Mycket få tankegångar är så uppburna som föreställningen att Upplysningens idéarv, ett förebud till Franska revolutionen, har välsignat vårt nuvarande samhälle. Upplysningen älskas av alla från moderater till marxister och ifrågasätts av ingen, trots att Marx varnade för att de förhärskande idéerna alltid är de härskandes idéer. Men nästan ingen orkar slutföra den tanken.

Enligt schablonen uppstod Upplysningen i 1700-talets Frankrike – trots att det mesta av det franska filosoferandet bestod av osjälvständiga inlån från brittiska öarna eller Holland. Enligt samma schablon segrade sig Upplysningen framåt under hela 1800-talet som en ledsagare till Västeuropas industrialisering. I själva verket hamnade Upplysningen helt på villovägar under 1800-talets första halva, för att återvända som riktningsgivare först under andra halvan.

Det vore därför rimligare att tala om två Upplysningsepoker. En första under 1700-talet; den andra från 1848. Den första var för-industriell; den andra en del av kapitalismens expansion. I den första besegrades adeln; i den andra arbetarklassen. Efter arbetarnas nederlag under ”Folkens vår” 1848, framträdde en starkt optimistisk borgerlighet, med en närmast naiv syn på teknikens och den ekonomiska tillväxtens möjligheter. Vetenskap blev den nya religionen och likt all religion var vetenskapen svaret på allt : de sociala förändringarna likaväl som krigen.

Hur har då vänstern förhållit sig till Upplysningens seger; sönderfall och återkomst?

För de flesta av 1900-talets marxister var epoken mellan Napoleon och 1848 en sorts ruskväder det gällde att skyla sig från. Avbrottet mellan de två Upplysningsepokerna – den före 1800 och den efter 1850 - kallas i kulturhistoriska sammanhang för Romantiken. 1900-talsmarxismen definierade sig som Romantikens anti-tes. Fattas bara.

På ytan var Romantiken nattmörkret mellan två dagar. Den politiska reaktionen härskade; friheten förmörkades och de uppnådda reformerna togs tillbaka. Romantiken var nationalistisk och exkluderande, ja provinsiell, snarare än kosmopolitisk och inkluderande. Den var anti-modern bakåtlängtan i stället för framsteg. Romantiken representerade flum, känslosvall och mysticism; inte förnuft och framsteg. Den hyllade hellre naturen än människans triumfer där hon satt vid sina instrument. Romantiken klängde sig fast vid det särpräglat unika; det plats- och tidsbundna i stället för att söka det allmänmänskliga och universella. I stället för att förvalta konstarternas lagar om det evigt sköna förespråkade den brott mot alla estetiska lagar. Vad ska genier med regler till ?

Så ser domen ut. Men ett delar sig alltid i två.

Romantiken är på en gång både mer revolutionär och mer reaktionär än den Upplysning som stelnar till liberalism. Romantiken roterar dessutom runt sin egen axel; startar som revolutionär och populistisk under Napoleonkrigen; modifieras och övergår i nattsvart reaktion under 1840-talet, för att dyka upp igen på 1860-talet lika populistisk och revolutionär som vid seklets början. Nu främst i Östeuropa och USA.

Rader av romantiska tänkare ifrågasatte samhällsutvecklingen. Hur ska industriella produktivkrafter förenas med en rimlig social ordning ? Marx och hans teori kan bara förstås om den får behålla sin placering i det sammanhanget. Romantiken var inte bakåtlängtan. Romantiken var modernitetens självkritik.

Men Marx efterföljare har gjort allt för att befria marxismen från hela idéutvecklingen under 1800-talets första halva. Härigenom kunde de förbinda de båda Upplysningsepokerna med varandra och skapa en kontinuitet där Marx kan framställas som Upplysningsfilosofernas sladdbarn.

Men då förloras inte bara ”den unge” Marx utan också populismens och idealismens bidrag till marxismen. Det blir omöjligt att spåra marxismens urartning. Den röda borgerlighetens ”socialism” (Västeuropeisk socialdemokrati och Sovjet/Kina) på 1900-talet förfäktades ju redan av utopisterna i tidigt 1800-tal.

