Ebba Busch skrev en artikel nyligen ihop med ett par andra ledande personer i KD. Den publicerades i den frikyrkliga tidningen Dagen om jag minns rätt. Poängen var att hon lyfte de kristna värdena som eviga och sanna och i sammanhanget lyfte hon även av någon anledning demokratins framväxt i det forna Grekland, utan att ens nämna att man ju hade slavar på den tiden.

Men tänker man efter så påminner det ju väldigt mycket om vår tid. De styrande lyfter vår demokrati som ett föredöme, men samtidigt finns här massor av människor som lever under rätt så slavliknande förhållanden, som säljer sin arbetskraft till grovt underpris för att överleva. Det cyniska ligger ju i att detta är en helt avsiktlig politik, framväxt och finslipad under de senaste 30 åren, inte minst tack vare den fria rörligheten och den så omhuldade globaliseringen.

Det grekiska arvet? Svarta slavar som arbetar i gruvan ca 700 f. kr. (Bild: Wiki/PublicDomain)

Nu har den gått så långt att om denna lågavlönade arbetskraft skulle hitta bättre marknader att arbeta på än den svenska, så har vi knappt några svenska yrkesarbetare kvar som skulle kunna fylla tomrummet. Kort sagt, skall vi överleva som nation och medborgare så är det en helt annan typ av demokrati som krävs, en demokrati som bygger på vanliga människors behov, inte på slipade politikers floskler.

Oliver är gott tyckte de demokratiska grekerna. Men inte lika spännande att plocka. Bild: Wiki/PublicDomain)