Jobbet

Fängelse, bra, dåligt eller nödvändigt?
Hur gör vi med de förbätterliga fångarna? Lyssna på samtalet mellan Fanny Klang och Uffe.
Lyssna här:
-Jag har jobbat i alla olika säkerhetsklasser och på ett säkerhetshäkte. Och sen i september så släppte jag min debutroman som heter Sluten anstalt. Och det är en roman så det är ju fiktion. Men det utgår ju ändå i ganska hög utsträckning från när jag var kriminalvårdare. Det är en roman, men det finns mycket inslag från verkligheten.

Fanny Klang Foto: Ordfront ©Kegen-Lorentzon
Det finns tre olika säkerhetsklasser på anstalter, ett, två och tre där ett är hårdast och tre är öppna utan direkta rymningshinder.
Vad säger det då, för den enskilde intagna? Eller för er som jobbar?
Ja, alltså det betyder ju lite olika saker. På de högre säkerhetsklasserna är det väldigt viktigt med sektionering, som innebär att de intagna inte får träffa varandra. Man har oftast lite mer personal, det kanske är murar istället för stängsel. Så det är en del materiella skillnader men också vad man får göra på dagen till exempel. På de öppna anstalterna så kan de gå ut lite grann som de vill och på slutna anstalter så är det en timmes utevistelse per dag.
Det går ju en tv-serie nu som heter Från insidan, tycker du att den speglar verkligheten?
-Jag har bara sett ett avsnitt. Jag tycker de fångade någon typ av anstaltsmiljö. Alltså det ser väldigt realistiskt ut. Ett avsnitt handlade mycket om insmugglade mobiltelefoner. Jag kände att man försöker dramatisera kriminalvårdsverkligheten. Och i mitt tycke så ligger det ganska långt från verkligheten. I praktiken kanske det inte händer så mycket en vanlig dag.
Utan det är mycket att man går på sin promenad och så äter man sin mat och så får man kanske post. Och det är vad det är. Och som personal så hjälper man till med de här sakerna. Men det är sällan det är så där superspännande eller det går larm hela tiden eller det händer grejer och Och sen tyckte jag också att personalen var otroligt snäll i serien.
Alltså de var väldigt förstorande och gulliga. Och det kände jag också att det är klart att det finns sådana. Men de allra flesta är kanske inte sådär.
Romanen spaltar upp typ tre olika kategorier av anställda?
-Det är ju romanfigurens observationer, men de stämmer väl överens ganska mycket med mina. Det utkristalliserar sig som tre olika typer av personal och det är ju väldigt generaliserat såklart Alla kan ju inte tryckas in i en sån här kategori men jag tycker att vi ändå kan se dem. Det finns vissa särdrag och då är det dels humaniora studenterna som är sådana som kanske har pluggat kriminologi eller psykologi eller sådär och som börjar jobba på kriminalvården för att man vill göra skillnad, man vill bryta den onda cirkeln som kriminalvården själv säger. Sen så finns det de bestraffande och det är de som kanske hellre hade velat bli poliser, men som inte kom in på polisskolan Och ur den här kategorin så brukar man ofta rekrytera chefer. Och sen så finns det de apatiska som kanske har blivit kvar på kriminalvården eller som inte riktigt kan få något annat jobb och som inte bryr sig så mycket om någonting egentligen. De är lite trötta och uppgivna.
Vilken kategori tillhörde författaren, om jag får fråga?
-Jag började jobba där för att jag tänkte att jag skulle kunna göra någon slags skillnad. Så jag får väl ändå klassificera mig själv som en av dem. Men däremot vet jag inte hon som... Alltså Jonna, huvudpersonen i boken, jag är inte riktigt lika säker på henne faktiskt. Jag vet inte om hon kanske har lite andra motiv.
Jo det är en styrka i boken att allt inte är svart eller vitt. Men du började i kriminalvården för att du ville göra skillnad. Du har jobbat några år på olika anstalter. Nu när du har lite erfarenhet, kunde du göra skillnad?
