Ju mer tillbakaträngd vänstern blir i högervindarna, och ju mer vänstern släpper farliga och fördömda teser, desto hårdare klamrar den sig fast vid enskilda inslag av den marxistiska teorin – så som den uppfattades på 1900-talet. Som om uppgiften bestod i att rädda kvar en fortfarande giltig kärna av 1900-talsmarxismen.

Men uppgiften är den rakt motsatta : att avskudda sig de sista resterna av en ideologi som dött sin naturliga död genom att tillämpas och införas. Uppgiften är att hitta en ny läsart av marxismen som kan ta oss bortom 1900-talet.

Ett sådant inslag i den gamla läran, som vänstern hårdnackat håller fast vid är tron på att de ekonomiska lagarna i den politiska ekonomin kan kompensera för bristen på en vänstervåg och de tillsynes försvunna sociala aktörerna. Det finns alltså skäl att inventera de ekonomiska lagarnas förmåga att diktera utvecklingen…

I ortodox marxism från 1900-talet styrs både samhället och naturen av opersonliga lagar som följer sin egen logik. Utvecklingen blir ett självkörande fordon. Tekniksprång och den spontana ekonomiska utvecklingen överlistar ständigt människans fattiga organisationsförmåga.

Oavsett vad människorna föreställer sig leder lagarna samhället fram till tröskeln av ett nytt samhällssystem. Lagarna verkar oberoende av människornas vilja och medvetande, ja människornas utblick är bara en reflex av lagarna. För små är vi för att hävda oss mot dem. Vår räddning består i att agera i enlighet med samma lagar. Då avspeglar vårt medvetande den objektiva verkligheten och framgångar i klasskampen blir möjliga.

Är en så auktoritär syn på människan och hennes möjligheter förenlig med en marxism för 2000-talet ? Hur tog sig denna lagiskhet in i marxismen ? Låt oss se bakåt…

Marxismen föds egentligen mellan två olika Upplysnings-epoker. Den första inleddes på 1700-talet för att krympa till liberalism under Napoleonkrigen. Den andra startade på 1850- och 1860-talen ; den post-revolutionära epoken efter 1848 års folkuppror i Europa. Marx bedrev visserligen inledande studier redan på 1840-talet, men skriver sen sina viktigaste nationalekonomiska arbeten just under den Andra Upplysningen. Bara om vi vet något om vad som kännetecknade denna tid kan vi förstå vilken åverkan den gör på marxismen och förhålla oss till detta.

Detta var en tid av folkliga nederlag och borgarsamhällets stabilisering. Den karaktäriserades av ekonomisk tillväxt, av-ideologisering och vetenskapskult. Statistik. Samtidigt växte nya humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen fram. Sociologi, Etnologi, Historia, Nationalekonomi. Alla var de filosofins avkommor, men nu allt för vuxna för att få plats i barndomshemmet. Som ett led i de nya ämnenas strävan till självständighet uppstod starka anti-filosofiska strömningar. De nya vetenskaperna ville rensa ut filosoferandet ur sina ämnen – i Tyskland betydde det att udden var riktad mot hegelianismen som fram till dess dominerat universiteten.

Historiker som Ranke ville skildra det historiska förloppet ”som det egentligen var”, utan filosofisk ryggsäck. Sociologins grundare August Comte hade liknande ambitioner för sitt ämne. Marx och Engels vandrade i samma fåra som alla andra – ett tag. För även om bildningsgången var gemensam, var avsikterna artskilda.

Men de nya vetenskaperna utvecklades i skuggan av de äldre och framgångsrika natur- vetenskaperna. Konsekvensen av detta syns tydligast hos Comte och sociologin. Han förde ut sin vetenskap ur filosofins fängelse, bara för att kasta in den i nästa. För Comte blev samhällsvetenskapen en sorts social fysik. Samhället styrs av samma orubbliga lagar som naturen; inte av mänskliga viljeakter. Comte grundade en egen lära med namnet positivismen ( positiv = säker ).

Hos positivismen fick naturvetenskapen agera modell för metodiken. Observation gjordes till den enda säkra kunskapskällan. Positivismens fokus på analys, där undersökningsobjekten plockades isär, var lika stark som dess aversion mot att foga ihop bitarna tillbaks igen. Synteser var suspekta. Vetandet begränsades därför till att uppdaga regelbundenheter i det omedelbart upplevda. Till ytan. Det var inte längre nödvändigt att känna till essensen hos elektriciteten. Det räckte med att förstå anledningen till dess uppkomst och hur den betedde sig – sen visste man tillräckligt för att tjäna pengar på den.