Numera är detta ungefär som att göra självmål i en bollsport. Idag lever vi i en ny romantisk epok. Högern är på marsch. Populistiska sprickor i varje partilandskap. Civilisationskritik mot hur vi arbetar, äter, åker, ja lever. Fossilfritt stål och grön modernisering. Stadslivet tröttar. David Jonstad, en klimatskribent, skriver en bok om att övergå till lantliv och självhushåll. Det gjorde författaren Carl Jonas Love Almquist också för nästan 200 år sen . Populärkulturen i TV och på bio översköljs av Fantasy ( Sagan om ringen; Game of Thrones ). Litterär provinsialism, som Karin Smirnoffs romansvit om Smalånger, blir en försäljningssuccé. Kerstin Ekman fortsätter envetet att inventera människans relation till naturen. De fina teatrarna spelar 200-åriga Schillerpjäser. Nationalism – inkluderande eller exkluderande allt efter vilka sociala bärare den får. Lägg till Sverigedemokraternas folkhemsnostalgi.

Samtiden formligen vrålar Romantik ! Men eftersom samtliga frekventa deltagare i kulturdebatten är fostrade till Upplysning, är ingen av dem kapabel att se att den kejsare de paraderar är naken.

Den mest fundamentala anledningen till att vi lever i en tid parallell till det tidiga 1800-talets Romantik är dock att båda epokerna kännetecknas av behovet av att begrunda havererade revolutioner.

Franska revolutionen förvandlades efter Napoleon från triumf till besvikelse. Den hade utlovat det storartade; levererat det krassa. Franska revolutionen övergav folkmajoriteten. Den löste inte samhällets grundläggande problem – den sociala frågan. Det gjorde inte 1900-talets röda revolutioner heller.

Kritiken mot den ofullbordade revolutionen accelererade under 1800-talets Romantik. Steg för steg radikaliserades samhällskritiken. Från liberalismens försök till modifieringar av Franska revolutionen till marxismens förkastelsedom. Har vi någon som helst anledning att tro att revideringarna borde bli mindre långtgående den här gången ? Att vänstern kan skaffa sig ett nytt framtidsprojekt utan att bygga om sina referensramar ?

Ett första steg kan då bli att sluta gnälla över tidsandan och försöka lära av de människor som brottades med samma problem som vi. Att bejaka den Romantik vi faktiskt lever i.

Romantiken avancerade tänkandet bortom Upplysningen på fem punkter :

Vi tar dem en i taget:

1. Kollektivisering.

Först ifrågasattes Upplysningens utgångspunkt i Individen.

På kontinenten skulle Johan Gottfried Herder få störst betydelse för kollektiviseringen. Herder var en radikal lärare som stödde Franska revolutionen och ville ha rösträtt också för de egendomslösa. ”Folket” var ett nyckelbegrepp hos Herder, som lyfte fram folkkulturen hellre än finkulturen. Herder är också den demokratiska nationalismens fader. Hans nationalism var öppen, inkluderande och icke-aggressiv. Ingen kultur var bättre än någon annan. Därför vände han sig emot de auktoritära dragen hos Upplysningen. De europeiska makterna ville forma hela världen efter sin egen samhällsmodell och skapa en kosmopolitisk enhetsvärld. Herder försvarade det unika och varje folks rätt att hitta en egen väg.

Hur tokigt det blir om man håller fast vid Upplysningens utgångspunkt i Individen för att lösa samhällsproblem ser vi i dagens migrationsdebatt. De gigantiska folkomflyttningar som uppstår i den globala industrialiseringens spår blir ohanterliga om de reduceras till en fråga om individuell människohjälp.

Filosofer som Hegel representerade en annan sorts kollektivisering. Han såg i stället Staten som den naturlige aktören. Mänskligheten genomgår en historisk bildningsprocess, menade Hegel. I civilsamhället uttrycker människorna sin självförståelse i seder och normer, affärsetik eller barnuppfostran. Dessa koncentreras sen i statens lagar och institutioner, där hela samhällets självförståelse uttrycks. Staten blir därför det gemensamma Förnuftet personifierat.

