Ett av högerns favoritargument är att det ska löna sig att arbeta. Det gör det redan. Det finns inga bidrag som kommer i närheten av en heltidslön oavsett yrke.
Högern hävdar naturligtvis det motsatta och letar exempel bland somaliska storfamiljer som lever gott på bidrag, men få av oss har tio ungar som vi kan håva in flerbarnstillägg för. Dessa storfamiljer är knappast representativa för en vanlig löntagare som kan bli arbetslös eller sjuk. En genomsnittlig medborgare med ett alldeles vanligt jobb förlorar mycket i inkomst om hon eller han blir arbetslös. A-kassan (som för övrigt är en försäkring) kan inte finansiera eluppvärmda golv och köksöar (om man är lagd åt att leva flådigt villaliv, vilket många är idag) eller mitt behov av att resa och bo på fina hotell. Socialbidrag är ännu sämre och ligger enbart på existensminimum.

Författaren Jonas Gardell sade en gång:

"Första skoldagen är även den första riktigt stora traumatiska upplevelsen för en människa. Det är då som hon för första gången blir placerad i en miljö där hon inte är förbehållslöst älskad. Hon måste istället försöka att hävda sin plats, försöka att överleva".

Det tycker jag är en mycket bra beskrivning. Jag minns min första skoldag som igår. Jag var fullkomligt vettskrämd. Jag satt ute på den stora, skrämmande skolgården och höll mig fast i en parkbänk så gott jag kunde. Till slut fick min skolfröken komma ut och hämta mig. Hon fick bända loss mina fingrar från parkbänken.
Jag var lika rädd den tjugofjärde augusti 1981 när jag vid sexton års ålder skulle börja mitt första jobb. Den gången behövde ingen komma ut från fabriken och hämta mig i alla fall. Jag klev in genom fabriksportarna helt frivilligt vilket på sätt och vis var rätt sorgligt. På ett mänskligt plan kan man ifrågasätta det rimliga i att utan motstånd foga sig och ge upp inför en sådan ordning men något annat alternativ fanns inte. Jag prövade förvisso på att helt frivilligt leva på A-kassa en period i min ungdom och visst, jag överlevde, men jag LEVDE inte. Jag fick inget liv. Jag kunde inte köpa det jag önskade mig och kunde aldrig hitta på något kul. Jag insåg att det lönar sig att arbeta.

Vi lever tyvärr i en värld där friheten värderas i pengar. Frihet kostar. För att kunna uppleva en värdig frihet så måste vi sälja av det värdefullaste vi har - Tid. Timmar, veckor och år av vår korta stund på jorden måste vi vara beredda att lyda en chef vi inte valt tillsammans med andra människor vi inte känner och vara separerade från våra hem och allt vi uppskattar.

Om det hade varit som högern hävdar - att man får minst lika mycket pengar i bidrag för att kravlöst få gå hemma och drälla, ja då hade naturligtvis hela samhället kollapsat eftersom de flesta hade valt att ägna sig åt sina intressen istället för att gå till fabriken eller städa, mura, spika, steka korv, köra truck eller vad man nu måste göra för att få vardagen att gå ihop ekonomiskt.
Om det fanns något bidrag som helt kravlöst gav mig samma summa som jag får i lön så hade jag sökt det direkt! Jag har så mycket jag skulle vilja göra men som aldrig blir av pga tidsbrist. Så många länder och städer som finns kvar att besöka, så mycket som jag skulle vilja skriva.

Jag har mailat samtliga högerpartier och bett dem ge mig namnet på detta bidrag som tydligen är så högt så att det inte lönar sig att arbeta, men vet ni vad? Ännu är det ingen som har svarat!