Nationalekonomin utvecklades på ett liknande sätt. Här övergavs den politiska ekonomins breda frågeställningar om det ekonomiska systemet och dess långsiktiga utveckling; inkomstfördelningen mellan samhällsklasserna och mycket mer. Perspektiven krymptes och i stället började ekonomerna ägna sig åt prisbildning, cirkulära kretslopp och marginalnytta.

Marx tog spjärn mot denna förkortning av perspektiven genom att använda en hegelsk metodik i sina nationalekonomiska texter. Hegel hade betonat rörelse i sin lära. Först när något inbegrips i en historisk rörelse framträder dess rätta karaktär. Då kan både dess potential och dess ändlighet avläsas. Kapitalismen var ingen stillastående karusell som bara gick runt i ett kretslopp, konstaterade Marx. Kapitalismen skruvade sig snarare framåt i en spiralformad rörelse under ständigt expansionstvång. ”Boom och Bust”-cykeln fick samhället att kränga så kraftigt att det väckte systemförändrande sociala rörelser till liv. Marx historiserade kapitalismen.

De borgliga ekonomerna ville tvärtom avhistorisera kapitalismen; göra den evig och allmän- giltig. Samma varuproduktion som idag, fanns redan under stenåldern, sa de. Marx hävdade att saker och människor inte alltid varit varor. Inte heller måste de förbli det. Varan var bara den historiska skepnad som värdet har under kapitalismen.

Flera av de skotska akademiker som grundade nationalekonomin under slutet av 1700-talet hade börjat sin bana som moralfilosofer. De grubblade över vilka lagar som var mänskliga påfund och vilka som var naturlagar. Det blev till slut en oemotståndlig frestelse att utvidga naturlagarnas omfång, eftersom detta gjorde det ekonomiska systemet ”naturligt”. Spelet mellan utbud och efterfrågan var en naturkraft att värna om. Samhällsförändringar var en naturhistorisk process. Så blev naturvetenskapen och dess lagar vägledande inom nationalekonomin.

För att kunna arbeta med nationalekonomi som ämne var Marx tvungen att använda den vetenskapliga apparat som ämnet tillhandahöll; inklusive språkbruket. Men det märks att han inte är helt bekväm med att låta som en naturvetare. Han retirerar gärna till bildspråk ( ”med auktoriteten hos en naturlag”). Sen hamnar han l alla fall i den tidstypiska naturvetenskapliga trallen. Ibland är en anslutning till jargongen för dagen den inträdes- biljett en måste betala för att komma på talefot med andra människor. ”Kapitalet” har gott om hänvisningar till lagarna. Det kanske mest citerade textstället är från förordet till den första utgåvan av ”Kapitalet I”. Vi kan direktöversätta från den engelska utgåvan för tydlighetens skull : Marx talar här om ”den kapitalistiska produktionens naturlagar”, som har en ”tendens att tränga igenom allt och utveckla sig med järnhård nödvändighet”! Vi har alltså skäl att fråga vad Marx menar med lagar och undersöka hur han använder dem.

För egen del använder Marx huvudsakligen tre sorts ”lagar” i sina nationalekonomiska texter : logikens lagar, dialektikens lagar och orsak-verkan ( kausala ) lagar.

Med logikens hjälp kunde Marx analysera vart kapitalismens rörelsemönster skulle leda samhället – om allt annat övrigt förblev lika. En sådan analys kan ge en för-förståelse för vart samtiden är på väg och ger arbetarklassen nödvändiga upplysningar om klasskampsterrängen. Men logiken är inte tvingande. De sociala styrkemätningarna modifierar logikens genomslag; böjer bort de ekonomiska lagarnas möjligheter att verka, för ett tag eller bryter dem helt vid ett systemskifte.

Den andra typen av lagar som Marx arbetar med i ”Kapitalet” är dialektiska lagar. Det mest kända exemplet är lagen om profitkvotens fallande tendens. Lagen visar att det ekonomiska systemet spontant utvecklar sig mot ett sammanbrott i kapitalackumulationen, vilket öppnar för en revolutionär omgestaltning av samhället. Borgliga samhällsvetare och ekonomer har gärna hänvisat till denna lag för att tillbakavisa Marx påstådda förmåga att ”förutspå” framtiden. Det kom ju inget sammanbrott för kapitalismen !

