Idag är det lite mer än en månad sedan mordet på Nils Grönberg. Sedan dess har vi hört den ene politikern efter den andra smattra på om att nu måste frågan om skjutningar och gängvåld lösas. Moderater fortsätter tala om högre straff och från Socialdemokraternas partikongress kom "att mobilisera hela samhället mot segregationen och gängkriminaliteten". Jag vågar påstå att ingen av dem kommer göra någon avsevärd skillnad. Denna krönika handlar om varför.

Minns ni Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken? Olle Adolphssons humoristiska skildring av ”problemlösning” vid förra sekelskiftet? Om det inte ringer någon klocka kommer här en uppfräschning: Länk

Det är såklart en festlig liten låt. Men den har en allvarlig underton.

Först ett hopp till nutid. Jag behöver knappast beskriva situationen – då den är smärtsamt tydlig. Varje dag torpederas vi med nyheter om den ena skjutningen efter den andra. En annan gång är det bomber med för korta stubiner eller rena gängslagsmål. Dom kommer som käftsmällar rakt genom våra skärmar. Värst såklart för de direkt drabbade, när de drabbas och efter – men också före. Jag skriver före, därför att vi är alla drabbade på ett eller annat sätt – samhällets fundament trasas sönder och människor tvingas bli alltmer förhärdade. Och konstigt annars, för att lyssna på våra kära politiker ger inte mycket till tröst – de kommer aldrig erbjuda en lösning. Orsaken är enkel: det uppstår motstridiga intressen som gör det omöjligt för något av de etablerade partierna att med dess nuvarande politik lösa problemen.

Tillbaka till Tegelbacken:

Och med knogjärn och med påkar och med blodet rött och hett
Gick till Tegelbacken för att skipa rätt

Vad vill då politikerna göra åt detta eskalerande samhällsförfall? Jämte gatuvåldet pågår en politisk strid, som kan verka komplicerad – men i själva verket är den jävligt enkel. Om man ska generalisera har vi två olika läger:

Det "socioekonomiska lägret" och ”hårdare-tag-gänget”.

Problemet är att man utgår från fel frågeställning. När man borde tala om lösningar intar man istället en position – som till slut blir det viktigaste. Inte själva frågan: hur löser vi våldet? I praktiken står man mest och kastar käft och kommer med löften som aldrig infrias. Orsakerna till det beteendet kan var många, men en sak är säker: det är politiskt ofarligt att stå och hytta med näven åt varandra.

De stod vid Tegelbacken, de stod där man mot man
I månens bleka ljus, men ingen vågade sig fram

Men hallå, är det verkligen ingen som ser elefanten i rummet här?

Om vi nu ponerar att det viktigaste för att lösa våldet är att motverka segregationen - går det på allvar att tro på politiken här? Det "socioekonomiska lägret" biter sig nämligen i svansen, kanske utan att veta om det. Jag ska förklara varför:

En nyckel till att motverka segregation är byggande. Det vet vi. Att bygga billiga bostäder som folk har råd att bo i. Det ger både bostäder och arbete, något som i sig självt kan integrera. Men varför gör man inte det då?

Jo, om man genomför massiva bostadsreformer, ett nytt miljonprogram, får det konsekvensen att fastighetspriserna sjunker. Detta är ren logik. Många av partiernas väljare sitter idag med huslån som vilar just på dessa höga priser. Och fastighetsbolagen – de stora jättarna, vill naturligtvis tjäna så mycket som möjligt per producerad enhet. Det sjunkande pris som ett ökat utbud skulle innebära bakbinder politikerna som står vid sina podier och saluför sina lösningar. Om priset för att mota bort segregationen är lägre fastighetsvärden, så blir frågan: kan vi på allvar tro att alla dessa väljare är villiga att äta den kakan?