-På individnivå tror jag kanske ibland att man kan göra det. Men problemet är... Jag tar ett exempel. Jag har upplevt att det är olika på olika anstalter, måste jag säga. På vissa är det mycket högre i tak, det är bättre kultur bland personalen och ledningen litar också mer på personalen på vissa ställen och då får man mycket bättre förutsättningar att göra ett bättre jobb.

Men på andra ställen så finns det en kultur av att man inte ska prata med de intagna. Man ska inte säga hej, man ska inte hjälpa dem med saker. Man ska fördröja deras ärenden och man ska förhala. För att de inte ska lära sig att få sin vilja fram. Och under sådana omständigheter så är det väldigt svårt att göra någon skillnad.
För att på något sätt är grunden för någon slags humanitetsarbete att man kanske kan se den andra människan och så säger man god morgon, hur har du sovit?
Men om man inte får göra det så finns det inte så mycket... ytor där man kan jobba konstruktivt. Det som händer då är väl lite grann att man får göra det i smyg. För att man vet att om man är för trevlig, så kommer man få en anonym rapport på sig av en kollega. Det främjar också någon slags kultur av i vilka sällskap som man kan vara trevlig och vilka sällskap som man måste säga nej och det är också ett säkerhetsproblem skulle jag säga att personalen inte riktigt litar på varandra utan det uppstår mycket grupperingar.
När Sveriges strafflagstiftning reformerades, det var väl när Bernadottarna kom från Frankrike, Karl XIV Johans son Oscar I, så började man dela upp de intagna i två kategorier, oförbätterliga och förbätterliga. Men gör man likadant idag eller hur fungerar det?
-Alltså det finns ju någon slags riskbedömning att man bedömer risken för återfall i brott och då kan man få hög risk eller medelrisk eller låg risk och sådär. Det är ingenting som jag själv har jobbat med den typen av bedömningar. Och sen så tror jag att vissa rykten också hänger med. På ett ställe jag jobbade fanns en risklista där det bara var lite klienter som var uppsatta på den här listan då. Och sen var det någon som frågade vad betyder den här risklistan, vad är det som gör att man hamnar där? Det var ingen som kunde svara på det riktigt så det är med någon slags känsla eller rädsla kanske och så kan det också bli ett rykte som hänger med en intagen väldigt länge, att det här är en farlig manipulativ person, fast det kanske inte finns något fog för det eller det finns inget dokumenterat eller sådär men en viss uppdelning sker nog fortfarande men kanske lite mer artificiellt. Det känns svårt för mig att resonera i termerna kring oförbätterliga och förbätterliga.
Menar du att det finns hopp om alla då?
-Alltså min upplevelse är nog att det finns en liten promille där det kanske inte finns så jättemycket hopp eller där man kan se vissa, alltså det här är bara min uppfattning då, jag inte psykolog eller terapeut eller sådär men vissa kan man kanske märka, okej det här känns det kanske inte så mycket självinsikt eller sådär.
Men när det gäller den stora majoriteten så är nog min upplevelse att det absolut finns, det skulle kunna finnas möjligheter till att ändra på, kanske vissa omständigheter i livet eller motivation till att begå brott och sådär. Så att de allra flesta är nog ändå förbätterliga om man skulle uttrycka sig på det sättet, enligt mina observationer.
Om du fick bestämma om du blev kriminalvårdsdirektör eller vad det kan heta. Vad skulle du gjort då?
-Alltså problemet är ju att kriminalvården inte kan bestämma så jättemycket själva. Alltså det finns olika saker men dels har ju kriminalvården idag ett stort problem med kulturen som är att det är mycket tystnadskultur och angiverikultur.
Och där tror jag att man skulle kunna ta ett omtag vilket jag också tror att vår nuvarande generaldirektör faktiskt försöker göra, att man försöker rädda lite det som förra generaldirektören sabbade, om man får uttrycka sig på det sättet Men det handlade om en viss personalpolitik som har fått stora konsekvenser.