Men då läser de lagen som positivisterna : som en tvingande naturlag. Och Marx själv inbjuder till en sådan läsning av sina lagar när han anknyter till den samtida jargongen, som i det ovan angivna citatet.

Men lagen om profitkvotens fallande tendens är en dialektisk lag där en tendens möts av mottendenser, vilket framgår tydligt när Marx väl kommer till att behandla lagen i del III av ”Kapitalet”. Kapitalisterna kan förhindra att ackumulationen går i stå om de t.ex. lyckas öka exploateringsgraden eller skapa en större industriell reservarmé. Samhällets fortbestånd förblir därmed en öppen fråga.

Den tredje typen av lagar Marx arbetar med i ”Kapitalet” är kausala lagar. Curlingsporten kan visa oss hur sådana lagar verkar. En sten skickas iväg över isen, kolliderar med motståndarnas inne i boet och deras sten stöts ut. Orsak och verkan. Rörelsen hos den ivägskickade curlingstenen ger definitiva motsvarande förändringar hos den som låg i boet.

Men Marx var klar över svagheterna i dessa orsak-verkan-lagar. Den mänskliga historien är inte reducerbar till ”om A, så alltid B”. Det finns varje gång för många unika omständigheter. Samhället är inget laboratorium där enskildheterna kan isoleras; människorna är inga curlingstenar och samhällsforskaren ingår själv i sitt studieobjekt.

Bristen hos de kausala förklaringarna är att de ser skeendet som objektiva händelser utan subjektiv aktivitet. Även bland människorna förekommer krockar som ger upphov till rörelseenergi. Men rörelseenergin från krocken kombineras med en självrörelse hos det träffade objektet och den yttre orsaken måste inte vara den viktigaste förklaringen till att resultatet blir vad det blir. Resultatet kan bero mer på karaktären och tillståndet hos det objekt som utsattes för yttre påverkan..

Kausala förklaringar bygger på ett dolt antagande om vem/vad som är den aktiva faktorn. Den träffade görs till ett passivt objekt och förklaringen hoppar över den process som sker inne i objektet. Vilket är särskilt olyckligt om man vill förklara människor som – försatta i historiska situationer – ägnar sig åt målinriktade aktiviteter under inverkan av incitanent, slump och känslor.

Marx insåg att historisk kausalitet var någonting annat än de processer som naturvetarna analyserade. I naturprocesser genomlider objekten de förändringar de utsätts för ( som när puppan blir till en fjäril ) utan att kunna göra sig själva till subjekt. I historien kombineras däremot det objektiva med det subjektiva.

Redan Hegel hade ju skilt på Varat-i-sig och Varat-för-sig, vilket låter ganska mystiskt. Men vi känner igen att Marx talade om att arbetarklassen kan förändras från en klass-i-sig till att bli en klass-för- sig , d.v.s. från en klass som visserligen fanns men inte mer än så, till att bli en klass som upptäckt sig själv och börjat agera samfällt. Varat-i-sig är passivt och mer utsatt för kausala bestämningar, medan Varat-för-sig är reflekterande, kapabelt till självständig praktik och egenmakt.

Samhällets spontana rörelsemönster påverkas alltid av aktörernas inblandning, men interventionen kan vara allt från oavsiktlig till halvblind, över kortsiktig och till en medveten, organiserad realisering av den historiska situationens inneboende möjligheter.

Vid dessa tillfällen agerar de inte ”i enlighet med lagarna”. De korsar, modifierar, böjer eller bryter samhällets spontana rörelsemönster.

Redan före Första världskriget stod det klart att liberalismen var en utopisk ideologi som inte fungerade i praktiken. Det visade sig inte finnas någon som helst gräns för hur djupt ner i misär folkflertalet kunde sjunka. Huvudproblemet med detta var inte fattigdom och orättvisa, utan att de ekonomiska ”lagarna” blev ett hot mot arbetarklassens möjligheter att reproducera sig över tid. Fabrikerna kunde bli utan brukbart folk. Så föddes socialpolitiken.

