Kent Torneus

ETT ÅR HAR GÅTT

Kent Torneus dog på jobbet för exakt ett år sedan. Vi hade jobbat länge ihop. Jag tänkte skriva några rader och försöka bidra till berättelsen om vem denna väldiga och stela man var, bakom sitt stora leende och svartmuskiga ansikte.

Han föddes 1 april 1965, till en mamma som var städerska och pappa som var rörmokare. Han var barn och ung i Jukkasjärvi, kände Torneälvens rörelser mellan högt och lågt vatten, jagade i gamla skogarna. Mot slutet av sitt liv flyttade han tillbaka till föräldrahemmet. I Sautus, den stora sjö som försett bybornas hushåll i hundratals år, hade familjen en liten fiskekoja som Kent hade tänkt renovera. Han jobbade in i det sista. Sonen Rickard berättar att Kent handskottade grus på skoterkälken som han körde ut till sjön, fällde träd som bysågen kapade, torkade virket och tog det till bygget. Det skulle bli en ny bastu. Men det hanns aldrig med.

Han fick sin arbetsmoral från föräldrahemmet. Kent utbildade sig till betongare, var en vända till Stockholm i början av sitt yrkesliv, men kom att spendera den största delen av det på LKAB. Han blev gruvarbetare som så många andra. Det blev totalt 29 år och en dag.

Hälsan blev svajigare med åren men han fortsatte hjälpa andra. Det kändes som att han var byggrådgivare åt halva Kiruna. När Kent närmade sig pensionsåldern blev hans föräldrar sjuka. Han hade tagit hand om dem genom åren, vänt deras potatisland och kört ved från skogen. Tolv kubik: sex åt föräldrarna och sex åt sig själv. Veden staplades och torkades till ett lager som täckte tre år framöver medan föräldrarnas sjukhusbesök varvades med hans egna. Kanske fann han något läkande i naturen?

*****

Vi jobbarkompisar kunde nästan se skogsgläntan framför oss när han berättade om brasan, kaffet, bössan och tjuren. Kent var en otrolig berättare. Han gestikulerade ivrigt med sina stora händer, talade i bilder och hade en känsla för detaljer.

Visst kunde man tröttna ibland, då när intresset för jakt och fiske var så dominerande bland äldre gruvisar. Jag brukade skämta att vi andra hade ett kort fönster från oktober till december: när det var mörkt och kallt och singlarna sprang på krogen. Då kunde vi diskutera annat på rasterna. Men när solen återvände började gubbarna planera för arklivet till fjälls och när nätterna fördrevs av midnattssolen tog laxfisket över. När höstrusket drog in var det älgjaktsfanatikernas tur. Men vi lärde oss mycket. Och jag tycker faktiskt att det fanns en outtalad regel i fikarummet: den som ville fick sina minuter av talartid. Kent kunde prata men också fördela ordet, uppmuntra de tysta, skapa en grupp av sinsemellan väldigt olika människor.

Ändå var han framför allt en handlingsmänniska. Jag minns honom med kolsvart hår, svetten som gjorde fåror genom smutsen i hans ansikte, hans lite haltande gång som blev stelare för varje år. Han gjorde alltid sin del och lite till. Han engagerade sig mer i jobben än vad de flesta tycker att lönekuvertet motiverar. Han gjorde det inte för ägarna eller cheferna utan för sin egen och jobbarkompisarnas skull. Så var han funtad. Efter hans död var det visat sig att han förde dagbok över krossrenoveringarna hemma i köket. Knacka plattor, vända mellandelar, lyfta kåpor. Hur många gör det? Ingen krävde det eller betalade för det. Han måste ha sett det, åtminstone delvis, som sin egen krossanläggning. Så behandlade han den. Det är tankeväckande, tycker jag.

Han ringde ofta till kuren från ledigveckan för att dela med sig av sina funderingar: något oroväckande missljud i krossen, ett förbättringsarbete han grunnat på under en sömnlös natt, en viktig pusselbit åt dem som skulle göra jobben utan honom. Även när kroppen började ge upp åkte han ner i gruvan - ibland med korsett runt midjan för att stödja upp den onda ryggen, ibland med medicinburkar uppradade på bordet framför sig. Han jobbade klart ett skift med bruten arm och bytte kläder ibland flera gånger per dag eftersom han svettades så väldigt i den sommarvarma krossanläggningen. Jag skriver inte det för att romantisera, för att den biten skulle vara föredömlig, utan för att det var så det var. Han knackade upp det heta locket på plåtmatbacken med en gaffel, som om det vore en detalj han skurit ut med gasen. Han lutade sig bakåt på britsen med ena benet vilandes på bordet, som om han strax vore på väg. Han bar den fordrade verkstadsjackan på fritiden, på stan, i mataffären. Det var som att han alltid jobbade.

