Mina bästa barndomsminnen är när jag får åka ut till min morfar på landet och hjälpa honom på hans gård. Ända sedan dess har jag drömt om att kunna ge mina egna barn en liknande uppväxt. För snart 20 år sedan gick min dröm i uppfyllelse. Jag och min man åkte ut på landet för att titta på en liten gård som var till salu. Redan när vi körde in på grusvägen som ledde dit och såg de vackra beteshagarna med sina majestätiska ekar förstod vi att här bodde människor som brydde sig om och levde nära naturen.

När vi kom in på gårdsplanen blev vi förälskade och bestämde oss på stående fot att här skulle vi bo. I den röda lilla stugan, med en beteshage som sluttade ner mot en sjö. Här har vi lagt ner hela vår själ, och alla våra pengar, för att göra det till vårt paradis på jorden. Här försöker vi ge oss och våra två barn en motpol till dagens hetsiga, och ofta, ytliga samhälle. Vi kan gå ut och ta upp potatisen direkt till middagen. När vi går och hämtar posten får vi se tjäderhönan med sina kycklingar om vi har tur. På natten är himlen alldeles svart och man kan ta med sig barnen ut, lägga sig på rygg, och titta på de tusentals och åter tusentals stjärnor som fyller den. Det är så vackert så man tappar andan.

Allt är inte guld och gröna skogar här heller. När man flyttar ut på landet så skriver man på ett osynligt kontrakt där man godtar att man i utbyte mot naturupplevelserna inte får lika mycket för sina skattepengar som andra kommuninvånare. Vissa tider på året är byvägen knappt farbar och mobiluppkopplingen är opålitlig. Bredband och allmänna kommunikationer finns inte. Vi har långt till precis all service och blir vi sjuka så är hjälpen långt borta.

De flesta människor som bor på landet är vanliga, skattebetalande människor som precis som vi avstår från många bekvämligheter för att bli rik på annat sätt. Man kanske knyter näven lite i fickan när den lilla service som funnits på landet monteras ner bit för bit, men tröstar sig kanske med att blåbären snart är mogna.

För några år sedan anser jag att det här ”kontraktet” bröts. Ett företag ville etablera vindkraftverk hos en stor markägare. Han som inte ens bor här ska få stora summor pengar, medan vi boende inte får något. Fågelklubben gjorde ett enormt arbete för att påvisa de unika naturförhållandena som skulle förstöras i och med en sådan etablering, och överklagade. Tyvärr nästan utan resultat då kommunfullmäktige i princip enhälligt röstade igenom förslaget.

För några veckor sedan fick vi ett brev att man planerar två vindkraftsområden till i vår närhet. Går detta igenom kommer vi att bli omringade av vindkraftverk och jag har svårt att se hur vi ska kunna bo kvar. Men hur ska vi kunna flytta? Vem vill köpa en fastighet mitt ute i ingenstans i ett industriområde? Vem vill ha ständigt buller (som företagen själva kontrollerar nivåer på) i en annars tyst miljö? Blinkande ljus dygnet om där det inte finns några andra ljuskällor? Det för mina tankar till tortyr.

Jag har inga problem att dra mitt strå till stacken. Under det senaste årets pandemi har vi följt restriktionerna till punkt och pricka, och det tycker jag är självklart, för man hjälps åt i svåra tider. Men att vi och så många andra skattebetalare boende på landsbygden ska ta alla smällar för klimatkrisen samtidigt som vi får så lite för våra skattepengar är inte rimligt. Vi små människor står här helt maktlösa och ser våra liv slås i spillror.