Men annars så ska kriminalvården verkställa myndighetsuppdraget och där är ju problemet att regeringen inför väldigt mycket olika straffskärpningar som får konsekvensen att jättemånga måste sitta inne. Och det kan ju inte kriminalvården göra så mycket åt faktiskt. Vi ska gå från 9 000 platser till till 27 000 på mindre än tio år. Och det får kriminalvården bara hantera. Och där har också generaldirektören gått ut och sagt att vi kan inte riktigt det här, vi kommer inte lyckas. Ja, men faktum kvarstår. Platserna måste byggas för att de här straffskärpningarna leder till att det är så många som kommer lagföras. Jag vet inte hur mycket man kan göra faktiskt.
Nej men om du bara fick önska fritt, då sätter vi dig som statsminister eller justitieminister eller någonting.
-Ja men det bättre. Ja, men då skulle jag slopa Tidöavtalet till att börja med.
Vad menar du?
-Framförallt med avseende på straffskärpningarna. Att den kriminalpolitiken som man för nu inte har något som helst stöd i vetenskap. Det finns en studie som heter Kort om straffskärpningar som Kriminalvården själv har sammanställt från 2021. Den rekommenderas att läsa om man är intresserad. Där går de igenom från hela världen olika typer av studier när det gäller just straffskärpningar. Och det spretar väldigt mycket. Vissa studier visar att det kan ge liten effekt. Vissa studier visar att det kan ge motsatt effekt. Alltså att det kan vara kontraproduktivt och fler återfaller i brott. Och då tycker jag, mot bakgrund av den oklara forskningen, inte att man ska genomföra den här typen av otroligt omfattande åtgärder. Som skakar om hela rättsväsendet i grunden.
Hur skulle man göra istället?
-Ja... Alltså jag är bättre på att peka på problemen tror jag än att lösa dem. Det finns andra som kan göra. Men jag skulle vilja att man tillsätter någon slags utredning som på allvar går till botten med varför situationen ser ut som den gör. Jag tycker att det är förenklad, det är någon slags symptombehandling och bara så att vi trycker in alla på anstalt så blir det bra.
Alltså tror man inte att det kommer folk som fyller de här luckorna då? Om man sätter in till exempel en massa ledare på anstalt, så kommer det komma nya som tar deras plats. Man löser inte problemet, utan man kanske till och med gör det värre. Så jag skulle vilja ha en utredning som tar fasta på orsakerna och konsekvenserna av att samhället ser ut som det gör i stort, inte bara med avseende på kriminalitet, utan även skola, utbildning, jobb, ojämlikhet.
Där tror jag att man kanske kan komma åt grundproblemet.
Jag tror du har en poäng. Från min tid i fängelsevärlden kommer jag ihåg min chef på den här plastverkstaden. När han öppnade dörren från vårt kontor ut till de intagna så tystnade alla. Och jag har tänkt på det många gånger sedan, en liten farbror öppnar dörren och varför i helvete hade han då en sån respekt?

Kristianstads cellfängelse Regionmuseet Skånes samlingar https://samlingar.regionmuseet.se/objects/c62-256142/
Och så tänkte jag, jo, men det var ju en grej, för att bland de intagna som ville jobba, så ordnade han jobb till dem efter fängelsetiden, nu pratar vi 1970-talet. Och jag undrar, är inte det en stor del av problemet att de intagna, som du nu har försökt förbättra, om man säger så, men vad kommer man sen ut till då?
-Precis, så är det ju. Om man får ett långt straff så blir man ju garanterat av med sitt jobb och kanske även boende Och vad ska man då göra när man väl kommer ut? De flesta väljer då kanske att göra det som de är bra på. Vilket är att fortsätta vara kriminella. Så att om det inte erbjuds någon typ av nya vägar och alternativ, då är det bara bortkastad tid och väldigt mycket pengar i sjön för samhället också.
