Foto David Blomé, Digitalfilm.se

Cancer för att dricksvattnet var förgiftat. Kunskapen doldes i 50 år. Mattias Öberg, toxikolog, berättar här hur det gick till.

Nio av tio hushåll har PFAS i det kommunala dricksvattnet. PFAS kopplas till vissa cancerformer, påverkan på immunförsvaret, leverskador, kolesterolproblem och försämrad fertilitet. Mattias Öberg, toxikolog, berättar hur kunskapen doldes i många år av tillverkarna och vissa forskare. Ska verkligen vattenkonsumenterna betala för denna förgiftning?

Mattias Öberg

Hur kommer det sig att du skrev boken?

-Jag har ju jobbat i ganska många år nu med olika typer av gifter och just riskbedömning av gifter hjälpt många myndigheter att ta fram gränsvärden och riktvärden och den typen av frågor och det gjorde att jag blev kallad som expertvittne när det blev en rättslig prövning av det här fallet i Kallinge. En dag i december 2013 så upptäcker man att dricksvattnet är kraftigt förorenat av ett ämne som har paraplynamnet PFAS Det här har då kommit från försvarets flygplats. Kallinge har en militär flygflottilj sedan 40-talet och där har man övat med att släcka bränder på flygplan vecka efter vecka och brandskummet är tillverkat av PFAS och övningsplatsen ligger precis ovanför vattentäkten, vilket gör att vattnet blir förorenat.

Man upptäcker det här och då säger myndigheterna väldigt tydligt till de drabbade att det finns ingen anledning till oro. Utan nu har vi upptäckt det här, ni kommer att få rent vatten i fortsättningen Och därmed tänker man att det här skulle vara över.

Sen upptäcker man att invånarna har ju fått i det här i sitt blod,så de har väldigt höga halter i blodet. De har haft det under lång tid, då finns en ökad risk för diverse sjukdomar. Som konsumenter av dricksvatten vill en del få någon typ av kompensation, för att de anser att deras hälsa har tagit skada. Det blir en rättslig kamp mellan kommunen, som äger vattenbolaget, och en grupp av invånare som vill ha konsumenträtten på sin sida, det ska inte vara okej att bli förgiftad med ett sådant här pass farligt ämne. Det går hela vägen upp till högsta domstolen så småningom.

Är Försvarsmakten och kommunen till att börja med på samma sida?

-Man måste ju komma ihåg, Kallinge är ju en gammal bruksort, där Kockums hade ett stort verk, som lås ner under 90-talet. Efter det så är Försvarsmakten den enda riktigt stora arbetsgivaren, det präglar kulturen i hela den här delen av Sverige. Karlskrona har flottan och Ronneby kommun med Kallinge har flygvapnet och det är liksom de som försvarar Östersjön kan man säga. Och sydöstra hörnet av Sverige. Så det präglar kulturen väldigt mycket och de är väldigt stolta över det här. Och det där skapar ju också spänningar, när det plötsligt orsakar problem för människors dricksvatten och hälsa.

Foto David Blomé, Digitalfilm.se

Din bok är ju väldigt spännande. Händer detta verkligen idag? Fortsätter ämnet att komma ut, finns det på fler ställen i Sverige?

-I boken går jag tillbaka ganska långt i historien. Hur kunde det ta så lång tid? Idag diskuterar man att vi ska få ett nytt gränsvärde för dricksvatten på plats från första januari 2026. Men det är ganska sent kan man tänka. Hur länge har vi känt till det här?

Den officiella historieskrivningen har alltid varit att det här upptäcktes mer eller mindre av en slump i Kallinge 2013 att det fanns PFAS i dricksvattnet och nu har man börjat agera. Men det jag kan visa i den här boken var ju att varningarna kom långt långt tidigare.

Svenska Dagbladet 20250805

Det fanns forskare i Sverige som varnade för PFAS.

Det fanns statliga utredningar som varnade för PFAS i slutet av 60- och början av 70-talet. Men den kunskapen försvann.

Eller mer eller mindre. Det där är inte bara en slump att den där kunskapen försvinner. Det finns aktörer som har aktivt jobbat för att hålla undan kunskapen och bromsa regleringar.

