"Det är hög tid att vanligt folk tar ödet i sina egna händer. I det lilla kanske med att helt enkelt säga nej när en byråkratchef dyker upp och lastar på en redan hårt belastad personal ännu fler uppgifter. Vanligt folk behöver räta på ryggarna och känna samhörighet men också stolthet" skriver Bengt Johansson, ordförande i 24:7. Det är vi som bär upp hela samhället och stannar vi hemma stannar allt. Läs hans tankar om samhället och om demokrati. Vi måste återerövra demokrati och frihet. För vad ska vi med demokratin till om den bara finns till för ett fåtal?

Den här texten ska handla om demokrati. Men hur många texter och tal har inte närmat sig frågan genom att upprepa en rad värdeord och begrepp? Våra politiska motståndare plockar fram begreppen när det passar dem. ”Demokrati” har blivit ett mantra. Stora ord man slänger mot varandra i debatten. Men vad innehåller de och vad betyder demokrati för dig?

Den politiska eliten har ni alla sett på teve. Deras ordsvada är stor men vad förmedlar de? Blir du berörd? Känner du att det handlar om dig?
Tyvärr har vi också alltför ofta hört så kallat folkliga ledare använda stora begrepp, tala till folk, istället för med folk, i tron att bara mantrat kommer från ”folkets företrädare” så lyssnar människorna. Men det gör de förstås inte så länge den som talar inte är på samma våglängd som de lyssnande.
Förtroende är nåt man förtjänar och de tidigare stora folkrörelsepartierna har sedan länge gnagt på det folkliga förtroendet genom att bejaka marknadsliberalismens segertåg som nu sköljt över oss som en iskall våg i över 30 år.
Är du lönsam lille vän? Är du effektiv? Är du flexibel? Jobba ihjäl dig och konsumera är budskapet. Detta budskap har allt att göra med den eroderande demokratin i vårt samhälle.

Begreppen är stora i den politiska debatten. Men det är i den lilla vardagen vi lever våra liv, utbildar oss, drömmer, blir kära och bildar familj, bekymrar oss för ungarna. Det är i vardagen vi arbetar, åldras, behöver värdighet och omvårdnad. Det är också i det verkliga livet vi behöver finnas till även för andra, för nåt som är större än bara oss själva. Så ser våra liv ut och det är i ljuset av det vi måste resonera om demokrati – som betyder folkmakt.

Till skillnad mot företrädarna för vår nuvarande samhälle säger vi att den lilla människans möjligheter till frihet ligger i de gemensamma lösningarna. Vi hävdar rentav att det gemensamt ägda och de gemensamma lösningarna är själva fundamentet för ett hållbart samhälle och är den grundläggande förutsättningen för demokratin att verkligen innehålla något mer än rösträtt vart fjärde år. ”Det spelar väl ingen roll hur jag röstar, de gör ju som de vill ändå”. Så låter det från alltfler i samhället.
Och hur kan det egentligen vara en kontroversiell ståndpunkt, att människorna ska vara med och bestämma om de livsförhållanden de ska leva i?

Låt oss se på några konkreta exempel i någorlunda nutid och ställa frågan: har utvecklingen minskat eller ökat demokratin, alltså de reella möjligheterna för vanliga människor att kunna påverka?

Bostäder:
Sedan 90-talet har utvecklingen genom riksdagsbeslut lett till att boendet omvandlats till en marknad, där även Allmännyttan som tidigare hade det tydliga uppdraget att tillhandahålla bra och billiga bostäder, omvandlats till vinstdrivande bolag.
Bostadssubventionerna för byggande av hyresrätter har tagits bort. Det har inneburit att byggandet av hyresrätter har avtagit samtidigt som byggandet av bostadsrätter har tilltagit. Utländska finansintressen köper upp Allmännyttans bostadsbestånd, renoverar och höjer hyrorna kraftigt.
Totalt sett har utvecklingen inneburit att den statliga och kommunala sociala bostadspolitiken har monterats ner till förmån för den rena marknaden. Bostaden har förvandlats från nödvändig social rättighet till objekt för vinst. Bostadsbristen har ökat dramatiskt i landet. Denna utveckling har drivits av både borgerliga partier och socialdemokraterna.
Nå, tillbaka till vår grundfråga: har denna utveckling varit bra eller dålig för vanligt arbetande folk?
Svaret är tydligt och enkelt: Det har varit en mycket dålig utveckling.
Har denna utveckling ökat eller minskat vanliga människors möjlighet att utöva verkligt inflytande/demokrati? Även här är svaret bedövande tydligt: Marknadiseringen av bostäder har minskat människornas demokratiska inflytande och därmed också deras trygghet och frihet.