Sen samtidigt finns det ju en del som har gått över gränsen så pass att man inte tvekar att mörda andra människor, vad gör man med dom?
-Ja men så är det ju. Det är också lite det att problemet förtjänar att tas på större allvar tycker jag än att man bara slentrianmässigt ska sätta in alla på anstalt. För att om man inte får livstid så kommer man ju komma ut i samhället igen.
Och där, jag vet inte, då har ju kriminalvården någon slags ansvar för vilka personer det är som kommer ut på andra sidan Just nu har man någon slags vision som är bättre ut men det är inte riktigt någon som vet vad den betyder i praktiken. Men jag håller helt med om att det är ett jätteallvarligt problem och det är just därför som jag vill att man ska ta det på större allvar än vad jag tycker att man gör med Tidöavtalet och straffskärpningarna
Sen är det väl en annan faktor också. Vi samtalade med Torbjörn Granström, kriminalreporter i Södertälje och han berättade att han frågade en av de här gängkriminella:
"om du fick samma som min lön, skattefritt 40 000 ut. Skulle du kunna tänka dig då att byta bana? Sluta sälja knark?
Nej, sa han. Nej, det går inte att leva på 40 000 ut. Nej. Han träffade honom några år senare, efter ett antal skjutningar i Södertälje och frågade igen samma sak. Han hade inte lyckats att spara ihop pengar och åka till Brasilien och leva lyckligt alla sina dagar. Det hade han inte lyckats med för det gick ju en del på själv snorta kokain och så gick det en del på festande och flickor och så vidare. Så han hade inte lyckats. Men han kunde ändå inte tänka sig att ta ett jobb med 40 000 ut. Nej.
Den guldfebern hur ska man liksom kunna ändra på det då?
För det är ju en kategori folk som skulle säga ja, fan vad gött om jag får en yrkesutbildning till rörmokare, exempelvis, som jag själv har varit. Och det är ett tryggt jobb Det är sällan någon kund skjuter en i ryggen för att man har misslyckats med ett jobb. Men det andra, att sälja knark, utpressning, mörda är ju dubbla pengarna. Och ändå den här dragningen till de pengarna, den är dom gängkriminella inte ensamma i, jag menar det är bara att titta på den andra sidan, på Stureplanssidan, hur den här just kittlingen efter enorma pengar gör att man är beredd att göra vad som helst, gå över lik. Sno folkets pensionspengar.
-Ja det där är ju väldigt intressant och det går ju djupare än bara de som sitter på anstalt eller de som begår den typen av brott som man lagförs för. Det är ju ett väldigt stort samhälleligt och systematiskt problem som jag skulle vilja härleda till den ekonomiska modellen som vi har idag. Det är pengar som är den största drivkraften till allt och det främjar också den här konkurrensen att man ska armbåga sig fram och man ska som du säger kliva över lik.
Och vissa som gör det, ja de är på Stureplan och vissa andra sitter på anstalterna. Så att jag tror det är ett enormt problem och det är ju också, på någon slags själslig existentiell nivå, någonting som vi måste råda bot på som mänsklighet.
Men det tror jag går mycket djupare än bara någon kriminell, alltså jag tror inte man kan försöka lösa det från den änden riktigt heller, utan då måste man titta på vad värderar vi som samhälle och som civilisation.
Ja för samtidigt är det ju väldigt många, det är ju en miljon människor som jobbar i lågavlönade yrken inom omsorgen exempelvis. Som inte har den dragningen att ja men jag ger väl fan i detta. De gamla får ligga i sin skit, det bryr jag mig inte om.
Utan de jobbar på och de känner att jag gör en stor insats i samhället. Alltså det är väl också det här att ha ett guldhjärta. Så jag tänker hur skulle man få fram den sidan bland de här människorna, som du har försökt förbättra?
-Jag vill bara säga det, jag vet inte om jag har försökt förbättra det. Jag tror att det handlar mycket om att få känna att man har ett värde och att man kan utföra något meningsfullt arbete.