Och för att komma tillbaka till din första fråga om det här finns idag, när det här först upptäcktes officiellt kring millennieskiftet, så börjar man stoppa några enskilda PFAS-ämnen, men det finns tusentals olika varianter. Successivt så har man bytt ut ett PFAS-ämne mot ett annat och sedan det mot ett tredje ämne.

Så fortfarande idag så släpper vi ut tusentals ton PFAS i Europa varje år. Så på ett sätt kan man säga att det fortsätter. Samtidigt så ska man ju också vara medveten om att några av de här värstingarna, som vi hittar i dricksvattnet i Ronneby och Kallinge, de har förbjudits eller avvecklats i Europa. Så vissa saker blir bättre. Andra saker fortsätter att vara dåligt.

Du beskriver hur det här företaget 3M, som är en av tillverkarna av PFAS, hur de officiellt skriver att nu har vi stoppat tillverkning av PFAS. Miljöorganisationen Jordens vänner jublar och tycker att det här är ett ansvarsfullt företag. Men om jag förstår saken rätt så har de gjort precis som vilken kriminell drogfabrik som helst Man har bytt ut några molekyler.

-Jo men lite så. De utnyttjar att lagstiftningen som vi har byggt upp, att den hanterar ett ämne taget. Så att om ett ämne är förbjudet så betyder det att alla andra ämnen är tillåtna tills man har visat att nästa ämne också är så pass farligt eller oacceptabelt när det gäller riskerna att det också förbjuds.

Man håller sig, skulle jag säga, inom den lagliga ramen. Det är så lagstiftningen är uppbyggd. Så det är svårt att säga att de gör det av illvilja Det är nog så som deras affärsmodell ser ut.

Det som jag har upptäckt och som jag beskriver i boken är att de får kunskap om riskerna och förstår att det här kommer att bli ett problem. Då tar de fram en strategi för hur länge vi kan hålla myndigheterna borta från att förbjuda det här ämnet. Sen när de väl väljer att förbjuda det här ämnet, då ska vi redan ha ett nytt ämne på plats så att vi snabbt kan gå över och fortsätta vår verksamhet.

Det är väl det som du jämförde med drogtillverkarna. De har en kunskap som de inte delar med sig av.

Det har funnits mycket varningar, som du sa innan, för PFAS. När man då tittar på forskningen, som du beskriver det, så känns det som att det finns inte en oberoende forskning kring det här ämnet. Och kanske inte kring andra kemikalier heller. Det slog mig som litar på att vi har universitet som gör forskning, vi betalar för det. Men utifrån din bok fattar jag det som att de pengarna inte finns. Ni måste söka pengar från företagen?

Alltså forskningen som vi har i Sverige idag är väldigt mycket av det, som man lite elakt, kan kalla för forskningshotell.

Om du kan få in pengar så är du välkommen att bedriva din forskning och då har du ganska stora friheter. Utifrån vad du har fått pengar för. Men när det gäller risker med kemikalier så finns det en aktiv tillverkare och då har man tyckt att det är tillverkarna, som ska ta ansvar, för att ta fram information om risker och visa att deras produkter ska vara säkra för konsumenten till exempel.

Det låter lite som att man sätter vargen till att ha kontrollen?

-Ja, men precis. Problemet är ju att de har ju väldigt starka intentioner att på sätt försvara sina produkter och visa att de är säkra. De fokuserar på, man märker till exempel ordval. Industrin pratar aldrig om riskbedömning.

De pratar om säkerhetsbedömning Och det är både ett kommunikativt knep att betona säkerheten men också deras ingång. De vill ju att deras produkter ska vara säkra.

Provtagning Foto Mattias Öberg

De vill inte förgifta människor. De vill kunna tjäna pengar på produkter som gör livet lättare för människor och sånt. Men för att kunna göra det måste de uppfylla lagstiftningens mål och där blir det ju väldigt lätt en glidning. Sen har vi i Sverige dessutom valt att avveckla väldigt mycket av den myndighetsnära forskningen. Tidigare fanns ju Arbetslivsinstitutet, Smittskyddsinstitutet, det fanns Miljöinstitut, myndighetsliknande organisationer, som bedrev en ganska avancerad forskning.

Ja, det är ju aktuellt idag med smittskyddsinstitutet, nu en del av Folkhälsomyndigheten.