Elmarknaden
Låt oss först slå fast några enkla sanningar. Det är i huvudsak svenska skattemedel och vanligt arbetande folk som byggt upp Sveriges energinät och energiförsörjning. Energi över landet, till hushåll och industri har varit en grundläggande förutsättning för bygget av det svenska välfärdssamhället. Mixen mellan i första hand vattenkraft och kärnkraft har gett stabil tillgång på el.
Frågan om energi över landet är helt grundläggande och har fram till 90-talet setts som en nationell angelägenhet som ska försörja Sverige med kraft. Men även här har politiken från eliten inneburit att marknadskrafterna tillåtits ta över för att kunna tjäna pengar. Behoven sätts i bakgrunden.
Idag är Sverige ihopknutet med den europeiska energimarknaden. Sveriges elit har förbundit Sverige att ställa hela 70 procent av den energi vi producerar till den europeiska marknadens förfogande.
Det heter ju att vi har energibrist. Men det stämmer inte. Bara under 2022 producerade Sverige elöverskott, och var nettoexportör av el samtliga 52 veckor, eller 8570 omräknat i timmar.
Enligt EU-avtalet måste prissättningen göras så att priset som sätts i Sverige ska baseras på det pris i EU som var högst dagen innan. Dessutom ser vi samma utveckling inom energisektorn som inom bostadssektorn, att alltmer av den energi som produceras i Sverige, ägs av utländska intressen.
Dessa ekonomiska intressen drivs av att maximera sin egen vinst och har inget intresse av att ta hänsyn till svenska nationella behov. De tar inget samhällsansvar.
Detta har nu gett enorma ökningar av elkostnaderna för både företag och hushåll.
Så om vi ställer samma fråga igen: Är denna utveckling bra eller dåligt för vanligt arbetande folk i Sverige så blir svaret ett entydigt nej.
Avsaknaden av demokratisk kontroll över den privata energimarknaden ger förstås också ett minskat demokratiskt utrymme för människorna.

Förutom dessa två exempel som beskrivs lite mer detaljerat är listan lång på inskränkningar av demokratin. Strejkrättsinkränkningen som klubbades igenom av riksdagen 2019 – i ett land som knappt haft några strejker de senaste decennierna – är ett exempel. Förstörelsen av LAS-lagen om anställningsskydd ger betydligt fler otrygga anställningar och följden blir allt tystare arbetsplatser.
Natoansökan har forcerats igenom utan att höra folkets inställning, ett demokratiskt övergrepp alldeles oavsett vad man tycker i sakfrågan. Utförsäljningen av våra beredskapslager på 90-talet skedde utan demokratisk diskussion och än mindre demokratisk möjlighet till påverkan. Vården fortsätter att privatiseras trots att varje undersökning visar att folkmajoriteten är emot, liksom de är emot vinster i skola och övrig välfärd.

Övergången till det privatiserade marknadssamhället innebär en våldsam förskjutning av makt, från det offentliga till det privata, från vanliga människor till en smal elit. Oxfams senaste rapport visar att 5 personer äger lika mycket som 5 miljoner svenskar.

Historien lär oss att frihet, trygghet, människovärde och demokrati för vanligt folk alltid är en en fråga om maktförhållandena mellan klasserna i samhället. Det finns inte en enda demokratisk reform eller frihetsreform i Sverige under 1900-talet som överheten och deras representanter inom politiken gett bort till det arbetande folket i någon slags klarsyn av godhet.

Fakta är att vanligt folk fått kämpa sig till varje litet framsteg. I organiserad maktkamp mot överheten. Det må sedan ha gällt rösträtten, pensioner, lagstadgad semester, arbetsmiljön, löner, bostäder, lunch till barnen i skolan och mycket mer därtill. Kampen för frihet, trygghet och demokrati i vårt samhälle är således knuten till organiserad kamp för drägliga livsvillkor.

Inte ens förbudet mot asbest som tagit livet av så många arbetare, kunde elitens människor bjuda på. Därför att vårt privatägda marknadssamhälle handlar om vinstjakt och rovdrift på människorna och naturen.

Och självklart blir elitens människosyn därefter. Människor som inte orkar är lata och ska piskas fram, förr med rent fysiska piskor, idag med hjälp av terror genom bland annat försäkringskassans jakt på sjuka människor.

Protesterande människor idag framställs nästan som illegala störningsmoment, se på de Gula Västarna i Frankrike, hamnarbetare, sopgubbar, undersköterskor, taxichaufförer och lärare i Sverige.

Strävan för människovärde, demokrati, trygghet och välfärd, är central i vår samhällsutveckling. Folklig demokrati var och är pöbelvälde för överheten. Därför att deras version av frihet och demokrati bygger på att några få äger det mesta och lever på andras arbete.

Detta synsätt från överheten fanns med redan från början. Liberalismens anfader John Stuart Mill avfärdade demokratin som ”den simpla massans tyranni över individens frihet”.

Den liberala framgångsvågen över världen har kommit av sig och deras tolkningsföreträde över verkligheten är delvis bruten.

Protesterna mot nedskärningar, arbetslöshet, massmigration framkallad av fattigdom och krig, protesterna mot den tidigare regeringen Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”, landsbygdens protester mot en imploderande välfärd… protesterna mot chockhöjda hyror, bensinpriser och elräkningar… Allt detta avfärdas av makten och den liberala demokratins försvarare som onyanserat, okunnigt, protektionistiskt, populistiskt eller rentav rasistiskt.
Från de liberala tankesmedjorna kommer nu tankar om att massan av människor helt enkelt är för okunniga och dumma för att utöva demokrati, för dumma för att kunna styra sig själva. Tongångarna och synen på människorna känns alltför väl igen eller hur?

