Jag har aldrig gillat Alexander Bard. Töntpop i tyrolerklädsel kryddat med en dryghet och självgodhet som inte står Zlatan efter.

Men den häxjakt som drabbat Bard efter hans utspel om BLM är absurd. För det första därför att jag som kämpar för ökad trygghet på jobben aldrig kan acceptera att arbetsköpare kan göra sig av med folk därför att dessa framför åsikter som inte går i linje med vad arbetsköparen eller kunderna tycker är okej.

Det är stor skillnad mellan om någon attackerar sina arbetskamrater utifrån t.ex. en rasistisk utgångspunkt eller om samma person framför uppfattningar i t.ex. sociala medier.

För det andra blir det hela ännu mer absurt i just fallet Bard. Han anklagas för att ha framfört något rasistiskt, det stämmer helt enkelt inte. Bard har sparkats utifrån en häxjakt skapad av folk som inte ens klarar av att läsa vad han faktiskt skrivit.

Bard är libertarian i Margret Thatchers efterföljd. ”There is no such thing as society”, som Thatcher sa. I den libertarianska världen finns inga sociala problem, bara individuella. Oavsett om du är svart, vit, kvinna, man eller vilken grupp du tillhör så har du dig själv att skylla för var du hamnat i livet. Om alla bara sköter sig i skolan, skaffar ett jobb och tar sig i kragen så är problemen lösta. Kanske lite förgrovat, men det var detta som var innehållet i Bards olika inlägg.

Jag är inte överens med Bard, tycker att han gör det väldigt lätt för sig. Men vad jag tycker om Bards åsikter är oväsentligt. Här handlar det om utrensningar av oliktänkande och då bör man ställa sig frågan: Är jag verkligen för yttrandefrihet om jag inte försvarar mina meningsmotståndares yttrandefrihet?

Den ”vänster” som i blint hat mot Bard – och alla andra som vågar framföra en avvikande uppfattning – hyllar arbetsköpares rätt att gör sig av med folk på grund av deras åsikter skjuter sig själv i foten.