Återstår då den kollektivisering som är mest välkänd för oss : att brittiska och franska historiker tillsammans med de första franska socialisterna lyfter fram samhällsklasserna och kampen mellan dem som historiens motor. Allra längst i kollektivisering gick Karl Marx som hävdade att den mest förfördelade samhällsklassen var bärare av allmänintresset.

Romantikens kollektivisering delade sig i två, den var uppenbarligen både höger och vänster.

Högern förespråkade hierarkiska kollektiv; som Riket ( lett av monarken ) , Familjen ( med husfadern ) och Företaget (ägaren ). Vänstern stod för platta, demokratiska kollektiv.

2. Historisering

Eftersom Upplysningen vacklade mellan revolution och restauration fick den ett olyckligt förhållande till historia och rörelse. Var Franska revolutionen ett bevis på att samhällssystemen var ändliga? Var borgardömet också ändligt ?

I de nyfödda borgarstaterna blev versionen av Upplysningen att världshistoriens mening var att leda fram till Nu. Om man bara insåg hur lagar och institutioner uppkommit ur de historiska omständigheterna, förstod man också varför samhället måste vara precis som det redan var.

Romantikerna visste annorlunda :

” hur övergående är inte alla mänskliga strukturer”, utropade Herder, ”ja hur förtryckande blir inte de bästa institutioner under loppet av några generationer. Plantan blommar och vissnar; era förfäder har dött och förmultnat; ert tempel har fallit; ert tabernakel finns inte kvar; språket självt som länkar samman människorna blir antikverat. Skulle då en politisk konstitution, ett samhällssystem eller en religion ( … ) vara för evigt ? ”

Idealister från Romantiken överskred Upplysningens fokus på Nuet och arbetade med ett Då-Nu-Sen- perspektiv, där allt var statt i rörelse.

För den borglige revolutionären Johann Gottlieb Fichte hade mänskligheten hunnit i bästa fall halvvägs på sin väg mot Autonomins epok, där egen- och allmänintresset förenades. Nya samhällen skulle följa.

Fichte var en så konsekvent förespråkare av upprorsrätten att han skrämde den liberal-konservative Hegel från vettet. Om det alltid är rätt att göra uppror hamnar vi ju i ett tillstånd av rullande samhällsförändringar; en permanent revolution ! Hegel utvecklade i stället en filosofi där människorna kunde få försona sig med det förhandenvarande.

Även om Hegel fruktade samhällets rörelse var han desto mer intresserad av att försätta tänkandet i en framåtrörelse. Han gapskrattade åt hur empiristerna begränsade sig till analys. Allt de gör är att plocka isär hela universum tills det ligger som en meningslös hög med smådelar framför en , skrev han. Samma brist skulle sen vidhäfta Auguste Comtes lära , positivismen.

Sådana begränsade sätt att tänka lever än idag. ”Julgranen är tysk” säger de som tänker likadant nu, och tror sig därmed ha avslöjat talet om att vi skulle ha en egen svensk kultur.

Som bevis staplar de sen ytterligare exempel på importer. Men det enda de lyckas med är att fördumma hela frågan om vad som är svenskt och hur någonting blir det. Efter analys ska syntes följa, sa Hegel. Sanningen sitter i helheten, inte i komponenten.

För Hegel var vetenskapernas uppgift att tillhandahålla materialet åt filosofin. Filosofins egen uppgift var att öppna vetenskaperna i ett större fönster; en allmännare referensram. Referensramarna förbrukades alltid och ersattes av nya. Så utvecklades tänkandet.

Detsamma gäller ju samhällssystemen, konstaterade Marx, som inspirerades av Hegel till att historisera kapitalismen. Kapitalismen är inget ekonomiskt kretslopp som snurrar runt, runt på stället. Den vinglar snarare framlänges under ständigt tvång att expandera, vilket undergräver dess egen existens. Allt som har en början har en ände. Herder hade rätt.

3. Begeistring

Napoleons arméer tågade ut mot det feodala Europa under Upplysningens banér. Folkupproren mot Napoleons ockupationer bar Romantikens fana.

Upplysningen var den bildade elitens bästa idé.

Romantiken kom ur folkdjupen.

