Är marxismen en allomfattande världsåskådning som rymmer alla svar ?

Den frågan år så kolossal att den snabbt blir oöverblickbar. Men den kan gå att diskutera – till en kostnad. Om vi först införskaffar några glosor som ingen använder till vardags, kan vi ta oss upp högt nog för att ta flygfoton på vänsterns idéarv. Den här texten avser att diskutera marxismens karaktär och räckvidd.

Tiden efter Hegels död 1831 kännetecknades som vi tidigare konstaterat av starka anti-filosofiska strömningar. Mer eller mindre nyfödda human- och samhällsvetenskaper kämpade för att befria sina ämnen från filosoferandet. I politiska sammanhang hade samhället börjat gå sönder i sömmarna under ”hungerdecenniet” före 1848 års revolutioner i Europa. I de allt oroligare tiderna blev filosoferande till sist bara en ursäkt för politisk passivitet. Kan våra vackra idéer bestå ? Överlever de kontakt med verkligheten ?

Så här sammanfattade Marx sin inställning : ”Filosofin kan inte förverkligas utan att avskaffas, och inte avskaffas utan att förverkligas.” Marx var en anti-filosof som ville att vi skulle förändra världen i stället för att ägna oss åt metafysiska spekulationer.

Vad menas då med metafysik ? Till metafysiken hör t.ex. all ontologi, alltså mer generella frågor om vilken karaktär verkligheten har. Innerst inne. Här hittar vi idealism och materialism, som båda från var sitt håll hävdar att verkligheten består av en enda substans. Ansluter man sig till materialism eller idealism ägnar man sig alltså åt metafysik. 1900- talsmarxismen gjorde just detta och hävdade att marxismen var både en världsåskådning ( dialektisk materialism ) och en metod.

Om vi i stället ansluter till Marx själv, förnekar vi att hans teorier är en världsåskådning; de utgör en förändringsmanual och en historisk erfarenhetsbank.

Med Marx´ anti-filosofiska inställning hamnar vi i motsättning till alla monistiska ( inom filosofin doktrinen att allt som existerar ytterst är av ett och samma slag) uppfattningar om verklighetens innersta väsen. Materialism och idealism jämställs som lika bristfälliga och i behov av att ”upphävas”. Materialism och idealism förbränns i handlingen och resterna av dem lever vidare som resultatet av handlingen. Marx´ointresse för ontologiska frågor och hans uppmaning att förändra världen praktiskt i stället har gett honom epitetet ”praxisfilosof”. Uttrycket myntades av den italienske marxisten Gramsci när han satt fången i Mussolinis fängelser. Beteckningen är inte perfekt, men etablerad och ganska händig.

Marx kan väl inte samtidigt vara både en praxisfilosof som upphäver materialism och idealism och en dialektisk materialist ! Ber att få återkomma längre fram i min tankegång.

Vi noterar att åskådning är detsamma som en betraktelse. Att titta på. En åskådare är inte en aktör.

För Marx var materialismen progressiv bara i den utsträckning som den gav argument mot idealismen. Men den politiska aktivismen kom från idealismen. I tysk idealism var den borglige revolutionären Fichte den mest framträdande aktivisten. Med stor fara för sitt eget liv predikade han mot den franska ockupationen av de tyska staterna och för att folket skulle sluta sig samman och bilda en ny stat.

Högerfilosofen Hegel föredrog ockupanten Napoleon framför folkupproren och utvecklade en abstrakt filosofi där världshistorien blev ett aktörslöst självspelande piano. Samtidigt bekämpade han all radikalism hos sina studenter och kollegor. Hegelianismen kom att dominera de tyska universiteten fram till Hegels död 1831, och en bit bortom.

Men också Hegel skulle bli övervunnen. Unghegelianerna blev snart allt mer kritiska mot sin döde läromästare. Den viktigaste figuren här var Moses Hess, som bröt mot Hegels bud om politisk passivitet och utvecklade en egen ”Handlingsfilosofi”, som han kallade den. Hess introducerade de första franska socialisterna i tysk debatt och han var mentor åt Marx och Engels just vid den tid då de båda övergick till socialismen. Hans kritik mot den passiva materialismen hos filosofen Feuerbach är helt parallell med Marx´, även om den senares Feuerbach-teser är vassare.

Om nu Marx var så inriktad på att förlösa politiska drömmar och filosofiskt grubbel i politisk handling, hur kunde då marxismen utvecklas baklänges in i metafysiken och bli en världsåskådning ?

Det korta svaret lyder: på grund av den Andra Upplysningsepoken under 1850- och 60-talen och den åverkan den gjorde på den revolutionära teorin.

Samtidigt som Marx arbetade med sina nationalekonomiska texter utkämpades en av de största bataljerna i tysk kulturhistoria – den så kallade ”Materialism-fejden”. Den handlade om vilka slutsatser som borde dras av de naturvetenskapliga framstegen. Finns Gud ? Själen ? Finns den fria viljan om allt är en oundviklig naturhistorisk process ?