Redan i sin blygsammaste form förhäver sig socialpolitiken mot lagarna.

Mer ambitiöst tillämpad som i det socialdemokratiska välfärdsbygget kunde den erbjuda skydd mot marknadskrafterna och förstärka de stora folkklassernas deltagande i samhällslivet. Men då marknadssamhället i sig aldrig avskaffades, reproducerade det sig i stället ovanpå de lagstridiga strukturerna. Med New Public Management gjordes välfärden marknadskonform och utförsbacken startade.

I ett större perspektiv är socialismen inget annat än en serie medvetna ”lagbrott”. Kommunismen var i Marx teori den slutliga befrielsen från de ekonomiska lagarna.

Hur kommer det sig då att 1900-talsmarxismen ihärdigare än liberalerna själva predikade de ekonomiska lagarnas obetvinglighet i stället för att uppmana till att kullkasta dem ?

En av förklaringarna är att de röda anmodas att anamma ett sådant synsätt av sina ledare. Här utgjorde Friedrich Engels den obestridlige auktoriteten.

Engels tillverkade en egen världsåskådning - den ”dialektiska materialismen”. Utgångspunkten för denna världsåskådning var en människobefriad natur – trots att en sådan inte existerat på hundratusentals år. Kvar finns bara den planet som formats i samspel och konfrontation med människan.

Ovanpå den orörda naturen skapade Engels ett reduktionistiskt filosofiskt system, där allt som kan kallas fysik, kemi eller biologi kunde förklaras av tre ( välkända ) ” lagar”. Samma lagar utsträcktes sen till att gälla det mänskliga samhället och historien – d.v.s. till de områden som Marx sysslat med.

För att kunna bemäktiga sig samhället och historien behövde den dialektiska materialismen först förallmänneliga historiematerialismen så att det blev möjligt att inlemma den i en vidare världsåskådning. Följden blev att den subjektiva sidan nerspelades och historiematerialismen tvingades att fokusera på att hitta ”objektiva lagar” som förutsattes styra samhället och historien.

Och ju mer obetvingliga ”lagar” , desto mindre blev behovet av arbetarklassen som aktör. Med Engels frikopplas marxismen och blir – i denna version – en ideologi till salu för andra sociala bärare.

Saken underlättades av att determinismen hos naturlagarna hade en betydande klangbotten i samtiden. De tycktes bekräftade av samhällsutvecklingen. Under industrialiseringen kunde borgarna inte annat än att skapa en ständigt växande arbetarklass, i samma takt som deras företag blev framgångsrika. Snart skulle arbetarklassen dominera samhället numerärt och hur skulle det då gå för borgligheten ? Den självdestruerade ju. Lagbundet.

Sen uppdagades det tyvärr att de som har makten över produktionsmedlen också har makten att skapa samhällsklasser, drabanter och i förlängningen : valresultat.

Detta var visserligen förargligt men i gengäld spred sig socialismen ”med nödvändighet” till allt fler länder under 1900-talet. Världskartan blev allt rödare. För både socialdemokrater och kommunister blev teorin om en lagbunden nödvändighet en förtröstan på att de hade historien på sin sida.

Tills båda två trampade på samma kratta och den for upp i ansiktet på dem.

Lagiskheten hade och har också funktionen att göra det komplicerade enkelt. Den utnämner i praktiken borgarklassen till den drivande kraften i historien. Den dubbelt oförmögna arbetarklassen reduceras till medåkare i någon annans projekt. Den driftiga borgligheten utvecklar produktivkrafterna och lägger den ekonomiska basen för socialismen. Ju bättre det går för borgarna och ju mer kapitalism genomsyrar varje vrå av samhället och livet, desto mer mognar tiden för socialismen. När den korkade borgarklassen sålunda fullföljt ”sin historiska uppgift”, stjäl vi deras företag ifrån dem och lever lyckliga i dessa i alla våra dagar.

Världshistorien är dock ingen arbetsledare som delar ut uppgifter till folk och det enda vi ärver av borgarklassen är ett felkonstruerat arbetsliv med obrukbara relationer inom och mellan enheterna.

Tron på de ekonomiska lagarnas avgörande betydelse är omvänt proportionerlig till vår förlitan på att arbetarklassen och folket kan ta samhället i sina egna händer.

Fågeln ska inte sätta sin tillit till att grenen håller, utan till att vingarna bär.