Men om man från väldigt ung ålder har blivit stämplad som kriminell, kanske att alla har sagt att man är farlig, typ det stökiga barnet i klassen. så blir det också en del av ens självbild till slut. Så jag tror att det är jätteviktigt att få känna någon slags kompetens. Och att man kan någonting annat än just den kriminella banan, till exempel att laga mat. För några år sedan när jag började på kriminalvården så var det ganska vanligt med självhushållning, som innebar att avdelningarna själva fick planera sin mat, i samråd med en kock eller annan personal.
Och nu tar man bort det mer och mer. Och nu ska alla istället få mat i en liten plastlåda som man bara får levererat till sig och så ska man bara äta den. Och det är ju ett bra exempel, tycker jag, på att här hade kriminalvården kunnat ta tillfället i akt och utrusta människor med kompetens. Många kanske som inte någonsin har stekt ett ägg ens, så att de kan lära sig. Man lär sig om kostplanering och ekonomi och hur man ska hushålla med budget och sådär. Men så tar man bort det och så istället ska alla bara få en plastlåda med mat och bli serverad. Då kommer man ju inte bättre ut utan nästan tvärtom.
Det verkar ju helt korkat.
Ja det är jättedumt och jag tycker det är ett genomgående tema i kriminalvården just nu, i den här expansionens kölvatten, att man drar ner på allt sånt där som faktiskt kan ge människor någon typ av kompetens för att det ska vara likriktat och billigt.
Finns det något sätt hur skulle man göra när man slussar ut människor? När jag började i kriminalvården, tyckte jag, jag var ju lika gammal som de som satt inne, att det var inte mycket som skiljde oss. Men det gick aldrig bra för dem. När de väl kommer ut då, finns det något sätt att det skulle gå bättre för dem?
Jag vet att det fanns en VVS-firma i Malmö som anställde före detta kriminella, som hade avtjänat sitt straff. Att man fick komma in som lärling, att man liksom kände en arbetsgemenskap, att man kände att det fanns dock ett annat samhälle.
-Ja. Men det tror jag är jättebra. Det finns ju en hel del yrkesutbildningar på anstalter. Det tycker jag är toppen. Det tycker jag verkligen man ska fortsätta med och också utöka. . Men då kräver ju det också att det finns arbetsgivare som är villiga att ta emot folk som har prickar i registret.
Ja då kommer man in på en sån sak att här nere i Skåne så är det kanske 20 procent av byggeleverna som får en lärlingsanställning efter att de har avslutat gymnasiet och de har inte suttit i fängelse. 80% får alltså inte möjlighet att kunna få ut sitt yrkesbevis. Så det är ju en stor konkurrens.
-Ja, det är det ju. Och sen tänker man på andra bristyrken som vården då till exempel. Men då finns det väl säkert så många som skulle säga att det inte är lämpligt att jobba inom vården om man har suttit inne. Det är ett stort problem. Och där så finns det vissa som pratar om att man ska fokusera mer på det. Det vill säga att man avtjänar sitt straff i frihet, så att man ändå kan behålla sitt jobb För egentligen är det kanske det bästa. Många har ju jobb från början som åker in. Alla lever ju inte utanför samhället. Och på något sätt försöka jobba lite konstruktivt därifrån, istället för att ta från den här människan allting och sen bygga upp det på nytt, när den kommer ut.
Ja, det är ju lite tillbaka till Karl den fjortonde Johan. Alltså en uppdelning av de intagna på något sätt.
-Ja, precis. Och det görs i någon utsträckning ändå Man gör personutredningar och så försöker man titta vad den här personen har för behov och mottaglighet och sådär. Men jag har som sagt inte jobbat med det själv så jag har ganska liten insikt i hur det går till och vilket genomslag det får i praktiken.
De du kanske lärde känna där inne lite grann, vet hur det gick för dem och vad du tror skulle hjälpa dem?
