Bemanningsföretag poppar upp som svampar ur jorden. Fler och fler arbetare lever under osäkra arbetsförhållanden och väntar på ett sms om jobb. Eller på att det jobb man gått till i kanske två, tre månader nästa dag ska försvinna.

"Sedan tog bemanningsföretagen över, skar ned personalen till en tredjedel och införde något som kallades för "allmän visstid" och "tidsoptimerad arbetsinsats", som är en finare beskrivning för otrygga anställningsförhållanden, sänkt lön och en arbetsmiljö som garanterar stressrelaterade sjukdomar" skriver Peter Ferm om när ett bemanningsföretaget tog över storköket där han jobbade från Landstinget.

Läs en träffsäker och rolig krönika!

För ett tag sedan pratade jag med en man som städade entrén och trapporna i hyreshuset där jag bor. Trappstädning är ett helt OK jobb. Jag har själv sysslat med det. Det är ett fritt jobb. Man hämtar städbilen på morgonen och drar iväg till de adresser som ska städas. Inga chefer som skäller och håller på hela tiden.

– Fast jag är anställd av ett bemanningsföretag!
Sade han.

Ajdå! Det var ju inte så bra. Jag ser bemanningsföretag som mina naturliga fiender.

Under flera år jobbade jag i storkök på lasarett. Detta var på den tiden man blev anställd av Landstinget och fick hyggliga löner. Man slapp även stressa livet ur sig. Köken var som stora fabriker där varje anställd hade sin speciella arbetsuppgift och funktion.
Sedan tog bemanningsföretagen över, skar ned personalen till en tredjedel och införde något som kallades för "allmän visstid" och "tidsoptimerad arbetsinsats", som är en finare beskrivning för otrygga anställningsförhållanden, sänkt lön och en arbetsmiljö som garanterar stressrelaterade sjukdomar.
Då tackade jag för mig och den tid som varit. Jag har aldrig satt min fot i ett C-kök efter det. Jag har försäkrat mig om att aldrig bli aktuell för anställning hos något bemanningsföretag genom att ha skrivit och fått publicerat ett otal kritiska debattartiklar om bemanningsföretagens utnyttjande av arbetskraft som inte har en massa fina examina i bagaget.

En period jobbade jag som plocktruckförare på ett gigantiskt centrallager. Vi var ca åttio anställda som for runt som små getingar med våra truckar mellan lagerhyllorna.
Efter ungefär ett år togs det över av ett bemanningsföretag. Alla sades upp. Ca hälften anställdes på nytt av bemanningsföretaget. En man från bemanningsföretaget samlade alla truckförare i lunchrummet och talade om vilka som skulle få den stora äran att få vara kvar under mycket sämre anställningsförhållanden. Han stod och ropade upp namnen på de utvalda. Precis som vid lastbilarna som ska köra ut de mexikanska daglönarna till fruktfälten i Kalifornien.

Jocke skulle få vara kvar, och Lasse, Carina och Hamid.

– Men inte du!
Sade han och pekade på mig.

Jag sken upp som en sol och frågade om det var helt säkert

– Lovar du? Du luras väl inte nu?

Jag visslade när jag gick därifrån.

Det tog ett tag innan jag fick ett nytt jobb, men jag var försäkrad så det gick ingen nöd på mig. En dag under min tid som arbetssökande blev jag anvisad att söka jobb hos ett bemanningsföretag. Jag talade om att det var emot min ideologiska övertygelse att jobba på sådana premisser.

– Du måste! Annars stänger vi av dig från A-kassan!

Innan jag gick på anställningsintervjun så drog jag på mig ett par gamla, bruna gabardinbyxor med utsvängda ben. Jag hade köpt dem på Myrorna en gång för tjugo kronor, som en kul grej, liksom. Nu skulle de komma till användning. Till dessa skarpa byxor bar jag en matchande nikotingul nylonskjorta med styv krage. Skjortan var nedstoppad i byxorna som jag hade dragit upp så högt jag kunde. Ett skärp höll dem på plats. Man kunde se hur gabardintyget skar in i röven.
Jag brydde mig inte om att duscha och raka mig innan jag gick dit.
Under intervjun så sade jag att jag var beredd att hugga i, bara de gav mig lite tid att vänja mig. Det var ju detta med fasta arbetstider och tidiga morgnar.

– Jag menar, varje dag och så!

Jag fick inte jobbet.
Min arbetsförmedlare blev inte glad.

– De anställer ju i princip vem som helst! Vad är det för FEL på dig?
Undrade hon.

– Här kommer man, full av arbetslust och vill ha hjälp att få ett jobb!
Svarade jag.

Jag såg att hon fattade och hade svårt att hålla sig för skratt. Hon kände till min inställning till bemanningsföretag och kanske hade hon samma kritiska inställning till dem, men hon hade varit tvungen att anvisa mig till ett sådant jobb, sådana är reglerna. Vi spelade båda med de kort vi hade blivit tilldelade. Nu kunde hon i alla fall meddela A-kassan att jag hade sökt jobbet hos bemanningsföretaget och gjort mitt bästa men tyvärr räckte jag inte ända fram.

Ett par månader senare fick jag ett nytt jobb. Ett helt OK jobb, faktiskt men det får jag skriva om en annan gång.