*****

Kent var mycket för många. Han var en vän och jobbarkompis, en lärare och handledare - ur många avseenden ett föredöme med sina många år på arbetsplatsen, sin strikta arbetsmoral och gedigna kunskap. För några var han en extrapappa, för andra en barndomskamrat. Han var en naturlig ledare, gladlynt och envis. Han satt alltid på samma ställe i vårt långsmala fikarum - i mitten, där han kunde ta in och kommentera allt, bli centrum för det som avhandlades. Han surnade till, halvt på skämt och halvt på allvar, när någon tog denna plats. Vilket vi yngre naturligtvis gjorde med skräckblandad förtjusning. Vi retade björnen lite. Då muttrade han något om respekt för äldre och gav ett spjuveraktigt leende.

Han uttryckte sig med hela kroppen. När han skrattade så guppade hela gubben. Hans anekdoter bjöd ofta på egna pinsamheter och en avdramatiserande självironi. Han talade en så grov dialekt, med visslande inandningar som svar på frågor, att det kunde likna en stockholmsproducerad norrlandskarikatyr. Fast det var äkta, han var sig själv. Det var härligt.

Han hade också temperament. När han blev upprörd var det oftast motiverat och nästan alltid arbetsrelaterat. Nog har han grälat om nyhetsrapporteringen, fackliga frågor och socialt skvaller, men arbetet berörde mest. Vi gör många tunga och smutsiga jobb som mekaniker. När dessa inte togs på allvar av arbetsledningen, om de var dåligt planerade och ogenomtänkta, så kunde Kent härskna till. Likaså om någon annan mekaniker slarvat eller gjort det enkelt för sig, eller om någon i arbetsgruppen blivit uppenbart diskriminerad. Och han var en stor man med hög röst. När han blev arg så lyssnade man. Det gjorde vi alla.

Hans skiftlag var länge arbetsplatsens spjutspets. När en oväntad eller svår uppgift tornade upp sig fick lag 1 attackera. Där fanns alltid erfarenheten och intresset. Med tiden tog förstås kropparna stryk - sjukdomar, skador och förslitningar sargade skiftlaget. Men även när de yngre och piggare jobbarkompisarna började kalla dem “gubblaget” sas det med lika delar respekt och utmaning, med en kamratlig blinkning och ett erkännande för alla års slit. De hade inget kvar att bevisa. Konflikterna mellan yngre och äldre handlade mer om diskmaskinen, fikarumstemperaturen och belysningen i fikarummet. Farbröderna med sämre mörkerseende påstod sig inte se maten och tände alla lampor som i en operationssal, de yngre och mer morgontrötta dimmade ner. Det var mest på skoj. Alla blir ju äldre. Kent fick hederstiteln “krossmoffa” av ungdomarna.

Vi som följde Kent genom åren kände turerna kring kärleken, hur det gick för sonen och barnbarnen, jaktens resultat och sommarens projekt i stugan. Vi visste hur han svarade när den dåvarande sambon ringde - med mjuk röst och sockriga ord. Vi såg honom famla efter stavelserna när hans sjuka och förvirrade föräldrar sökte honom. Vi såg hans ögon tåras när han kupade armarna, vaggade dem i luften och berättade om gången han hållit sin nyfödda son. Det fanns ingen rågång mellan arbetsliv och privatliv. På hans minnesstund och begravning trådarna kring honom samman - där samlades nästan alla, och vi fick ansikten på dem vi pratat om under alla dessa år. Vi kände ju varandra på något märkligt sätt. Det hade Kent sett till.

*****

Kent föddes i ett Kiruna som myllrade av arbete, äventyr, kultur, föreningsliv och politik. Han var barn i ett Kiruna som mullrade, när strejkvågorna rullade fram och landet hastigt förändrades. Han blev vuxen i ett Kiruna som sjönk undan, när istället varselvågor och utflyttning tog vid. Han blev äldre i ett Kiruna som gav vika för en ny stad som byggdes några kilometer bort, som krympt och hamnat i skuggan av det måttlösa gruveriet.

För mig var Kent en trätobroder sedan 2008 och jag tror att vi visste det mesta om varandras vardagsliv. En av de första sakerna han lärde mig var att dela med mig, vara så öppen jag kunde, så att alla kunde lära känna varandra och vinna förtroende för varandra. Det är svårt men det blir lättare. Han sa det förstås inte med de orden men det var hans filosofi: han såg arbetsplatsen som en andra familj. Vi var inte kollegor eller medarbetare utan arbetskamrater. Det är skillnad. Vi kunde gräla, bli arga och oense och säga lite för mycket, men vara trygga i att vi fanns kvar för varandra när det gällde. Relationen byggde på samverkan. Inte på “professionell distans” eller konkurrens.

