jag att det handlade om ett sjukdomsfall. Det var ju det vi fått höra. Min fru och våra 3 barn kommer till akuten.

Men samtidigt började saker kännas fel. Polisen dök upp. Personal undvek frågor. Ingen ville riktigt möta min blick.

Vi fick inte träffa honom innan polisen hade undersökt kroppen. När polisen kom in i rummet där vi sitter så såg även hon chockad ut. Hon gav mig en hård kram och beklagade sorgen.

Och jag minns att jag tänkte: Varför är polisen här om någon bara blivit sjuk?

Kent Torneus

Till slut fick vi träffa pappa.

Vi stod där tillsammans runt honom. Barn som precis hade förlorat sin farfar utan att förstå varför.

Och jag minns fortfarande hur overkligt allt kändes.

Han låg där smutsig från arbetet nere i gruvan. Gruvdammet var kolsvart.

Hans skjorta var sönderklippt från axel till axel över hela bröstet. Och i hela rummet fanns en tung lukt av järn.

Då tänkte jag att det måste vara lukten från gruvan. Senare förstod jag sanningen.

Det var blod.

Vi åkte hem den natten och lät barnen sova tillsammans med oss i samma rum.

Ingen kunde sova.

Ingen kunde förstå.

Mina barn hade precis sett sin döda farfar på sjukhuset.

Hur förklarar man något sådant för ett barn när man själv inte ens fått veta sanningen?

Hur svarar man på frågor man själv inte kan svara på?

Än idag kan något av barnen vakna mitt i natten kallsvettig efter mardrömmar från den där dagen.

Det är ett ärr som aldrig kommer försvinna från vår familj.

Först klockan 01.30 på natten ringde gruvchefen från LKAB.

Nästan åtta timmar efter olyckan. Då beklagade man sorgen för första gången.

Jag frågade varför det tagit så lång tid innan någon kontaktade mig som närmast anhörig. Svaret jag fick var att de haft krismöte.

För ett “sjukdomsfall”.

Helgen gick i ett töcken. Släkt och vänner kom förbi och beklagade sorgen.

Men samtidigt satt vi där hemma och försökte förstå hur livet skulle fortsätta utan pappa.

Min fru hade förlorat sin svärfar.

Mina barn hade förlorat sin farfar.

Och jag hade förlorat min pappa.

Pappa var den där människan som alltid ställde upp.

Den som barnbarnen sprang till.

Den som alltid kunde laga saker.

Berätta historier.

Hjälpa till.

Fixa.

Finnas där.

Och plötsligt var allt bara borta.

På måndagen, tre dagar senare, ringde polisen från Luleå.

Det var då sanningen började krypa fram.

Det var inget sjukdomsfall.

En gigantisk lucka i anläggningen hade kommit i rörelse efter ett feltryck i en manöverpanel medan pappa arbetade med underhåll nere i gruvan.

Polisen berättade att det fanns övervakningsfilm från olyckan.

En film som LKAB enligt uppgifter redan hade sett ungefär en timme efter själva olyckan inträffat.

Då började pusselbitarna falla på plats.

Blodlukten.

De sönderklippta kläderna.

Krismötena.

Tystnaden.

Enligt uppgifter jag senare fått stod pappa och arbetade med att byta slitplåtar när luckan plötsligt började röra sig.

Det tog bara fyra sekunder från öppet till stängt läge.

Han hade ingen chans att reagera.

Luckan vägde flera ton.

När den stängdes lämnade den bara ungefär tolv centimeters öppning.

Han satt fastklämd innan man förstod vad som hänt.

Enligt rapporter satt han fast i omkring 70 sekunder innan luckan öppnades igen.

När luckan öppnades föll han ungefär 90cm ner från arbetsställningen.

Men det var inte fallet som dödade honom.

Det var skadorna från klämningen.

Krossad bröstkorg.

Punkterade lungor.

Inre blödningar där han sakta, sakta, sakta drunknade i sitt eget blod.

Och det som förföljer mig mest är att han fortfarande levde efteråt.

Räddningspersonalen kämpade för att få upp honom från underjorden.

Han var kontaktbar.

Han hade så ont att han enligt uppgifter bad om att få dö eftersom smärtan var outhärdlig.

Min pappa dog inte direkt.

Han plågades på vägen upp från gruvan medan jag satt ovan jord och fortfarande trodde att han kanske bara blivit sjuk.

Det finns också saker som gör allt ännu svårare att acceptera.

År 2019 inträffade enligt uppgifter ett tidigare tillbud med ett likvärdigt handhavandefel i samma typ av system.

En incident som enligt människor på plats nonchalerades och aldrig verkar ha tagits på det allvar som krävdes av cheferna på LKAB:

"man kan max få ett blåmärke säger sektionschefen"

Fyra år senare dog min pappa.

Efteråt började jag ställa frågor som jag fortfarande inte fått riktiga svar på.

Varför fick vi fel information?

Varför valde LKAB att gå ut offentligt och skriva “sjukdomsfall” när man visste att en lucka hade kommit i rörelse och att det dessutom fanns övervakningsfilm?

Varför tog det över åtta timmar innan någon kontaktade mig?

Varför fick jag veta sanningen först tre dagar senare?

Och varför känns det fortfarande som att delar av sanningen aldrig riktigt fått lämna berget?

Två år har gått nu.

Men sorgen försvinner inte.

Den finns kvar varje gång barnen frågar efter sin farfar.

Varje högtid där hans stol står tom.

Varje gång jag ser hans verktyg ligga kvar.

Varje gång telefonen ringer sent på kvällen.

Kent Torneus Foto: Privat

Pappa hade precis renoverat sitt föräldrahem i Jukkasjärvi.

Han hann bara bo där i sju veckor innan han dog.

Det gör ont att tänka på allt han aldrig fick uppleva.

Alla framtida minnen som bara försvann.

Alla gånger barnbarnen aldrig mer får springa in genom dörren och ropa “farfar!”

Och fortfarande idag finns människor som säger till mig:

“Så tragiskt att din pappa fick ett sjukdomsfall.”

Det gör ont varje gång jag hör det.

För jag vet vad som egentligen hände.

Och en dag, när jag orkar, kanske hela sanningen kommer fram.

Alla detaljer.

Allt som aldrig berättades offentligt.

Allt som fortfarande hålls bakom stängda dörrar.

Men jag är inte där ännu.

Min pappa var inte bara ett namn i en olycksrapport.

Han var en människa.

En pappa.

En farfar.

En vän.

Och han förtjänade att komma hem från jobbet. Framför allt så hade han 10 månader kvar till pension