Vad är viktigast? Att bygga bort segregationen med stora satsningar på allmännyttan, eller att behålla de höga fastighetsvärdena? (Foto: HSB arkiv)

Om vi nu istället antar att våldet beror på kulturella faktorer, så blir resultatet detsamma. Man är så investerad i att upprätthålla medelklassens röster, att man knappast vill riskera billig städning eller renovering av verandan. Om man inte kan beställa hem "den fetaste foodorabeställningen? Vad skulle våra kära influencers säga om det? Likaså vill man inte stöta sig med EU:s ack så "frihetliga" rörelse av arbetskraft. Den som i praktiken betyder lönedumpande och utnyttjande av fattiga människor från öst. För det hänger naturligtvis ihop – och en konsekvens av tullfrihet oavsett man vill det eller ej - är att även reaktionära fundamentalister och gangstrar får lättare att slippa in. Men tullar hotar ju tyvärr den så heliga frihandeln, så det är låst läge. Det går inte att vara EU-vän och lösa segregationen, helt enkelt. Här har vi den klassiska kakan man vill äta och ha kvar.

Vad är viktigast? EU:s fria rörlighet eller att bryta segregationen? (Foto: Riksdagen)

Därför kan man summera varje debatt i frågan genom att parafrasera Olle Adolphsson:

I fyra timmar hötte de och skrek från varsin gränd
Och sen så vände de på klacken och gick hem

Ingenting blir gjort. Samtliga riksdagspartier har för mycket att riskera och därför kommer inget annat än löst snack och floskler. Ett hyckleri - man blir grabbar med kulör. Nu pratar ju förvisso alla om skärpta straff, vilket är bra - i gengäld åstadkommer man ingenting vad gäller själva hyckleriet. Man blir istället papegojor.

Men vad behövs då? Det tycker jag vi ska diskutera.

Jag tror på att ha alla fakta på bordet och ett konkret förslag är att genomföra en folkräkning. Vi måste kunna ställa krav på hyresvärdar att de vet vilka som bor i deras fastigheter. Detta skulle högst troligt åskådliggöra några obehagliga sanningar, som behövs.

Men mer än så. Det behövs en folkrörelse. Folk, vanligt hederligt arbetande människor måste sluta sig samman kring minsta gemensamma nämnare. Och här gäller det att förstå vilken hydra vi står upp emot – för den har många huvuden. Gängkriminalitet och gatuvåld är en utväxt på samma kropp. Och den kroppen är det individualistiska och nyliberala samhälle vi byggt de senaste trettio åren, med EU-medlemskapet som kronan på verket. Men den lever på historisk övertid.

Lösningen på problemen är i praktiken en symbios av de båda lägrenas positioner. Ja, vi måste ha hårdare tag, de som begår brott måste behandlas som de brottslingar de är. Ja, vi måste hantera frågan strukturellt. Här är det inte antingen eller utan både och. Och det kräver att vi sväljer några beska droppar nämligen:

Assimilering

Nolltolerans mot kriminalitet

Inrättande av icke-vinstdrivna bostadsbolag

Lämnande av EU

Reglering av arbetskraftsimport

Slopande av dagens, genom finanspolitiska ramverket, lagstadgade nedskärningspolitik

Detta är några saker en sån folkrörelse måste enas om. Och den måste bygga på gemenskap, att alla får vara med. Det vill säga alla som skriver under på viljan att bygga ett land som är bra för alla som bor i det. Inte bara för fåtalet, och på sekulär grund. Inga kulturella särintressen ska trumfa arbetarklassens intressen. Vidare måste den byggas genom deltagande demokrati. Bort med partiegoism, politiska karriärer och för den skull också projektmakeri. Det krävs kontinuitet och det krävs stor geografisk spridning. Det handlar inte bara om särskilt utsatta områden.

Så och endast så motar vi bort gängvåldet. Annars är risken stor att fler och fler lyssnar på Adolphssons andra slagdänga:

Jag hade hammaren beredd under kavajen…(Trubbel, reds. anm)