Pendelklubbens ordförande Susann Högye-Bäckman och huvudskyddsombudet Felipe Lazo ställde SL-politikerna till svars när trafiknämnden i Region Stockholm höll möte 24/10.

Trafiknämndens ordförande Anton Fendert, miljöpartist och Jens Sjöström, socialdemokraterna, bedyrade att inga stationsvärdar skulle bli uppsagda och att man nu ville ha dialog med de fackliga på pendeln hur man bäst använder resurserna. De fick till svar att de borde ha lyssnat på oss redan för två år sedan då Pendelklubben sade att kameraprojektet inte skulle fungera. Nu när de har kört verksamheten i botten vill de plötsligt ha vår medverkan och hjälp. Vi lovade att vi skulle höra av oss igen om de inte höll sitt löfte om att inte röra stationspersonalen. Idag var de på defensiven skriver Rainer Andersson från Pendelklubben :

Det sägs att droppen urholkar stenen. Att den har tiden på sin sida. När tillräckligt många droppar har fallit blir det till slut en grop i stenen. Inget urberg kan hejda vad den åstadkommer med sitt dripp, dropp, dripp.

Vad det handlar om är tålamod och envishet. Att den som inte ger sig till slut maler ner motståndet. Det är vad vi nu upplever och har åstadkommit på pendeln. Våra motståndare har gett upp. Du kanske inte vill tro det men det är ett faktum.

Visioner om världsklass

Låt oss summera vad som framkommit på senare tid. Vi börjar med kundnöjdhet (NKI) som SL mäter ett par gånger om året. Aldrig någonsin tidigare har SL presenterat så bottenlöst missnöjda resenärer på pendeln. Med en verksamhet nära nog körd i botten är det inte att förvåna.

Att råttorna lämnar skeppet är ett uttryck som många kollegor upprepar när den ena chefen efter den andra nu seglar iväg. Vart tog framtidstron för MTR vägen? Även om den enskilde chefen kan ha väsentliga skäl är trenden tydlig. Alla visioner om balansplattor och pendeltåg i världsklass ekar nu tomt. Man inser att det går käpprakt åt skogen och vill inte vara kvar när skutan sjunker. Det ser inte så bra ut i deras CV.

Åren av förlust

Ekonomin är en fullständig katastrof. Förlusten för MTR i Sverige 2022 var en dryg kvarts miljard. Som alla inser lär det bli än värre i år. Aktieägarna har genom åren behövt skjuta till 840 miljoner kronor för att stötta verksamheten. Därtill ett nytt lån från ägarna på 260 miljoner. Att rykten sprids om betalningssvårigheter och att man inte längre kan handla på kredit är inte konstigt. Är det en slump att vårt nya lönesystem lyckas trolla bort kollegors semesterdagar och annat?

Att ersätta tågvärdarna med kameror var frälsningen. Så skulle åren med förlust vändas till framgång. Men det misslyckades, liksom projektet med att driva pendeln som om det var tunnelbana blev en flopp. Eller projektet med att driva Mälartrafiken som om det var pendeln. En kedjereaktion rakt ner i avgrunden blev resultatet. En härdsmälta.

Hårt motstånd

Siffror på ett bolagsmöte bortser gärna från den mänskliga sidan av saken. Man kan räkna på hur mycket man sparar om man tar bort tågvärdarna och låter skattebetalarna bekosta kamerorna som ska ersätta dessa. En genial plan! Om det inte vore för alla problem som uppstår och som man glömt ta med i beräkningen. Som att personalen inte vill rucka på säkerheten. Oj, missade vi det?

Inser man inte att försämringar på en arbetsplats möter motstånd i någon form, då förbiser man något väsentligt. MTR räknade kanske rätt när man summerade vad som gick att tjäna på att ta bort tågvärdarna. Men man tog inte med i beräkningen hur personalen och vår fackklubb skulle agera. Lika lite som att man insåg att man på så kort tid kunde bli så hatad bland resenärerna och allmänheten. Hallå, hur gick det till?

Trafiksamverkansforum

Dropp, dripp, dropp. Även ansvariga politiker slänger in handduken. De har kapitulerat. I sin budget vill de tillsätta 75 miljoner kronor varje år till pendeln. Det tror man ska ge tillbaka resenärernas förtroende. 75 miljoner motsvarar vad de inbillade sig att årligen spara in på att ta bort tågvärdarna. Men fantasiprojektet havererade trafiken. Nu ångrar de sig när det redan är för sent. Man sålde smöret och tappade pengarna, som man säger.

Nu vill de ha med oss i sitt trafiksamverkansforum. Nu, när de fullständigt gjort bort sig med sitt katastrofala projekt, blir vi inbjudna till finrummet. Här ska vi fackliga hjälpa till med att återställa vad politikerna har raserat. Och visst ska vi infinna oss. Men inte med mössan i hand och inte för att lappa och laga lite här och lite där. Vi kommer kräva fullständig återställning av verksamheten. Inklusive tågvärdar. Varför vara blygsam i sina krav?

Vårt motstånd

I mer än 20 år har Pendelklubben krävt att kollektivtrafik ska drivas i samhällets regi. Inte av bolag med diktaturfasoner. Nu vill politikerna ”särskilt överväga” om pendeln är lämplig att driva i SL:s egen regi. Det är som när djävulen blir religiös. Det låter för bra för att vara sant. Men man måste inse hur tillbakapressade politikerna är. Så sträck på dig, kollega!

De som hävdade att man inte kunde hejda teknikens utveckling och tågvärdens avveckling. Som påstod att politikernas beslut inte kunde rivas upp. De hade fel. Det inkluderar de som var naiva nog att tro att förarna skulle belönas med en bonus som en klapp på axeln när tågvärden försvann. Vi som krävde säkerhet och anständiga arbetsvillkor valde däremot rätt. Vi ”vann”.

Kollektiv envis sammanhållning

Denna vecka uppvaktade Pendelklubben än en gång ansvariga politiker. Vi krävde att man inte rör våra stationsvärdar. Att det räcker nu. Trafiknämndens ordförande stod där som en liten skolpojke som insett att han gjort bort sig. Men det har han inte kurage att erkänna. Att vi i slutändan ”vann” innebär inte att allt nu är bra. Tvärtom. En sådan seger till och vi går alla under. Men härifrån kan vi ta oss framåt om vi inser vår styrka. Kollektivets styrka.

Vad är då lärdomen av allt detta? Är det inte att vi måste organisera vårt motstånd? Det som vi borde ha fackföreningen till. Vi vet att många av våra medlemmar stolt kommer säga i framtiden att de var med i klubben som bjöd på motstånd. Som inte gav upp när andra vek ner sig. Men räcker det? Kanske behöver vi fundera över hur vi får till fungerande fackföreningar på varje arbetsplats? Det kan bara bli verklighet när vi inser att vi har gemensamma intressen. Du, jag och våra kollegor. Att vi kan förändra villkoren med vår envisa sammanhållning. Dropp, dripp, dropp.