Materialismen förespråkades av samhällsengagerade naturvetare som politiskt tillhörde den borgliga vänstern. Ledande figurer var läkaren Ludwig Buchner, zoologen Carl Vogt och fysiologen Jakob Moleschott. I fejdens kölvatten forsade positivism och empirism fram. Med sina starka kopplingar till naturvetenskaplig metodik. De nyfödda human- och samhällsvetenskaperna dukade under för de övermäktiga naturvetenskaperna och allt blev ”social fysik”.

Marx och Engels reagerade helt olika på den nya tidsandan.

För Marx borde ju fejden ha varit ett gyllene tillfälle att ”komma ut” som materialist. I stället tiger han sig fram genom blåsten – fram till en viss punkt. Det är talande att upptäcka vilken…

Engels däremot, åkte med. Zoologen Carl Vogt författade flera böcker om djurlivet, där han drog paralleller till människornas samhälle på ett sätt som formades till en plädering för anarkismen. Ett uppslag som inte skulle lämna Engels någon ro. Engels började studera naturvetenskap och blev allt mer frestad av tanken på att utveckla Marx´ideér till ett allomfattande tankesystem.

Både Marx och Engels ägnade mycket tid åt de nya framstegen inom etnologi och antropologi, men for sen i rakt motsatta riktningar. Den etnologiska folklivsforskningen dominerades helt av positivismen och härmade naturvetenskapen. Etnologerna definierade levnadssätt hos främmande folkslag; de klassificerade dem och konstruerade evolutionära utvecklingssteg. Alla folk genomlöper lagmässigt samma utveckling, låt vara i olika takt, hävdade de. Evolutionismen var borglig, eurocentrisk och anti-romantisk.

Engels för in evolutionismen i en Marx-anstruken historiesyn. Han söker modellsamhällen där utvecklingen kan illustreras i sin renaste laboratorieform och han bygger utvecklingstrappor, lika vackert tillskurna som fyrkantiga. Framåt-uppåt går det. I steg.

Under tiden ersätts evolutionismen inom etnologin av ett nytt synsätt – diffusionismen – som var en reaktion mot trappbyggena och deras obligatoriska enda –vägs – utveckling. Diffusionismens främsta förtjänst var att den betonade yttre faktorer i sina förklaringar och erbjöd ett mer internationellt perspektiv : samhällen kunde förändras och utvecklas genom innovationer och inflytelser som spreds från olika kulturcentra till mottagande samhällen.

Diffusionismen tilldelade den sociala fysiken ett dråpslag. Införandet av yttre faktorer hade den förtretliga konsekvensen att krångla till allting. Etnologer som tidigare hade föreställt sig att ”primitiva” folkslag var ”isolerade” och därför kunde studeras med beprövade naturvetenskapliga metoder, fick nu sin laboratoriesituation (för-) störd av ett okontrollerat inflöde av alternativa orsaker.

Detta sista gick dock vänstern förbi, som från Engels och genom hela 1900-talet försvor sig åt föreställningen att världshistorien sprang i trappor.

Marx däremot började i stället relativisera sin tidigare uppfattning om historieutveckling. Han återuppväcker den romantiska traditionen. Likt Herder frigör han sig ifrån eurocentrismen och börjar betona det unika i varje nations färdväg. Storbritannien måste inte vara alla länders framtid. Likt Hegel, förkastar han färdiga scheman och efter Fichte ser han framtidssamhället som det ursprungligas återkomst på en ny högre nivå. Allt detta återfinner vi i hans korrespondens med de ryska populisterna på 1870-talet. Men låt oss återgå till huvudspåret:

Till sist hade naturvetarna i Materialism-fejden slagit sig trötta mot krucifixen utan att ha fått död på Gud. De räddades från kollaps genom en återgång till Kant. Kant hade kritiserat filosoferna i hans egen samtid för att de tanklöst hade kastat sig ut i metafysiska dispyter, utan att först ha utforskat om ämnet var något som det ens gick att få säker kunskap om. Denna kunskapsteoretiska fråga borde alltid utredas först. Därmed öppnades en bakdörr ut ur fejden för alla trötta kämpar. På väg ut, proklamerade både tron och materialismen sig som segrare. I själva verket slutade fejden i nederlag för all metafysik, oavsett vilken. Världsalltet hade inte låtit sig omfamnas av någon aktuell lära.

Först nu äntrar Marx debatten.

Men han struntar i den ontologiska frågan – materialism eller idealism ? I stället försvarar han i andra upplagan av ”Kapitalet” det han kallar ”min metod”, d.v.s. sin Hegel – inspirerande kunskapsteori.

Marx och Engels utvecklades åt olika håll.

Marx fokuserade på revolution praktik; Engels på världsåskådning. Marx vill utveckla sin kritiska metod; Engels en materialistisk ontologi ( Ontologi är läran om vad som existerar och vad vad det betyder att någonting existerar.). Marx ville undersöka betingelserna för socialismen, Engels producera ideologi.