Jag upplevde det som att han blev allt mer kritisk i sinnet. Många blir väl det med åldern. Tiden förändras, tiden springer ifrån - man börjar kanske längta efter det hemtama, invanda, det man kan förstå. Man börjar kanske längta efter det förgångna. Eller så hade han bara sett nog mycket, tappat sina illusioner och fått en klarare blick. Jag såg honom aldrig som en revoltör, snarare som en soldat, men han hade ett starkt patos. Jag har tidigare tänkt på Kents generation av gruvarbetare som historiskt lite eljest. De var, med mycken rätt, besvikna på arbetarrörelsen. De sökte och trodde sig kanske ha funnit någon slags hem i det här samhället. De ville gärna passa in. ”Flest grejer när han dör vinner”, var ett vanligt skämt förut, bland gruvarbetare som börjat betrakta sig som någon slags medelklass. De såg hierarkier och orättvisor som naturvuxna, överdrev gärna sina inkomster för att provocera andra och kallade LKAB för ”Drömfabriken”. Men för de flesta, vågar jag påstå, blev även dessa drömmar till besvikelser. Kanske hade Kent passerat det? Gått vidare?

Han såg åtminstone fram emot att bli farfar på heltid när pensionen närmade sig. Han hade så smått börjat städa undan efter sig på jobbet. Han ringde mig några dagar före olyckan och frågade hur han kunde få ut sina journaler från företagshälsovården. Det gällde något försäkringsärende - i många år hade jag uppmanat honom att söka ersättning för ärren, benbrotten, förslitningarna. Han försökte samtidigt tanka över sina kunskaper på de yngre. Han tog med nervösa vikarier i samtalen, tog med dem på jobb, satte verktygen i händerna på dem så att de kom i gång. Han gjorde det med mig och han gjorde det med alla andra. Han tog nykomlingarna på allvar.

*****

Han överlevde flera personalchefer, ingenjörer och planerare. Under sina anställningsår såg han ännu fler direktörer, gruvchefer och HR-chefer passera. De var tillfälliga medan han var konstant. Sådana som Kent har alltid burit upp företaget, de är stadgan och kontinuiteten. Det är tragiskt att så få verkar fatta det. Det är tragiskt när chefer säger att “det finns nya på stan” för det gör det inte. Det finns ingen ny Kent på stan. Inte heller någon Louise, Niklas, Elin eller Jari. Han var, precis som alla andra, ett unikum. Det är så fruktansvärt tragiskt att man inte värderar arbetarna högre.

Vi har tappat någon som nästan var en familjemedlem, någon som ur vissa avseenden var närmare än familjen. Man kan inte förstå det här livet utan att ha varit i de mördande rutinerna; den syrefattiga luften inuti en matare eller tapplåda; i det löpande bandet av monotona uppgifter med en ergonomi från förra seklet; i kriserna där du plåstrar om din jobbarkompis eller skickar iväg denne med ambulans; i rondellslipandet, släggvevandet, mutterknackandet. Det skapar band som ingen annan kan förstå. Därför bär även vi, som var Kents kamrater, på en plikt. Kent är borta men vi har kvar skyldigheter gentemot honom. Vi måste berätta. Vi måste förändra. Inte bara för oss utan för hela LKAB.

På ett sätt lever Kent kvar genom andra. Naturligtvis genom sin son Rickard och barnbarnen, men också genom dem han färgat och format genom åren. Alla som fortsätter att investera sig själva i företaget och alla dess verksamheter; alla familjer som offrar tid och närhet för att få produktionen att gå runt. Gruvarbetet har runnit i stadens artärer över 100 år. Vi är många som vuxit upp med industrin hemma vid köksbordet - hört om problemen och de tänkbara lösningarna, lärt oss jobba av våra föräldrar, förberetts för att ta hand om det hela. Andra har kommit utifrån och sett på saken med fräscha ögon, vuxit samman med och berikat den generationsöverskridande erfarenheten, utvecklat den kollektiva mångfalden.

En av Kents jobbarkompisar fick en graverad plåtmatback och väckarklocka i 18-årspresent av sin pappa - redo för LKAB. En annan spenderade sin barndoms somrar på fackets semesteranläggning i Fårön, dit gruvarbetarfamiljerna åkte för att måla ortgavlar på stugväggar och gräla om hur man bäst borrar sprängsalvor. En tredje flyttade hit från sin stökiga ungdom, bodde två år i husvagn på en verkstadsparkering och ställde om sitt liv för att bli en klippa på arbetsplatsen. En fjärde gjorde all sin skolpraktik och alla sina semestervikariat hos oss, kom som en tyst tonåring med telefonskräck för att nu leda sitt skiftlag. Hon är 20 år. Gruvan var hennes ungdom.

*****

Ytterligare en annan, som i Kent såg en fadersgestalt, pysslar om hans grav i tystnad. Åker dit när ingen ser. Lämnar blommor och tänder ljus, precis som vi ska göra tillsammans idag.

Jari Söyrinki