-Ja det är en bra fråga. Det har jag faktiskt väldigt dålig koll på. Nej det finns ju ingen sån uppföljande process i alla fall. Det är nog frivården som sköter det i så fall. Så att jobbar man på anstalt har man en väldigt liten insikt i hur det går sen. Det finns med en sån passage i boken också där de bara släpper ut någon. Hur ska det gå för honom? Och så är det ingen som vet riktigt Och så är det ju ganska mycket, man släpper ut någon genom grindarna. Och så har den kanske inget mer än det den har på sig. Så vet man inte hur det kommer gå.
Jo det vet man väl?
-Ja, man kan gissa.
Ja, det känns ju som att det är mycket pengar, man kanske inte ska säga i sjön, men den delen av kriminalvården som nu skulle vara vård, alltså ge möjlighet till ett nytt liv, då blir det plötsligt att det är murar mellan frivården och kriminalvården som försvårar?
-Ja, och sen är det också det här med behandlingsverksamheten. Tanken är att alla som har behov av det ska gå ett behandlingsprogram och det är ofta lite KBT-inriktat och det kan handla om missbruk eller våld eller vad man nu har för problematik sedan innan, men enligt riksrevisionen så var det bara 22% av alla som då bedömdes ha ett sådant här behov, som fick gå ett sådant program förra året. Det visar att kriminalvården på något sätt misslyckas med sitt kärnuppdrag. Det är ju den möjligheten man har till att någon kanske ska kunna bryta den onda cirkeln och komma ut bättre. Och så är det bara 22% som gör det. Och anledningen, som Riksrevisionen skrev, var att det är personalbrist och lokalbrist. Och det är då innan den här expansionen ens har påbörjats. Så att ja, det finns ju stora problem.
Och då är det 22% som går det här programmet, men hur blev utfallet?
-Nej, jag tror att det var 28% som började och sen var det 22% som fullföljde.
Jag menar hur gick det den dagen då de släpptes ut i samhället igen?
-Det vet jag inte. Man brukar väl säga att är en återfallsrisk på 30% ungefär, men det är mätt inom två år efter frigivning. Och det kan ju hända mer sen.
På något sätt så det du beskriver här, de här murarna mellan kriminalvården, frivården och sen samhället. Där man ska jobba, där man ska träffa kompisar, bilda familj. Det kan ju inte funka. Jag har ett exempel från jobbet. Vi hade en praktikant som kom dit och han kom inte i tid och då sa vi att han får inte komma längre, vi skickar hem han.
En av mina arbetskamrater sa då att är det inte bättre att han är här än att han kommer hem till oss på natten? Han visste vad det var för kille. Tänk nu om min arbetskamrat hade fått någon timme på morgonen, någon timme på kvällen, gått med han och bowlat, gått med han på fotbollsträning, judo. Alltså visat killen en väg in I det andra samhället, det som vi andra lever i, så kanske det hade funnits en möjlighet för den här killen och många andra också. Men då fordras det ju att samhället istället för att betala en frivårdskonsulent eller en kriminalvårdare hade betalt en rörmokare för att hjälpa personen på glid in i samhället.
-Ja det är en metod som jag tycker är värd att pröva i alla fall.
Ja, men varken du eller jag är ju tyvärr justitieminister. Det fattas lite vanliga människor som är med och bestämmer. Det är ju ändå så att det kunde vara våra barn, några av dem här som sitter där. Man vill ju ändå att vi ska kunna ta hand om alla och ge dom framtidshopp.
-Ja det är klart. Och nu har vi någonstans valt det i Sverige, att vi tror på människans förmåga att förändras. Och så länge man har den tron, då tycker jag också att då måste man ge människor verktyg att faktiskt förändras.
Men då Fanny har vi ju rätt ut lite grann hur vi, om du och jag får bestämma lite grann, vill förändra kriminalvården. Så får vi överlämna till lyssnarna/ läsarna att komma med sina tankar.
Stöd Vi Som Bygger Landet!
Klicka här för att bli supporter och få en T-shirt


123 346 05 24