På kulturens fält var Romantiken en frihetsrörelse ut ur klassicismens tvångströja. Inom litteraturen detroniserades poesin av romanen, som skrevs på folkspråket och fylldes med figurer ur de lägre klasserna. Inom konstmusiken fick harmonierna stå tillbaka för melodin. Rörelse och dramatisk natur fyllde bildkonsten.

Den mest berömda tidsmarkören är förstås bröderna Grimms sagosamlingar. Sagor är analfabeternas kultur, muntligt traderad. Grimmbröderna hade ett kulturpolitiskt syfte när de upptecknade, samlade och lanserade de tyska folksagorna. De ville göra den läsande allmänheten bekant med dessa folkliga berättelser för att stärka uppfattningen att den splittrade tyska nationen inte bara var en självklar kulturell enhet ; den kunde också ta språnget till stat.

Samma tendenser hittar vi senare i Ryssland, där slavofilismen var kopplad till rysk folkkultur och folksagor. Ur slavofilismen kom narodnikerna och en revolutionär populistisk marxism, som hävdade att Ryssland inte behövde ta omvägen över Englands kapitalism.

Än senare fick Kina sin Romantik. Här blev de bildade skikten svårt chockade av hur Kinas krav bara ignorerades, när landet försökte få sin halvkoloniala status upphävd i Första världskrigsfrederna. Detta ledde till att landets intellektuella fördömde den svaga kinesiska eliten och sökte sig till folket.

Först, i föreställningen att de skulle vara massornas lärare. Snart upptäckte de dock att lärandet borde gå åt andra hållet. En bred folkloristisk rörelse samlade in frispråkiga folksånger, ordstäv och legender. De ansåg att folkkulturen kunde bli ett verktyg för Kinas pånyttfödelse och återge landet en självuppfattning stark nog att stå imperialismen emot.

Rörelsen bröt med elitkultur och traditioner. Den mest genuina folklitteraturen var muntlig, anonym och omöjlig att datera. Den hade fötts ur behovet att få uttrycka sig själv och skapades för att underhålla andra i den egna ursprungsmiljön. Inte för att nå berömmelse. Den traderades vidare och förändrades, eftersom varje nytt framträdande skapade ett nytt original.

Folksångerna utmanade föråldrade och korrupta seder. Sångernas karaktär antyder att kvinnorna spelade en huvudroll som visdiktare, trots att kvinnor var förbjudna att framföra folksånger. Hela rörelsen motsatte sig konfucianismens auktoritära drag, som kravet på lojalitet eller lydnad mot äldre män. Enligt konfucianismen var det inte god sed att visa känslor. För den nya unga generationen av intellektuella blev kärleksvisan en sensation. Bortträngd och begravd i folkdjupet blev den återupptäckt och utgångspunkten för en ny friare livsstil i deras värld.

Trots att den folkloristiska rörelsen var litterär, snarare än politisk, hamnade den ohjälpligt i motsättning till konfucianismen. Eliten fann den vulgär och normupplösande. Bland folkloristerna fanns de som ville använda folkets kultur till moralisk uppfostran. Andra värnade om den som ett forum för folket att uttrycka sig själva. Några ansåg att folkkulturen förstördes om den gavs ett politiskt syfte, men de flesta hävdade att ett framträdande folk kunde fungera som ett verktyg för Kinas pånyttfödelse.

Den kinesiska Romantiken är typisk. Den avslöjar klasskaraktären hos Upplysning och Romantik.

Upplysningen önskade bilda och leda folket. Hos Romantiken var det folket som behövde utbilda och leda de däruppe.

Upplysningen hade mekaniserat människan till en själlös maskin; samhället blev till natur och framsteg till ekonomisk tillväxt. Romantiken begeistrade människan. I de romantiska kulturrörelserna blev steget kort till att uppvärdera inte bara kulturens roll, utan även de andliga, ideologiska och politiska faktorernas betydelse över huvud taget.

Bättre än de flesta förstod Hegel det mentalas makt; men han fruktade att begeistringen bodde granne med den politiska aktivismen.

