Övriga partier i kommunfullmäktige har i sina budgetar aviserat olika nedskärningar. I vår budget stoppas nedskärningar inom de kommunala verksamheterna om totalt 342 miljoner utan att skatten höjs. Inte en krona ska tas från vård, skola och omsorg.

Jag vägrar att medverka till den åtstramnings- och nedskärningspolitik som förs av den vänsterliberala koalitionen på riksnivå och dess lokala representanter i Uppsala. Uteblivna eller minskade demografiska uppräkningar är en särskilt lömsk form av nedskärningar. Det betyder att samma resurser ska täcka ökade behov, till exempel att de äldre blir fler.

I budgeten slopar vi arvoden till politiker utom förlorad arbetsinkomst och vi halverar kommunalrådens löner till 35.000 kronor i månaden. Politiska uppdrag ska vara ett förtroendeuppdrag, inte en födkrok för arbetsskygga karriärister.

Socialisterna - Välfärdspartiets medlemmar är vanliga arbetare som ägnar sig åt politik på fritiden. Partiet har inga yrkespolitiker eller anställda politiska sekreterare.

Vi bantar också ner kommunens enormt tilltagna kommunikationsstab till hälften och sparar därmed 40 miljoner.

Uppsala har blivit en alltmer segregerad stad där otryggheten breder ut sig. Det vill vi ändra på. I budgeten satsar vi 16 miljoner kronor på kommunala ordningsvakter för att öka tryggheten i Uppsala. Vi vill också på sikt motverka segregering och otrygghet med stora satsningar på upprustad välfärd, sysselsättning för alla och bättre integration.

De åtta riksdagspartierna är överens om det så kallade överskottsmålet som innebär att statsbudgeten ska gå med överskott motsvarande 0,33 procent av BNP, för närvarande ca 15-20 miljarder per år. De är också överens om det så kallade skuldankaret som innebär att statsskulden ska begränsas. De står alla bakom det finanspolitiska ramverket.

Den här ekonomiska politiken är fullständigt vansinnig. Den dränerar samhällsekonomin på efterfrågan och skapar och upprätthåller massarbetslöshet. När staten håller igen minskar vanliga människors inkomster. När vanliga människors inkomster minskar spenderar de mindre och då krymper ekonomin och jobb försvinner. Dessutom minskar då statens skatteintäkter.

Dessa ekonomiska samband är grundläggande och var självklara för arbetarrörelsen en gång i tiden. Men så är det inte längre; både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har anslutit sig till en nyliberal syn på ekonomin.

Nedskärningar i vår gemensamma välfärd är ingen naturlag. Det är vi som bestämmer vilken ekonomisk politik som ska drivas i Sverige. Det är vi vanliga arbetare som måste gå samman med våra arbetskamrater och grannar och kräva stopp för nedskärningar och en upprustning av välfärden.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som en gång i tiden bildades av arbetarrörelsen har för längesen tappat sina rötter och är nu liberala organisationer som har fjärmat sig från vanliga arbetares vardag.

Idag kan vi se hur en ny arbetarrörelse börjar växa fram som en reaktion på årtionden av nyliberal åtstramningspolitik. Det känns hoppfullt inför framtiden.