"Men är du inte vänster?" är en fråga som Stefan Pedersen brukar få. Han har sedan unga år kallat sig bl.a vänster men vill idag inte bli förknippad med det som vänstern står för idag som identitetspolitik, symbolpolitik och motvilja att ta fighten mot hederskultur, islamism och kriminalitet. Hela hans politiska engagemang har gått ut på en vilja att förbättra villkor och trygghet för arbetare och vanligt folk och ett jämlikt samhälle. Stefan ser att det som idag är möjligt att verka för är hederligt ”gammeldags” ideal om ett jämlikt samhälle med mindre klyftor, mer jämställdhet, bättre samhällsservice, mindre splittring, mera folkhem och trygghet såväl ute på gator och torg såsom på arbetsplatserna. De som bygger detta land starkt förtjänar bra villkor, trygghet, välfärd, att de får lön för mödan och kan prata helt fritt.

Lite politiska tankar av det personligare slaget så här på morgonkvisten..

Ibland har jag fått frågan ”men är inte du vänster?” av personer som löst en del av undertecknads politiska inlägg. Svar: Det beror helt och hållet på vad man lägger i begreppet! Jag har allt sedan 1993, då jag som 16-åring engagerade mig i Ung Vänster, i politiska sammanhang kallat mig såväl vänster, kommunist, marxist såsom socialist men nöjer mig nuförtiden med de två sistnämnda begreppen. Visst, jag är vänster på många sätt men vill sannerligen inte nånstans förknippas med det som vänstern av idag står för - Polarisering, splittring, identitetspolitik, demonisering av den politiska motståndaren, godhetssignalering, symbolpolitik, svårigheterna att ta fighten mot hederskultur, islamism och kriminalitet. Det gapiga, lättkränkta och politiskt korrekta med en vurm för att vilja tysta politiska motståndare. Detta är sannerligen inte min vänster!

Hela mitt politiska engagemang har alltid gått ut på en stark vilja att förbättra villkoren samt tryggheten för arbetare och vanligt folk i stort och smått samt en strävan efter ett sammanhållet och jämlikt samhälle. Detta innefattar tex betydligt bättre arbetsförhållanden, bättre samhällsservice, mer yttrandefrihet såväl i samhället som på arbetsplatserna, en statlig enhetlig välfärd som ger grundläggande trygghet, en stark polismakt som tryggar tryggheten på gator och torg, ett starkt försvar som säkrar landets gränser, värnande av traditioner, att verka för återförstatliganden och ett stopp för den marknadsliberala politiken med sina uppstyckningar, avregleringar och att splittra tidigare sammanhållen verksamhet.

Detta är ju relativt långt ifrån dagens normativa liberala vänster men väldigt nära en traditionell socialism, folkhemsbygget och marxismen. Och ja, rent realpolitiskt faktiskt närmre de konservativas politik än det liberala blocket där S lämnat allt vad socialism heter bakom sig och lydigt genomfört Centerpartiets ”liberala reformer” med udden riktad mot just arbetare och vanligt folk.

I grund och botten anser jag nog fortfarande att det kommunistiska klasslösa samhället, byggt på samhällsnytta och behov, vore det allra bästa alternativet på ett ideologiskt plan. Givetvis då med en demokrati och yttrandefrihet som är betydligt bättre än idag och milsvida från de regimer som kallar sig kommunistiska genom åren.

Jag inser ju dock, rent realpolitiskt, att detta knappast är något som kommer hända imorgon utan det som 2022 är politiskt möjligt är att verka för hederligt ”gammeldags” ideal om ett jämlikt samhälle med mindre klyftor, mer jämställdhet, bättre samhällsservice, mindre splittring, mera folkhem och trygghet såväl ute på gator och torg såsom på arbetsplatserna. De som bygger detta land starkt förtjänar bra villkor, trygghet, välfärd, att de får lön för mödan och kan prata helt fritt. Detta skiljer sig så klart en del från förr om åren då det var betydligt mer ”krossa kapitalismen” och bojkotta det ena eller de andra. Kanske har man helt enkelt blivit medelålders och klok/gubbe och konservativ.

Så, om det som idag räknas in i begreppet att vara vänster då är jag inte det, socialist av den gamla skolan passar däremot väldigt bra! I en tid där konfliktlinjen alltmer går mellan två borgerliga ideologier, liberalismen och konservatismen, behövs ett socialistiskt alternativ likt Socialisterna - Välfärdspartiet mer än någonsin,