Gruvarbetaren Waldemar Tapojärvi upprörs av att IF Metalls avtalssekreterare, Veli-Pekka Säikkälä, har deklarerat inför kommande avtalsrörelse att man inte kommer att driva på för några som helst löneökningar för medlemmarna som kompenserar för den höga inflationen.

- Vi tror inte på någon idé om att kompenseras för hög inflation’’ säger Säikkälä i en artikel i SvD 2022-09-18.

Man menar från IF Metall-ledningens sida att löneökningar för oss industriarbetare skulle öka på inflationstakten ytterligare och köra ner hela den svenska ekonomin i botten.

Detta är ju inte riktigt hela sanningen.

Om kostnaden för arbetskraften (våra löner) skulle öka för företagen så höjer företagen priserna för att fortsatt kunna maximera vinstuttagen. Det är aldrig arbetarlöner i sig som driver upp inflationen, det är företagen med deras vinstbegär som ska hållas ansvariga för det. I grunden är det en klassisk fråga om fördelning, kan man tycka. Ska överskottet fördelas till större vinstutdelning för aktieägare och löneökningar till VD:ar, eller till löneökningar för kollektivet? Vi, kollektivet, som faktiskt skapat ett överskott att fördela från första början. Men det verkar inte finnas en sådan syn på fördelningspolitik kvar i ledningen av vårt förbund, det verkar inte vara en ‘’klassisk’’ fråga längre för höjdarna nere på förbundskontoret i Stockholm att driva.

Att se hur ledningen för IF Metall tillsammans med ledningen i många fler LO-förbund helt verkat frångå denna analys i intressemotsättning mellan arbetare och arbetsgivare, och istället inställa sig till näringslivets förfogande är sorgligt. Det är tragiskt att ens ställa sig frågan, men på vems sida står egentligen ledningen för IF Metall? Vems intressen är det man driver? Om löneökningar för oss medlemmar inte är i medlemmarnas intresse så vet jag inte vad vi då har för gemensamma intressen? Kampviljan för oss tycks vara som bortblåst.

Foto Daniel Roos/ IF METALL

‘’– Arbetsmarknadens parter behöver ta ett gemensamt ansvar för att inte driva upp inflationen genom att respektera den modell vi har satt.’’ säger Säikkälä vidare i artikeln i SvD 2022-09-18.

Vi som har gått till jobbet i coronapandemin, tagit vårt ansvar, producerat vinster och slagit nya rekord på löpande band i den svenska industrin och på det redan avstått löneökningar när avtalet prolongerades förra avtalsrörelsen 2020, ska alltså få stå tillbaka återigen för att inte hota aktieägarnas vinster och VD:arnas oerhörda löneuttag. Vi ska ‘’ta ett gemensamt ansvar’’ och acceptera rejäla reallönesänkningar för en kris som vi inte på något sätt faktiskt är ansvariga för?

Att en av ”våra egna” företrädare från högsta ledningen i vårt förbund resonerar på detta vis är oerhört provocerande. Det hade lika gärna kunnat vara ord av en företrädare från Svenskt Näringsliv. En rak käftsmäll i medlemmarnas ansikten. En skandal är vad det är.

Runt om i Europa resonerar flera olika fackföreningar inom olika branscher annorlunda, och tar dessutom strid för sin sak. Järnvägsarbetare och postanställda i England strejkar för löneökningar som kompenserar för den höga inflationen. I Frankrike strejkar flygledare. Vår motsvarighet i Tyskland, IG Metall, krävde löneökningar på 8,2% och landade i somras på 6,5% på 18 månader i sitt avtal för stålindustrin. De dundrar på, ställer krav och driver sina medlemmars intressen. De verkar inte göra den analysen att löneökningar som kan kompensera för den höga inflationen kommer att köra landets ekonomi i botten. Dessutom gäller det också yrken inom samma bransch, i en global industri. Vad är skillnaden i förutsättningar för oss i Sverige? Eller är det kanske skillnad i vilja det handlar om?

Att få läsa dessa utspel i media från förbundsledningen för IF Metall redan innan avtalsrörelsen i Sverige inletts slog verkligen ner på moralen för många kamrater på jobbet. Jag kan tänka mig att det är många fler ute i landets industrier som känner likadant. Vi är förlorade innan man ens sitter vid förhandlingsbordet. Det enda vi kan sätta hoppet till nu är oss själva. Förbundsledningen verkar inte vara något att lita på. Jag uppmanar alla som är missnöjda med detta till att organisera sig och framföra missnöjet på sina arbetsplatser, inom sina fackklubbar och avdelningar och hela vägen upp till förbundsledningen.

Jag ställer i alla fall frågan här och nu: vem är det du tror att du representerar Veli-Pekka Säikkälä? Vems intressen är det du driver?