"Inga förbehåll vid Nato-anslutning"

Så säger vår ÖB, Mikael Bydén i Aktuellt den 1:a november. Samtidigt poängterar han att det "bara är hans råd", att "det är politiken som beslutar". Därefter ser vi vår färske försvarsminister Pål Jonson slira och lämna frågan öppen.

Det betyder naturligtvis att han är helt med på att banan nu ska slipas så vi glider in precis på det sätt som var tänkt från början. Liksom lite såpa, för minskad friktion. "Den glider in i mål" - som Lennart Hyland en gång refererade.

Vi kommer få både kärnvapen och utländsk trupp stationerade i Sverige. Det kommer bli så, trots vad som sas i våras. "För vi måste ju visa vilken slags medlem vi ska bli". Samtidigt lämnas inga svar på vilket sätt ett förbehåll mot kärnvapen, likt Danmark och Norge, de facto skulle påverka anslutningen. Det är uppenbart att opinionen ska vänjas vid tanken, det är det egentliga syftet med Bydéns "råd".

Opinionen ja. Man frågar sig var den är? Det verkar vara så att kriget i Ukraina totalt städat bort insikten om att det fortfarande finns ett flertal olika politiska projekt, med sina egna agendor i spel. Detta är ett av dessa projekt, och det har funnits länge. Deras intresse är inte, och har aldrig varit, att skydda det svenska folket.

Intresset är makt och ökade anslag - mer pengar, samt naturligtvis handslag och kontrakt. Det finns både rena förvaltningsmaximerande - och kapitalintressen i detta. Men det är som att det rationella tänkandet försvann i februari. "Nu måste vi göra så här". Som om vi alla sitter vid samma lägereld och sjunger en gemensam sång, en slags besvärjelse. Den stora illusionen, liksom. Ändå pratas det mer om ormen Houdini, än om verklighetens.

Jag tycker vi ska bygga ett starkt försvar, missförstå mig inte. Men det är inte dessa herrar som ska bygga det. Dessa Nato-gubbar kommer föra in oss i en röra av åtaganden och priset kommer vara vår egen förmåga att ta försvarspolitiska beslut. Vi tappar vårt självbestämmande. Lägg därtill att det snart blir brottsligt att granska. Det borde uppröra vilken "vän av ordning" som helst.

Vi har alltså inom kort tagit det största beslut som jag någonsin varit med om, och vi medborgare har inte fått säga vårt. Det är ett tydligt demokratiskt underskott. Och blir ännu tydligare när man ser hur de, likt bilförsäljare och kvacksalvare börjar "ändra i dealen". Och både vänstern och den breda medelklassen säger ingenting. För det handlar ju numera om ont mot gott. Man är så förblindad av vad som sker i Ukraina att man släpper räven in i hönshuset.

Well played, skulle man kunna säga. Men det verkar mer handla om att ta godis från små barn. Skulden är stor på de som idag håller tyst. Förtroenden kommer brytas på kuppen. Jag kan här och nu säga att det finns många jag förväntat mig mer av. Och då menar jag inte såna som Bydén, eller Jonson, eller Andersson.

Putins invasion har gett de politiska och ekonomiska hökarna carte blanche. Med opinionens glada minne. Men det är ju inte därför opinionen är tyst. Den materiella grunden finns i sådant som hög belåning och ett artificiellt skapat mellanskikt, vars oro är otroligt lätt att spela på, samt bakbinder en ev. opposition - allra helst när den mesta politiken handlar om röstmaximering. Då kan man inte ta i kontroversiella frågor.

Det finns ingen, alltså verkligen ingen, som driver arbetarklassens intressen. Påminner därvidlag om när tyska socialdemokraterna övergav sin antikrigspolitik i augusti 1914. En orsak till detta är självklart att vissa förmena vänsterdebattörer spelat med i tongångarna och högljutt målat upp det hela som ett ljusets krig mot mörkret. Det har omöjliggjort en frisk debatt.

Kvarstår då är en diskussion om kurder och Erdogan. Givetvis är det helt galet att Statsminister Ulf Kristersson antagligen kommer göra det som Erdogan kräver, men han skattar sig nog lycklig att inget principiellt motstånd mot Nato längre finns. Andersson hade gjort likadant.

1962 vann vi ett vm-guld. Den här gången har vi bara allt att förlora, när pucken sakta glider mot mål...

Bild: Faksimil SvtPlay, Montage: Redaktionen