"Rött för mig står för socialism, för välfärd, jämlikhet, gemensamma ägande och makt och rättigheter åt arbetarklassen" skriver Stefan Pedersen. Men idag förknippas vänstern bl. a med identitetspolitik, ett ohållbart flyktingmottagande och dalt med kriminella.

Politiska färger? Stor förvirring tycks råda!

Av någon suspekt anledning så kallas det liberala blocket gång på gång för rödgrönt vilket jag ser som smått obegripligt. Rött för mig står för socialism, för välfärd, jämlikhet, gemensamt ägande och makt och rättigheter åt arbetarklassen. För goda villkor för vanligt hederligt folk, för arbetsplatser som till fullo står på de som gör jobbets sida. Det står för statligt ägande, planering och en god strejkrätt.
Är då detta något som kännetecknat de senaste åren? Knappast! Tvärtom så har politiken präglas av motsatsen, försämrad strejkrätt, försämrat LAS, slopad värnskatt etc etc genomfört av de ”rödgröna” och utan någon verklig socialistisk opposition mot den förda liberala skitpolitiken.

Istället så är det identitetspolitik, en vurm för ett ohållbart flyktingmottagande, dalt med kriminella och försvar av nattsvarta religiösa och reaktionära värderingar som förknippas med vänstern ”de röda” och detta fastän detta ligger väldigt långt ifrån gammal hederlig arbetarpolitik, marxism och socialism och där ofarliga värderingsfrågor som signalerar allmän godhet har ersatt de ekonomiska traditionellt socialistiska frågorna och en politik för välfärd.

Det bisarra är också att de konservativa i sitt Tidöavtal ligger närmre traditionell folkhemspolitik, en ”röd” politik om man så vill, än de som brukar benämnas som rödgröna med sina förslag om att förstatliga vården och göra insatser mot friskolornas vinstuttag. Något som de som brukar anses röda aldrig skulle ha föreslagit. De åtta senaste åren har helt enkelt varit blå och marknadsliberala och VÄLDIGT långt från något som är ens är i närheten av rött.