I en tid då den första arbetarrörelsen med Socialdemokraterna i spetsen, gått sönder och understödjer det råa marknadssamhället och den ägande eliten, en tid då S inför strejkrättsförbud, medverkar till att förstöra LAS och skamlöst nog inte ens kan ratificera förbudet mot kärnvapen, är behovet av en ny beslutsam folkrörelse större än på 100 år.
Detta gäller förstås också våra fackföreningar, där toppstyrningen är total. Avsaknaden av verklig demokrati inom de organisationer som en gång skapades för att tillvarata de arbetande människornas intressen och levnadsvillkor, är öronbedövande och upprätthålls av ett privilegiesystem inom dessa rörelser där de ledande tillskansat sig enorma löner, pensionsvillkor, och reell makt. I sitt levnadssätt har de mer gemensamt med direktörer och högbetalda byråkrater än sina egna medlemmar.

Åsa Linderborg, tidigare kulturchef på Aftonbladet, skrev i sin avskedstext att 8 av 10 svenskar känner sig maktlösa. Det är ett sätt att spegla det demokratiska underskottet i vårt land. Och det är sant, avsaknaden av kraft inom arbetarklassen gör människor maktlösa, rentav sjuka. ”Tala inte om hur det är, det vet folk redan, tala om vad vi ska göra åt det”, sa en klok människa som jobbar inom vården.

För, du vet redan, eller hur?
Man ska inte tjata om det folk redan vet.
Du vet att Sverige inte är sig likt.
Du vet att vanligt arbetande folk drabbas av arbetslöshet, nedskärningar, privatiseringar, skenande elpriser, höjda hyror, en otäck våldskriminalitet, hedersförtryck, parallellsamhällen, bortglömda pensionärer….
Du vet redan allt detta.

Frågan är ju vad vi ska göra åt eländet.
Fast det vet du nog egentligen också.

Rösträtt fick vi slåss för. Alla tillsammans!
Människovärdet har vi fått slåss för. Alla tillsammans!
Demokratin har vi fått slåss för. Alla tillsammans!

Från rösträttsstriden till att över 500 förbannade trelleborgare samlades utanför kommunhuset häromdagen, för att protestera mot att politikerna ger sig själva höga lönelyft samtidigt som nedskärningarna i omsorg, skola, välfärd står som spön i backen.
I Lilla Varberg kämpar omsorgspersonalen mot administrationens ständiga försök till försämringar, nu senast mot förstörelse av semesterperioderna. Fysiska möten och hundratals undersköterskor som skriver insändare och vågar skriva under med sina namn.

Och nu rör gruvarbetarna på sig i norr. På fackmöten har de bestämt att kräva mellan 10 till 20% i lönelyft. Men de har också börjat lufta tankarna på att det behövs nya organisationer, som står fria från makten.

Så, visst vet du redan vad som behövs.

• DU behövs, så att vi kan bli Alla tillsammans!
• För social rättvisa, för riktig demokrati, för trygghet.

Det arbetande folket slickar fortfarande sina sår efter många decenniers svek Men dimman håller på att lätta och alltfler arbetare lämnar den gamla arbetarrörelsens organisationer i besvikelse och protest.

Det är hög tid att vanligt folk tar ödet i sina egna händer. I det lilla kanske med att helt enkelt säga nej när en byråkratchef dyker upp och lastar på en redan hårt belastad personal ännu fler uppgifter. Vanligt folk behöver räta på ryggarna och känna samhörighet men också stolthet.

Vi bär upp hela samhället, varje dag med vårt arbete. Går vi hem stannar allt. Det handlar om att börja återerövra demokrati och frihet. Då liksom nu måste det ske via sammanhållning och organiserad kamp. Genom att sätta oss själva i rörelse för våra intressen.
Det arbetande folkets strävan och kamp bildar en avgörande pusselbit i modern svensk historia och kultur.

Vi ska sluta med att se oss själva som offer. Som offer blir vi hjälplösa villebråd för den överhet vars enda drivkraft är att leva gott på vårt arbete. Som offer kan vi inte ta makten, knappt ta över och driva en glasskiosk.

Vi måste räta på ryggarna igen och skapa en ny folkrörelse som förmår sätta social rättvisa och gemensamt ägande på dagordningen. En rörelse som förmår ge människorna hoppet tillbaka.

Det arbetande folkets frihet bygger på utökad demokrati och gemensamt ägande. Ett sådant samhälle kan rentav inte existera utan en verkligt folklig demokrati. Det är vår gemensamma lärdom. Men liksom tidigare generationer, måste vi som lever här idag ta vårt ansvar för välfärden och tryggheten. Då duger det inte att överlämna ansvaret till någon annan. För vem skulle det vara?
Det är bara tillsammans vi kan återerövra trygghet och verklig demokrati. Det hänger på oss, tillsammans.

Jag hoppas du är med.

Bengt Johansson ordförande i 24:7