Miljön och klimatet är viktiga frågor. Lösningen är inte individualistisk klimatpanik, utan kollektivt byggande av framtiden. Följande text är skriven av Ulf "Ubbe" Nilsson, plåtslagare från Göteborg.

För ett jag sedan gjorde jag en ”klimatkalkyl” på nätet. Resultatet såg inget vidare ut. Jag gjorde en ny. Första frågan besvarade jag sanningsenligt. Jag bor i en tvårumslägenhet tillsammans med min fru. Sedan började jag ljuga. Jag påstod att lägenheten drevs av grön el. Ingen bil, ingen båt. Reste aldrig annat än med kollektivtrafik. Var vegan och odlade nästan all min mat själv. Jag köpte aldrig något nytt. Att jag skulle utnämnas till ”klimathjälte” efter denna skönmålning var jag helt övertygad om. Men nej! Om alla levde så skulle det behövas 2,1 klot. Vad krävs det då och hur skall vi leva våra liv?

Samma känsla av att behöva lyfta sig själv i håret fick jag efter att ha lyssnat på Greta Thunbergs sommarprat. Om sju år är koldioxidbudgeten slut enligt källor som den kända och unga klimataktivisten hänvisar till. Så om inte utsläppen snabbt minskas rusar vi mot en hotfull framtid där målet på max 1,5 graders temperaturökning är utom räckhåll. Att detta blir svårt, för att inte säga omöjligt, att uppnå är självklart. Är katastrofen därför ett faktum och situationen akut? På den punkten är inte ens FN:s klimatpanel överens.

Domedagsprofetiorna baseras i hög grad på summeringar och tolkningar av forskarnas rapporter, skrivna av politiker för politiker. De utgår ifrån att människan har kontrollknappen för att styra över de processer som driver klimatet på jorden.

Det pågår en global uppvärmning och mänsklig påverkan bidrar till detta. Men behovet av chockdoktriner och nyttan med dem måste kunna diskuteras. Om vi på kort sikt försöker eliminera koldioxidutsläpp och snabbt lämna fossilsamhället skulle det drabba många människor hårt. Därför är det klokare att fokusera resurser på framsteg som avskaffar slummen på jorden, stärker fattiga länders ekonomi och leder till större global rättvisa. Då kunde fler satsa på andra och dyrare energislag, som på sikt kanske inte ens behöver bli dyrare. Att minska utsläpp och beroende av fossila bränslen är naturligtvis också klokt. Om inte annat så är såväl olja som kol resurser som kommer att sina så småningom.

Klimatpanik är inte konstruktivt. Istället blir den ett verktyg för att maskera massiva överföringar av makt och pengar till miljardärer som säger sig vilja ”rädda klimatet”. I den ängsliga enigheten kring klimatåtgärder och hållbarhet satsas enorma summor på projekt med tveksam nytta. För vanligt folk väntar arbetslöshet, ökade boendekostnader, höjda elpriser, dyrare mat och resor. Plastpåseskatter, elbilsrabatter och annat Miljöpartitrams förstärker bara bilden av klasskamp från överheten mot folket. Effekten på utsläppen är sekundärt. Den anti-kapitalism som ibland skymtar är i grunden konservativ. Problemet är inte att kapitalismen stryper produktivkrafterna och de mänskliga möjligheterna. Tvärtom. Produktionen sägs snurra för snabbt. Slutsatsen landar i asketism och romantisering av fattigdom.

Klimatrörelsen bär många spår av en religiös väckelserörelse. En gruppidentitet med självspäkning, intolerans och en sanning som inte får ifrågasättas. Filmaren Michael Moore fick därför bannstrålen på sig när han producerat filmen Planet of the Humans. Där problematiseras de ”alternativa” energislagens klimatavtryck och nytta. Samtidigt påvisar filmen giftermålet mellan klimatrörelsen och storkapitalet, med Michael Bloomberg, Black Rocks Larry Fink och Al Gore i spetsen. Michael Moore blev därefter utpekad som ”klimatförnekare”, trots att frågeställningarna är högst relevanta.

Aktivism och engagemang hos människor förtjänar ett bättre öde än att förångas i destruktiva hotbilder. Vi behöver gemensamt växla upp från panik till ödmjuk osäkerhet, söka lösningar och samtidigt bygga en vision om en bättre framtid i ett folkrörelsestyrt samhälle.