Sanningen kan bli en kollektiv berusning, menade han. Sanningen är, skriver han i förordet till ”Andens fenomenologi, ”en backantisk (besinningslös) yra, där ingen av deltagarna kan hålla sig nykter.”

Gruvstrejken Kiruna

Marx var uppenbarligen inte lika bekymrad. Han preciserade tankekraftens och aktivismens roll :

”Kritikens vapen kan uppenbarligen inte ersätta vapnens kritik. Materiell makt måste störtas med materiell kraft. Men teori blir till en materiell kraft när den omfattas av massorna. Teori får fäste hos massorna när den förståtts och de visar att de begripit genom att bli radikala. Den som blir radikal söker roten till allt.”

Romantiken bröt med Upplysningens syn på medvetandet även på ett annat sätt. Hos upplysningsfilosofer som Kant, var medvetandet orelaterat till tid och rum. Upplysningen vädjar alltid till ett allmänmänskligt Förnuft.

Hos Hegel däremot var medvetandet nerplöjt i ett befintligt samhälle och i en tidsanda. Marx drev brytningen med Upplysningen ett steg till. Medvetandet var inte bara tidsbestämt och placerat i geografin, utan kopplat till vilken ekonomisk position dess bärare har i samhället. Medvetandet har klasskaraktär och ”de härskandes idéer är i varje epok de förhärskande idéerna.”

4. Proletarisering

I sin bok ”Lagarnas anda” från 1748 hade upplysningsfilosofen Montesquieu visat att skilda kulturer och nationer uppkommit ur sin naturgeografi och därför blivit olika. Tankemässigt innebar detta ett stort framsteg eftersom det öppnade för pluralism och vidsynthet. Men tanken gick ner sig i nya fallgropar. Eftersom människan tydligen var en del av sin naturmiljö, söktes nu förklaringar till historiska händelser i naturfakta. Människan var en sorts klokare växt, med välutvecklad anpassningsförmåga till sin miljö. Seder, institutioner och samhällsordningar var nödvändiga svar på naturförhållandena. När det i själva verket var människornas försök att bemästra relationerna till varandra eller till naturen.

Montesquieu sekunderades av materialisten Helvetius, som var villig att tilldela samhället, men inte människan, en större roll.

Helvetius ansåg att idéer och tankeverksamhet orsakades av de yttre objektens påverkan på människan. Hjärnkontorets verksamhet reducerades till att tacksamt observera, sortera och memorera inkommande offerter. Hos idealister som Kant hade det åtminstone tillkommit ett arbetande förstånd som lade ett mervärde till den inkommande upplevelsen.

Helvetius ansåg också att människan saknade moraliska färdigheter. Hon styrdes av egenintresset, som var moralens motsvarighet till fysikens rörelse. Människan agerade för att undvika obehag och maximera sitt välbehag. När en intelligent härskare insett detta, gav det honom obegränsade möjligheter att domptera fram en god samhällsmoral. De lagar han utfärdade kunde med korrekta belöningar och bestraffningar få egenintresset att harmoniera med allmänintresset. I grunden var detta ett auktoritärt betraktelsesätt som öppnade för allt från ren tyranni till light-versioner som social ingenjörskonst från de som vet bäst.

Gentemot materialismen framhävde idealisterna under Romantiken självrörelse och egenaktivitet. Filosofer som Fichte hävdade att bara aktivitet kan göra världen begriplig och beboelig. Individen ”strävar” alltid efter att ta makten över sina omständigheter.

Socialisten Moses Hess förde in Fichtes idéer bland unghegelianerna och begreppet ”streben” bytte namn till ”praxis” och tankarna fördes vidare av Marx. Marx tog avstånd från den sociala ingenjörskonsten och proklamerade att

arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk.

Men för att befrielsen skulle bli möjlig behövde människorna förändras i massomfattning. Den förändringen åstadkommer de genom att delta i rörelser för en förändrad vardag och en ny samhällsordning. Där kan de skapa sig ett ”vi” och upptäcka sin egen kraft. Så blir arbetarklassen ”av med all gammal dynga den bär på och kapabel att grunda ett nytt samhälle.” Bakom revolutionen dolde sig ett pedagogiskt projekt.

Men Marx och Marx-ism är inte samma sak.

