För att ta hand om oss själva, varandra och det som är viktigt måste vi tro att det finns ett meningsfullt sedan.

Ta hand om dig nu! Så kan vi säga i slutet av ett samtal med någon vi bryr oss om. Eller när vi åtminstone vill framstå som att vi bryr oss. Ofta handlar det om samtal med personer i vår närhet som på olika sätt har det svårt. De kan ha blivit sjuka, hjärtekrossade eller uppsagda. De kan ha det tufft på jobbet, problem i familjen eller lida av nedstämdhet.

Oftast säger vi orden med uppriktig kärlek och omtanke, men ibland upplever jag frasen som tom. På samma sätt som när folk inleder samtal med att fråga hur man mår utan att förvänta sig ett uppriktigt eller uttömmande svar.

Ett meningsfullt sedan

Att ta hand om är egentligen ett härligt och vackert uttryck. Vi lägger våra händer om det som är viktigt, skyddar och låter det växa. Även i det mest vardagliga omhändertagande finns kärlek och en strävan framåt. Hur skulle till exempel familjelivet bli om ingen tog hand om tvätt, middagsmat eller städning? Hur skulle samhället bli om ingen tog hand om sopor, snöröjning eller husbyggen?

För mig är detta att ta hand om något därför tätt förknippat med framtidstro. Ska det vara meningsfullt att ta hand om vardagsbestyr, samhällsbygge och skolgång måste vi tro att det kommer ett meningsfullt sedan.

Det är vanligt att människor som lider av depression och nedstämdhet har svårt för att ta hand om de mest vardagliga ting. Jag tänker att det har med detta meningsfulla sedan att göra. Utan hopp om mening blir livet inget riktigt liv.

Kanske är det därför jag ibland upplever uppmaningen att någon ska ta hand om sig själv som tom. För hur tar vi hand om oss själva när hela problemet är att vi inte längre kan se meningen med att ta hand om något över huvud taget?

Frågan som borde ställas är kanske snarare hur vi blir bättre på att ta hand om varandra. Hur kan vi hjälpa varandra att skapa ett meningsfullt sedan?

Starkare tillsammans

Ensamhet beskrivs ibland som ett samhällsproblem, men lösningarna som föreslås är nästan alltid på individnivå. Vi ska bli bättre på att lära känna våra grannar, uppfostra våra barn till att inte lämna klasskompisar utanför och skänka pengar till olika organisationer.

Samtidigt är det lätt att glömma bort den samhällsordning som låter ensamheten gro och gör det svårare för folk att skapa ett meningsfullt sedan. Hur ska människor i arbetslöshet hitta gemenskap? Hur ska pensionärer med usla pensioner ha råd att delta i sociala aktiviteter? Och var finns hjälpen för dem som tappat förmågan att ta hand om sig själva när psykiatrin går på knäna? Var ska barn och unga utvecklas och få framtidstro när både skola och föreningsliv saknar rätt förutsättningar?

Jag skulle vilja leva i ett samhälle där vi tar hand om varandra, där vi lägger våra händer om det som är viktigt och låter det växa. Inte för att vi ska känna oss som goda människor, utan för att det gör oss starkare tillsammans och hjälper oss att hitta ett meningsfullt sedan.