-Det är intressant att du tar upp det, för det tror jag är en del av samma problem. Att myndigheterna idag är mycket mer lyhörda för den politiska viljan. På ena sidan kan man säga att det kanske blir effektivt, det blir en slags demokratisk förankring.

Men det man missar är just den här fria forskningens möjlighet att borra sig in i risker till exempel. Att kunna ha det på ett oberoende sätt. Är du beroende av att hela tiden få anslag så blir du också ett lätt byte.

Och det som händer i den här historien med PFAS är att när industrin vill veta vad svenska forskare håller på med, så ger man helt enkelt svenska forskare en liten slant och enda motkravet är att berätta hur ni tänker, berätta vad ni gör. I övrigt lägger man sig inte i och det gör att man får en väldigt bra koll under de här kritiska åren efter millennieskiftet mellan 2004 och ungefär när vi upptäcker det här dricksvattnet. Då är PFAS-industrin den största enskilda finansiären av den fria PFAS-forskningen i Sverige och då kan man undra, kan man vara fri när man också samtidigt är utvald av industrin och får möjligheten att forska på deras premisser?

Vad betyder det för hur villig man är att påtala risker, om det är betalt av en aktör som också ger mig möjligheten att fortsätta som forskare? För jag är beroende av att få intäkter, jag är lite som min egen företagare, jag måste ha ett inflöde av uppdrag.

Du beskriver det bra, men den som tittar på din forskning och eventuellt godkänner att det verkar vara en bra forskning, den kan ju också vara betald av samma företag? Det vill säga man sållar bort sånt som är, det här är nog för kritiskt.

-Jag har fått möjlighet att ta del av strategidokument i samband med olika rättsprocesser i USA. Då har man plötsligt börjat få en inblick i hur industrin bygger upp sin strategi. Och där visar det sig att de jobbar mycket bredare.

Det är inte bara det att de finansierar fria forskare, utan de har även toppforskare som konsulter. De har kontakt med förläggare och redaktörer ,som ger ut vetenskapliga tidskrifter.

Och på så sätt så vet de vilka artiklar som kommer att publiceras. Och då kan de planera sin egen information kring det.

Så att när artikeln kommer ut och når media, då har de redan ett bra svar. Eller kan ha en annan artikel, som säger motsatsen. Och så blir det en tvekan hos myndigheter. Men vänta nu här, det kommer två studier. Den ena säger si, den andra säger så. Vem kan man egentligen lita på? Och det jag tror att många inte heller förstår är hur stora de här företagen är, när det gäller kunskap.

Jag jobbar på Karolinska institutet. Vi gör ungefär knappt hälften av all medicinsk forskning i Sverige. Omsätter i storleksordningen 7-8 miljarder per år. Det är ju liksom ett stort, välrenomerat universitet Vi har en enorm bredd som sagt tusentals forskare. Företaget 3M har en årlig forskningsbudget på 10 miljarder och det är ett stort företag, men det är inte ens ett av de större när det gäller kemikalier.

De har ju inte krav på att publicera. Deras forskare som också är tusentals superduktiga personer jobbar målinriktat på uppdrag av företaget. Vill de veta någonting så har de muskler att ta reda på det.

Men ska de kunna påverka myndigheterna så måste de komma in under huden eller under huven kanske snarare på motorn och styra vilken kunskap myndigheten kommer basera sina beslut på.

Har vi detta även i Sverige?

-Svenska myndigheter måste ha en egen kompetens. Annars så blir de lätta byten. Men svenska myndigheter fattar viktiga beslut både vad som gäller Sverige men samtidigt är vi väldigt långt framme. När det gäller miljögifter så har Sverige under decennier varit en ledande nation i Europa.

Det var svenska forskare som upptäckte att PCB var ett miljöproblem på sin tid. Det var svenska forskare som var först att upptäcka bromerade flamskyddsmedel i bröstmjölk. Vi har legat långt framme, även när det gäller PFAS Forskning, de första internationella förbuden för PFAS som trädde i kraft 2003-2004 kommer inom det som kallas Stockholmskonventionen. Man hör på namnet att det har en koppling till Sverige. Det handlar just om att förbjuda långlivade ämnen, det som vi kallar för evighetskemikalier, miljögifter som inte bryts ner. Där har Sverige varit ledande.