Marx efterföljare återföll i den franska 1700-talsmaterialismen, som om Romantikens idéutveckling aldrig funnits. ”Den förste ryske marxisten” Georgij Plechanov byggde sin föreställningsvärld på Helvetius (se ovan "... villig att tilldela samhället, men inte människan, en större roll).och Holbach. Och med Upplysningsfilosofin följde ett socialt perspektiv som anammades av den II:a Internationalens socialdemokrater – de revolutionära likaväl som reformisterna.

Den tyske socialdemokraten Karl Kautsky skrev i Die Neue Zeit : ”Det moderna socialistiska medvetandet kan endast uppstå på grundvalen av djupgående vetenskaplig insikt (…) Men vetenskapens bärare är inte proletariatet utan den borgliga intelligensian (…) Det socialistiska medvetandet är således någonting som förts in i proletariatets klasskamp utifrån.”

Lenin citerar Kautsky med gillande i ”Vad bör göras?” (1902) och säger att ”den spontana utvecklingen hos arbetarklassens rörelse leder till att den underordnas den borgerliga ideologin”. Därför kan ”politiskt klassmedvetande bara bibringas arbetarna utifrån”.

Såväl Kautsky som Lenin omyndigförklarar de, som i egenskap av den mest förfördelade klassen i samhället, representerar allmänintresset. De förklaras oförmögna att göra teori av den egna praktiken; inkapabla att upptäcka vad som finns i förlängningen av de motsättningar de brottas med och deras lärprocess underkänns. I stället anländer klassmedvetandet som en donation från intelligensian. Hur ska man då kunna bli av med ”den gamla dyngan” ? Och bakom vilken sten hittade intelligensian de andras klassmedvetande ?

Den 1900-talsmarxism som förfäktades av både reformister och revolutionärer var en vänstertolkning av Upplysningen.

Ombudsmän och parlamentariker vet ju bäst. För att inte tala om den marxist-leninistiska förtruppen.

Perspektivet är i högsta grad levande än idag. År 2021 gav tankesmedjan Katalys ut skriften ”Efter socialdemokratin”, skriven av Jenny Andersson. Hon tolkar både Marx och sitt uppdrag : dagens finanskapitalism har ”återskapat proletariatet, den pöbel som politiska tänkare från Aristoteles till Marx uppfattade som oförmögen till politiskt tänkande och handlande” ( ! ) Hon förstår socialdemokratins uppgift som ”att omvandla denna pöbel till en upplyst massa, medveten om sina rättigheter och med demokratin som förändringshorisont”.

Lärdomen av 1900-talet blir att utan nedstigning i Romantikens folkdjup levererar reformism och bolsjevism bara nya röda eliter. Vi andra blir kvar där vi är. Marxismen - som vi känner den - är i behov av proletarisering.

5. Defragmentering

Romantikens femte bedrift var att ta Upplysningens statsvetenskapliga frågeställningar om frihet och demokrati och föra in dem i arbetslivet.

Föga överraskande skedde detta i Tyskland som tack vare sin ekonomiska efterblivenhet fick tid och möjlighet att ställa djupare frågor på tröskeln till industrialiseringen. Hur uppkommer dessa klasskillnader som trasar sönder samhället så ? I tysk debatt besvarades den frågan med ett enda begrepp : arbetsdelningen ( eller vardagligare : specialiseringen ).

Specialiseringen splittrade samhället i olika klasser. Därmed splittrades och fragmenterades också den enskilde individen. Där utveckling gavs, blev den partiell och ensidig. Människan blev tillbakahållen och deformerad av den roll hon tilldelades i yrkeslivet. Hon föll ur de större sociala sammanhangen och förlorade anslutningen till den gemensamma kulturen. I stället för tillhörighet, spontanitet och helhet – fragmentering och främlingsskap inför arbetet.

Romantikerna använde sig av det antika Grekland som tankestöd och motbild för att befrämja defragmentering och social läkedom. Mest berömt är möjligtvis diktaren och dramatikern Friedrich Schillers försök att använda Antiken som trampolin för tanken.

