Medan vanliga löntagare dignar under stigande matpriser matas vi med snusförnuftiga spartips från överheten och förklaringar från våra politiker, redaktörer och fackpampar om hur landet egentligen ligger, skriver Hans Johansson, Uppsala. och menar att det är inte tomt i huvudet på människor med mager plånbok, det är tomt i kylskåpet.

”Bolånekunderna kan inte få styra Sveriges ekonomi under ödesåret 2023” skriver en av överhetens redaktörer, Rudström i Uppsala Nya Tidning (3/3).

Vi som drabbas av krisens realiteter är av den handfasta uppfattningen att det är storbankerna och den från riksdagens inflytande frikopplade, Riksbanken som beslutar om räntan. Men Rudström viftar avvärjande med handen när Nordeas chefsekonom varnar för att ”ny räntehöjning kan knäcka svensk ekonomi och bostadsmarknad” och citerar Swedbanks ekonom Arques påstående "att ca 80 procent av svenskarna har stora ekonomiska marginaler efter decennier av god inkomstutveckling, lägre skatt, låg ränta, samt ökat kapital på börsen och i bostaden”..

Uppenbarligen förväxlar Rudström sin egen ekonomiska situation med den vanlige löntagarens. Knappt en procent av svenskarna sopar hem 150 miljarder per år i kapitalinkomster medan 90 procent inte uppbär några kapitalinkomster alls.

Den låga räntan har inneburit ett prisrace till fastighetsägarnas fromma och blåst upp en bostadsbubbla, som när som helst kan brisera och och lämna bostadsinnehavare i skuldfällan. Vad Rudström glömmer är att SCB:s konsumentprisindex utesluter boendekostnaden i sitt index. Hyreshöjningar är dubbelt så höga i förhållande till SCB:s index.

Till detta kommer nedrustningen av den offentligt finansierade välfärden. Skyddsnätet har skurits ned med hela 266 miljarder kr sedan 1980.

Ytterligare 20 miljarder kr har välfärdskapitalister pungslagit vanliga skattebetalare på med sina vinstuttag. Det är företag och kapitalägare som står för en enorm rikedomsökning, medan den arbetande majoriteten knappt fått något alls.

SVT Nyheter 5/2 2023

Någon tanke på lönekrav som kompenserar för inflationen är uteslutet i redaktörens hjärnkontor. Att de föreslagna procenten innebär en reallöneminskning på 6-7 procent verkar vara i sin ordning.

Rudström lutar sig tillbaka i tron att landet beslår av ”en stor och bred medelklass som inte går under av ytterligare några procents högre boränta, med brasklappen att ”annat är det för dem med knappa marginaler som måste handla sitt levebröd till allt högre priser". Glömd är hans eget påpekandet i samma krönika ”att svenskarnas lägger 31 procent av sin disponibla inkomst på boendet, Detta är t.o.m. med värre än under finanskrisens år 2009."

Svenska hushåll, hör till de mest räntekänsliga i OECD. Stadsmissionen rapporterar om kraftig ökad hjälpbehov och kronofogden oroas av accelererande kreditskulder.
Riksbankschefen uppmanar menigheten att välja lågprisbutiker och banker till att ta sparandet till nya nivåer. Nej det är inte tomt i huvudet på människor med mager plånbok, det är tomt i kylskåpet. Inflation och höjda räntor innebär i klartext att överheten ämnar låta arbetarklassen betala kapitalets kris i form av sänkt lön och arbetslöshet

Hur Rudström än trollar med truten har han ingen lösning. Något ska man förstås ändå göra för att lindra effekterna tröstar han. Hushållsekonomin är en pusselbit(sic!) men en viktig sådan, trasslar han till det.

Det är inte lätt av vara liberal och låtsas vara alla till lags. Det slutar vanligtvis i en uppvisning i att slå knut på sig själv.