En återklang av motsättningen hittar vi i Paul Lafargues ( Marx´ svärsons ) memoarer, där Lafargue drar sig till minnes en ordväxling mellan de båda arbetskamraterna. Engels ville ta alla högar med material om kapitalismens utveckling i Ryssland och slänga dem i brasan , så att ”Kapitalet” kunde bli färdigt någon gång. Marx replikerade att Engels slösade bort sin tid på frågor som saknade politisk relevans. När Marx hade dött 1883 blev fältet fritt för efterhandskonstruktioner.

I ”Socialismens utveckling från utopi till vetenskap” säger Engels att han och Marx har en gemensam syn bestående av ”den dialektiska metoden” och en ”kommunistisk världsåskådning”. 1887 förser förläggaren Joseph Dietzgen detta med etiketten ”dialektisk materialism”, vilket snappas upp av den ryske socialdemokraten Plechanov.

”Marx – ismen” ansågs nu ha en filosofi som bestod av Upplysningsmaterialism, vars svagheter övervunnits genom att den gjorts dialektisk. Exakt varför det mekaniska i all materialism skulle få liv och botas av att bli påförd ytterligare schematik, i form av dialektiska lagar som man applicerar i förväg, har väl inte framgått än idag. Hos Marx hade dialektiken varit en metod att organisera utforskat vetande – i efterhand. Men som en del av en ny och färdig världsåskådning blev det rimligt att närma sig faktamyllret med ett schema som var färdigt i förväg.

Marxismen reducerades nu till en formel : historie- materialism + dialektisk materialism = marxism.

Aldrig någonsin använde Marx dessa beteckningar. I 1900-talets alla studiecirklar lärde vi oss att Marx vänt upp och ner på Hegels idealistiska världsåskådning och ställt den på fötterna. I en närmare läsning av det andra förordet till ”Kapitalet” del 1 framgår det dock att det enda han vänt upp och ner på är metoden; dialektiken. Marx struntade i världsåskådningarna.

I sak och kronologiskt uppkommer den ”dialektiska materialismen” när Engels försöker utvidga vad Marx skrivit i ekonomi och historia till att omfatta också naturvetenskap och filosofi.

Med hjälp av sitt gravtal till Marx och den lilla boken om Feuerbach vänder dock Engels på den tågordningen. Marx´ arbeten i ekonomi och historia reduceras till fördjupningar på ett delområde av den dialektiska materialismen. Engels blir därmed marxismens grundare och Marx bara en specialist på mer begränsade områden än de Engels var verksam på.

Detta synsätt vann stark anklang i Ryssland och därifrån in i 1900-talets kommunistiska rörelser. Stalin författade skriften ”Den dialektiska och historiska materialismen” där det hette : ”den historiska materialismen är principerna från den dialektiska materialismen utvidgad till studiet av samhällets liv.”

Ja, Lenin var ju Rysslands ”Marx”. Vem tror vi då var Rysslands ”Engels” ? Som gör det mera betydande och vittomfattande arbetet ! Så blev Marx lära till ideologi i den nya röda överklassens tjänst.

Nästan alla vänsterrörelser idag har velat frigöra sig från 1900-talets onda arv. Men ingen har ifrågasatt formeln.

Varför ?

Grunden för den nya världsåskådningen får sägas vara mycket skör. Engels hade rest på en mindre turné till naturvetenskap och filosofi och kommit hem med ”Anti-Duhring”, den lilla boken om Feuerbach och det opublicerade manuset om naturens dialektik. Med dessa ville han skapa en interdisciplinär vetenskap och en världsåskådning. Den blev inte ens halvfärdig.

Än viktigare : från och med Engels byter marxismen klasskaraktär.

Engels riktar nu sin världsåskådning till vetenskapliga kretsar. Den var ämnad för både proletärer och ”oförskräckta vetenskapliga teoretiker”. Den vetenskapliga och tekniska intelligentian blev för Engels arbetarklassens viktigaste allierade, varförutan framsteg inte var möjliga. Vetenskapen blev en lika viktig revolutionär kraft som arbetarrörelsen. Ju mer den utvecklades, desto ” mer harmonierar den med arbetarnas intressen och ambitioner”. Klassförtryck var det kors som arbetarna bar. Den planlösa anarki som kännetecknade produktionen under kapitalismen var intelligentians straff. Kapitalisterna drog sig allt mer tillbaka från den dagliga verksamheten i företagen och överlät den till intelligentian, men släppte inte makten, vilket ledde till ekonomiska kriser och till att intelligentian bakbands som social kraft. Kapitalisterna var egentligen överflödiga eftersom intelligentian fanns. Det var denna ideologi som vägledde 1900-talets marxister.

Några år efter Engels död kapade Ryska revolutionen bort toppen på den sociala pyramiden och slängde ut godsägare och kapitalister. Restpyramiden i övrigt lämnades i fred.

Upp ur pyramidens intelligentia växte en ny röd borgerlighet – och socialismen gick mot nederlag.

1900-talsmarxismen har dött den enda naturliga död som en idé kan få – den tillämpades och infördes i praktiken. En ny vänster behöver förstå det socialistiska arvet på ett annorlunda sätt än förut för att komma längre. Idag har vi samma uppgift som svedjebonden : att så i askan.