I det antika Grekland kunde individen nå en allsidig uppodling av sina färdigheter, vilket medförde en sådan harmoni mellan kropp och själ att den enskilde både kunde och ville ansvara för någonting större än sig själv. Just detta förnekades människorna i det moderna samhället; de flesta exkluderades från de större sammanhangen och hänvisades till ett enahanda och glädjelöst yrkesarbete i fabrikssamhället, sa Schiller.

I ”Brev för en estetisk uppfostran” försöker Schiller armbåga fram ett utrymme för kreativitet och fantasi i kapitalismens mekaniserade arbetsliv. Men han är inte någon ekonomisk tänkare och hittar inga praktiska utvägar. Hans lösningar tenderar till slut mot att använda fritiden som kompensation för arbetsdagens tristess. Känns det igen?

I kontrast till Schiller hävdade Hegel att arbetsdelning egentligen är något bra. Bara genom specialisering kan vi bli unika människor och bidra till att förverkliga det goda samhället samtidigt som vi förverkligar oss själva. Det självförverkligande i yrkeslivet man får som spärrvakt i tunnelbanan framstår dock som ganska begränsat, ser vi idag.

För Hegel var Antiken ett ouppnåeligt ideal och en återgång till ett sådant levnadssätt en utopi. Som tur är kommer filosofin till vår undsättning i stället, menar Hegel. Med hjälp av den kan vi försona oss med förlusten av allsidighet och övervinna alienationen. Försoningens huvudarena är Staten. I en förnuftsstat kan vi känna oss hemmastadda i samhället, trots allt.

Marx ställde sig på Schillers sida mot Hegel, fast längre fram. Han frågade sig hur klasser uppkommer och gav svaret : genom arbetsdelning. De skapas när specialiserade sysslor permanentas till yrkesgrupper som sen aggregeras till samhällsklasser. Alltså var arbetsdelningen av ondo. Människan behövde bli hel igen. Antikens goda sidor kunde återvända i ett samhällssystem, som tillät en annan rollfördelning i arbetslivet.

William Morris bok (1890) om hantverkets glädje. En framtidsvision för 2000-talets England.

Marx nöjde sig inte med detta. Han angav också en mer geografisk – rumslig – dimension hos jämlikheten. I nästa samhällssystem kan verksamheternas geografi omorganiseras och skillnaden mellan stad och land upphävas. Det kan låta oskyldigt men är egentligen en plädering för att alla rumsliga hierarkier ska brytas ner. Närproducerat och återvunnet skall leda till ökad självförsörjning, vilket är det samma som mindre rumslig specialisering. Effekten av detta blir i sin tur att samhället görs mer överblickbart och förhindrar att den arbetande människan begravs i maskineriet.

Arbetsdelning och marknad är egentligen två olika uttryck för samma sak. Om vi – på produktionssidan - specialiserat oss när vi tillverkar saker betyder det att vi inte tillgodoser samtliga våra behov genom att framställa allt själva. Några behov måste då tillfredsställas genom att vi byter till oss / ”köper” det från någon annan specialist. Dessa upprepade byten kräver till slut ett forum. Platsen kallas marknad .

1900-talsmarxisterna testade att slå ihjäl marknaden utan att attackera specialiseringen.

De attackerade konsekvensen, inte orsaken. Men ett samhälle där det finns arbetsdelning och socialekonomiska skillnader mellan specialiserade grupper kan inte fungera utan marknad. Marknaden kommer - förr eller senare – att befria sig från alla politiska strupgrepp och reproducera sig.

Marknadssamhället kan bara avskaffas genom att onödiggöras. En krympande social och rumslig specialisering minskar definitionsmässigt omfattningen av marknad och förkortar klasskillnaderna. En marxism som inte förstår hur klasser uppkommer kan inte heller få klasskillnaderna att försvinna. Därmed kan arbetarklassen heller aldrig förflytta sig upp ur sin nuvarande samhällsposition. Hur ska marxismen då kunna bli förknippad med frihet ?

Jag menar att utan Romantikens kollektivisering och historisering; begeistring, proletarisering och defragmentering hade det inte funnits någon marxism över huvud taget. Suddar man bort Romantikens bidrag faller marxismen baklänges ner i liberalism.