Pendelklubbens flygblad

Rainer Andersson, vice ordförande i Sekos pendelklubb i Stockholm skriver här kring hur vi ska få ett fack som fungerar för oss. Den riktar sig till klubbens medlemmar. Men vi tycker den är läsvärd och intressant för fler. Vi återpublicerar den här.

Vice ordföranden har ordet
Låt oss syna den svenska modellen. Samförståndet som sägs råda mellan fack och arbetsgivare om spelreglerna på arbetsplatserna. Hur sant är det påståendet?
Om vi backar tillbaka hundra år lyckades Sveriges arbetare vid den tiden kämpa till sig rätten att organisera sig och teckna avtal med arbetsgivarna. Då var svenska arbetare världsledande med att strejka. Inga andra gjorde det lika ofta. De tvingade arbetsgivarna att erkänna fackens rätt att verka på arbetsplatserna.

Arbetsfred
För att hålla tillbaka strejkerna beslöt riksdagen 1928 att lagstifta om arbetsfred. Arbetarna skulle disciplineras. Men det skedde inte utan protester. Mer än 2 000 fackorganisationer antog uttalanden mot lagförslaget. Hundratusentals gick ut i strejk. Drygt 365 000 demonstrerade. I Stockholm tågade 70 000 arbetare till riksdagen.
Året efter bildades Arbetsdomstolen. Den dömer i arbetsrättsliga frågor och avgör hur kollektivavtalen ska tolkas. Allt som oftast är det en arbetsgivarvänlig tolkning som gäller. Med den nya lagen fick man inte strejka så länge ett avtal mellan fack och arbetsgivare gällde. Där ligger fredsplikten än idag.

Saltsjöbadsavtalet
LO var från början emot den nya lagen men svängde snart och accepterade fredsplikten. Man menade att det fanns en intressegemenskap med arbetsgivarna och att ingen hade glädje av strejker.
Tio år senare slöt LO och arbetsgivarna ett avtal som lade grunden till den svenska modellen. Saltsjöbadsavtalet. Här bestämdes bl.a. förhandlingsordningen. Att om en lokal förhandling inte leder till enighet ska de centrala parterna fortsätta förhandla. Först därefter kan tvisten hamna i Arbetsdomstolen. Det bestämdes även att bara fackförbundens ledning kan utlysa strejk. De lokala facken hade inte längre något konfliktvapen.

Vilda strejker
Det blev med åren allt svårare att ta till strejk. Samtidigt blev det lättare för arbetsgivarna att avskeda. Trenden fortsätter än idag. Arbetsfred var det viktiga hos LO. På 40-, 50- och 60-talet var det oftast bara en handfull strejker per år. 1970 vändes allt i sin motsats.
Plötsligt fick vi strejker som inte organiserades av facken. Vilda strejker. Hundratals, kanske uppemot tusen vilda strejker svepte över landet under 70-talet. Gruvarbetare, städerskor, byggnadsarbetare, varvsarbetare o.s.v. Facken gjorde allt för att stoppa dessa och många dömdes till böter i Arbetsdomstolen. Men det dämpade inte kraven på bättre löner och anständiga arbetsvillkor.

Nya arbetsrelaterade lagar
Miljontals kronor samlades in på arbetsplatser och gator och torg till stöd för de vilda strejkerna. Det fanns ett stort samhälleligt engagemang och inte minst LO-förbunden kände hotet från vindarna som blåste. Att medlemmarna tog saken i egna händer var inget man såg positivt på
.70-talets vilda strejker och protester på arbetsplatserna tvingade fram nya arbetsrelaterade lagar och reformer. Lagen om anställningsskydd (Las), Medbestämmandelagen (Mbl), Förtroendemannalagen, Arbetstidslagen, Semesterlagen och Studieledighetslagen är alla barn av 70-talet. De har varit en betydelsefull del av den svenska modellen och vi hade knappast haft dessa lagar utan de vilda strejkerna.

Hot om kronofogden
Med denna korta historiska sammanfattning kan vi ställa oss frågan hur svenska modellen mår idag? Hur är samförståndet med vår arbetsgivare? Råder det enighet om spelreglerna? Bryr man sig om Mbl och Las? Och om man inte gör det (vi vet alla hur det ligger till) blir frågan vad vårt fackförbund gör åt saken? Räck upp en hand om du hört något om det.
Vi har nyss avslutat en avtalsrörelse där Seko hade möjlighet att sätta de arbetsgivare på plats som skiter i förhandlingsordningen. Som inte bryr sig om att det lokala facket hundra gånger begärt förhandling utan resultat. Som enväldigt anser sig kunna bestämma hur lönerna ska fördelas utan fackets inblandning. Som systematiskt trampar Las och Mbl under fötterna. Som först vid hot om kronofogden gör rätt för sig.

Karriär och bekväm tillvaro
Att ett diktaturägt bolag inte bryr sig om lagen är inget att förvånas över. Det ligger i sakens natur. Mer intressant är hur fackförbundets ledning tacklar detta. För det innebär den svenska modellens död på den berörda arbetsplatsen. Den är finito. Kaputt. Avsomnad och omkommen. Den har kolat vippen och kilat vidare.
När förbundets ledning vänder bort blicken, trots att det lokala facket gång på gång påtalar att arbetsgivaren struntar i alla spelregler. Då blundar man eftersom den egna karriären står på spel. Om svenska modellen är död upprätthålls bara skenet om dess fortlevnad. Det görs då för att ledningen vill behålla en bekväm tillvaron.

Kollektivets styrka
Om och när den svenska modellen konstateras vara död fyller våra fackföreningar inte längre någon funktion. Rollen som vänlig pådrivare, som man frivilligt påtog sig för nära hundra år sedan, räcker inte längre till. Då behövs en fackförening som står upp för våra krav och behov. Som sätter hårt mot hårt. Och finns den inte är det dags att börja fundera hur en sådan bildas.
Det tycks som om vi behöver blicka tillbaka till 70-talets positiva exempel på hur saker och ting tvingades framåt. Att vi behöver pröva kollektivets styrka och sammanhållning. Vända fredsplikten ryggen. Detta när vi inser att vår arbetsgivare har lämnat samförståndet långt bakom sig.
Om du läst ändå hit och börjat fundera kring lokförarnas vilda strejk är det fullt förståeligt.
Rainer Andersson
Vice ordförande Seko Pendelklubben