Det lätt att förstå varför just Sverige hamnar I fokus under de här kritiska åren, när det gäller att försöka förstå och bromsa och styra kunskapsutveckling och myndighetsbeslut. Att kasta in pengar till vissa forskare som förhoppningsvis känner sin lojalitet. Under de här åren så betalar 3M ungefär 20 miljoner kronor till svenska forskare. Och de har då en forskningsbudget på 10 miljarder. Det är liksom ingenting. Men för de 20 miljonerna så får de en mer eller mindre total insyn i all PFAS-forskning i Sverige. De resultat och den forskning som driver den svenska myndighetens internationella fokus. Så det är ett ganska långsiktigt och brett påverkansarbete, utan att för den skulle vara olagligt. För det här är liksom helt inom rimlighetens gräns och det är ingen forskning som har fejkats, utan det här rör sig på ett djupare plan.

Har svenska myndigheter eller regeringar tryckt på för ett större förbud mot PFAS-ämnen?

-Ja, jag tycker att de svenska myndigheterna har varit ganska duktiga på att ändå hålla en progressiv, självständig linje, så tillvida att man har föreslagit nya typer av förbud. Svenska kemikalieinspektionen var drivande i att ta fram det förslag som just nu ligger på EU-kommissionens bord, som går ut på att förbjuda alla typer av PFAS och sedan ge tillstånd undantagsvis.

Jag blev lite oroad av din bok, för att där beskriver du att de avstyrkande remissvar som kommer från den europeiska industrin. Har det hänt någonting mer kring det här förslaget?

-Det ligger fortfarande och det pågår väldigt mycket diskussioner. Det skulle vara ganska unikt att förbjuda en grupp av ämnen. Vi har haft principen att det är ett ämne i taget och nu vill man för första gången försöka ta en hel grupp av ämnen. Det är inte alls säkert att det kommer att bli så skarpt som det först formulerades. Trycket är stenhårt.

Eftersom vi inte lyssnade på de första varningarna, som kom under slutet av 60- och början av 70-talet, så har vi byggt in ett starkt PFAS-beroende. Det är inte bara kemikalindustrin, som behöver de här ämnena. Verkstadsindustrin i Tyskland har mobiliserat starkt mot det här, men också läkemedelsindustrin och andra stora industrisektorer har ett beroende. Försvarsindustrin har också detta PFAS-beroende. Det behövs för att kunna tillverka alla avancerade vapen. Det går ju tillbaka ända till den allra första användningen av PFAS, som ju faktiskt skedde när man skulle utveckla de första atombomberna.

Vad var det som var så himla bra med PFAS?

-PFAS har ju några riktigt bra egenskaper, om man bortser från riskerna. Det ena är att det är extremt hållbart. Det kan stå emot starka syror, höga temperaturer, vilket gör det väldigt användbart. Och då har man byggt olika typer av kemikalier och polymerer som används i packningar, i att klä behållare, så att de ska kunna motstå frätande ämnen. Och det var det man behövde i Manhattan-projektet, för att tillverka atombomben. Och det var då man utvecklade teflonet som ju sedan har använts till... Vi känner ju till det som nonstick-beläggning på stekpannor och sånt. Men det började egentligen som en nonstick-beläggning i USAs atombombstillverkning.

Är det någonting man ska vara rädd för det också med de här teflonstekpannorna?

-Nej det skulle jag inte säga egentligen. Det finns nog ett litet missförstånd där, att man tycker att allting som har någon slags PFAS i sig är lika farligt. När det gäller teflonet så har det ju de största problemen varit innan det blir teflon, alltså i tillverkningen, att det har läckt ut väldiga mängder PFAS i miljön kring teflonfabrikerna. Och efter användningen, när vi hittar det på våra avfallsupplag och det bryts sönder ofullständigt. När det finns i stekpannen, det som kan hända där är att det flagar och att man får smådelar av den här, det är nästan som en liten plastfilm. Och de bitarna går ganska mycket rakt igenom kroppen. Så riskerna ligger egentligen före och efter användningen när det gäller just teflonet. Och sen når det oss via maten.

