När pandemin rasade som värst så uppmanades folk att jobba hemma. JOBBA HEMMA? Det gjorde mig förbannad. De tog för givet att "jobba hemma" är ett alternativ för vanligt folk med alldeles vanliga jobb.

Faktum är att det är enbart några få procent av den arbetande befolkningen som har sådana änglajobb där de kan sitta och "jobba" vid en dator. Vilken värld lever politiker och myndighetspersoner i egentligen? När blev det "ute" med riktiga jobb? När blev det fult att jobba på en arbetsplats där det produceras verkliga prylar?

Ibland roar jag mig med att läsa platsannonserna. Inte för att jag tänker söka något nytt jobb. Jag vore ju direkt dum om jag sade upp mig och riskerade något nu när jag kan börja skymta målgången, så att säga. Jag skulle inte orka att börja om igen!

Men läser platsannonserna, det gör jag i alla fall. De fascinerar mig. Man skulle kunna tro att de annonserar om jobb på en helt annan planet på ett okänt språk, Zonaarkiska kanske? Vad är t ex en Key account manager?

Vad hände med fabrikerna där de sökte någon som passade tiderna och var beredd på att jobba extra vid behov? En gång såg jag en annons där de sökte en processutvecklare med ansvar för implementering av kundorienterade databaser. Strategiskt tänkande i kombination med kunskaper i SQL och Python var meriterande. Jag ramlade av lasset redan vid processutvecklare. Strategiskt tänkande förresten, sökte de en kavalleriofficer, eller?

Jag såg nyss att ett företag som kallade sig för Solita Unicom-någonting sökte en developer med fokus på management processing. En developer? Ser man på. Fokus på vad, förresten?

Jag har ofta stött på ordet "målfokuserad" i platsannonserna. Förutom att de söker någon som är stresstålig - vilket numer betyder att de har sparkat två (2) ur personalen och söker en (1) person som ska ersätta dem - så ska man vara målfokuserad.

Det är ett ord jag relaterar till idrott, och eftersom jag är lika värdelös som ointresserad av sport så skulle jag, som man säger, inte vara något stabil i anfallskedjan. Jag växte upp i en miljö där ett jobb var ett jobb, helt enkelt. Man jobbade för att få ihop till mat och hyra, det var ett nödvändigt ont. Det fanns inget statustänkande i arbetet. De flesta jobbade i fabriker och serviceyrken, typ affärsbiträde och liknande. Man förväntades att söka jobb när man avtjänat sina år i skolan. Vad man jobbade med saknade betydelse, löneskillnaderna var försumbara.

Karriär var ord som bara fint och märkvärdigt folk svängde sig med. Nu när jag ser tillbaka så måste jag säga att det var en fin tid och en bra värld att växa upp i. Det var ingen som frågade om man kunde ha fokus på management processing när man sökte jobb och kunskaper i SQL och Python var antagligen lika efterfrågat som förgyllda champagnevispar i Syriens flyktingläger.

I morgon ska jag tillbaka till jobbet igen. Jag tänkte först skriva något raljant men jag avstår. Jag har haft stor tur som har lyckats hänga mig kvar i denna obegripliga arbetsmarknad. Jag hoppas att jag står matchen ut. Det är inte så många år kvar nu. Jag minns när jag var sexton år och började mitt första jobb. Jag hade fyrtionio år framför mig. Jag undrade hur jag skulle stå ut? Men nu har över fyrtio år av den tiden gått! Håller bara min tur i sig på Börsen så är det inte ens säkert att jag behöver göra mina fyrtionio år! Det slog mig just att jag faktiskt har varit rätt så målfokuserad under de sista åren - Fokus på min kommande pension. Fast det är nog inte så meriterande att nämna det vid en anställningsintervju