Så det är ofta värre, det du stoppar i dig. Det som finns i miljön är den stora källan, inte det som fanns i stekpannan. Om du går ut i en insjö i Sverige idag så är risken ganska stor att det är förorenat av PFAS och att fisken har för höga halter och så tar du in den och steker den i en teflonpanna, då är det fisken som är det som kommer att påverka dina blodhalter, inte stekpannan.

Jag tycker det är väldigt modigt av dig att skriva den här boken. Du beskriver hur det gick för en av de första miljöforskarna, Hans Palmstierna, som tog fram de här riskerna med PFAS i slutet på 60-talet. Men han möttes till slut av en kompakt mur och blev någon sorts icke-önskvärd person om jag förstår dig rätt.

-Han blev först väldigt upphöjd som författare och skrev några böcker som fick väldigt stor uppmärksamhet om miljöfrågan. Han lyftes snabbt upp som den socialdemokratiska regeringens kanske främsta vetenskapliga rådgivare, framförallt i miljöfrågan.

Foto: Riksarkivet

Han var med och skrev det första miljöprogrammet och jobbade som sekreterare i de viktiga utredningarna som gjordes under de här åren. Men sen så kommer en vändning i början av 70-talet där han hamnar lite grann i opposition mot sitt eget parti. Han är kanske lite för radikal när det gäller att försöka åtgärda det här. När han dessutom i ett tal på Fabriksarbetarförbundets kongress 1971 går till storms mot de svenska forskarna, som han menar inte är tillräckligt oberoende gentemot industrin, får han inte bara industrin emot sig, utan han får hela det akademiska etablissemanget emot sig.

Han nämner inga namn i talet, men alla förstår att han bland annat pekar ut Karolinska Institutets dåvarande rektor. Plötsligt så blir han både marginaliserad som forskare och successivt så får han mindre och mindre inflytande politiskt. Och väljer så småningom att säga upp sig från regeringskansliet för att få en mer fri roll och kanske jobba mer tillsammans med de fackliga föreningarna.

Jag måste ändå säga att det är väldigt modigt av dig, att i den här akademiska världen ifrågasätta andra forskares oberoende. Det kan väl leda till samma sak som med Hans Palmstierna?

-Det är en balansgång där. Hur kan man behålla en klarhet i det akademiska? Så det är klart att än så länge, jag har mött visst motstånd. men inte alls i den grad som Hans Palmstierna mötte. Men jag har ett väldigt begränsat politiskt inflytande, skulle jag säga. Vi får väl se. Om fler läser boken så kanske det ökar lite.

Du beskriver att det finns en motsättning mellan idealism och elitforskning. Hur menar du?

-Vi har ett väldigt hårt tryck inom forskningen på att publicera vetenskapliga artiklar i fina tidskrifter. Och att dra in pengar. Det är de två sakerna som styr möjligheten att göra karriär, att finnas kvar som forskare.

Medans ansvaret att samverka, bidra till ett bättre samhälle, att kanske vara lite mer av en aktivist, utan att därmed förlora den intellektuella skärpan, så kan man fortfarande använda forskningen till mycket. Det gäller som forskare att förstå det här spelet på den idealistiska sidan. Att skriva en bok, som jag har gjort till exempel, betyder nästan ingenting i det akademiska systemet. Det kan till och med vara en nackdel, som vi kunde se med Palmstierna, att man blir misstänkliggjord som oseriös.

Om man dessutom hotar viktiga anslagsgivare som kan vara industrin, så blir man ju ännu mindre populär.

Men hur kommer man åt det då som forskare? Det viktiga måste väl vara att följa sitt hjärta, sin tankegång.

-Jo, men det är klart att det är viktigt känslomässigt. Men i slutet av dagen så vill man ju ändå ha sitt jobb kvar och möjlighet att betala för mat och husrum också. Så att det där att vara idealist, utan ekonomisk säkerhet, är ganska svårt skulle jag säga.

Det var väl det Palmstierna sa på Fabriksarbetarkongressen 1971?

-Ja just det, han säger någonting i stil med att man inte är så villig att bita den hand som ger en honungen på brödet. Så är det nog fortfarande.

Ja, då tackar vi för den här pratstunden och uppmanar till läsning av den här mycket spännande boken samt önskar dig lycka till i fortsättningen med nya forskningsgrejer till nytta för oss alla.

Här kan man se intervjuer med några av de drabbade i PFAS-föreningen http://digitalfilm.se/pfas/