Kampen för en värdig och likvärdig sjukvård pågår över hela landet. Här en betraktelse från Trelleborg i söder. Hur ser det ut där du bor?

Vi är många i vårt land som älskar svensk sjukvård. Dels för att den är bra, dels för att den skapar en trygghet som i alla fall jag vill ha. Tryggheten att leva och arbeta utan att vara rädd för att skada mig eller inte få hjälp om jag skulle bli sjuk.

Jag växte upp i Blekinge i Karlshamns kommun, med en mamma som jobbade på sjukhuset. När jag var i småskolåldern åt jag ofta i sjukhusrestaurangen om det var sommarlov eller studiedagar. Sjukhuset i en stad är enligt mig en viktig samlingspunkt som vi alla använder i våra olika livsskeenden; när du föds, växer upp, är ungdom, blir förälder, tar hand om dina äldre släktingar och föräldrar och till slut en själv när vi blir gamla. Sjukhuset, eller ”lasarettet”, är för mig är ett viktigt centrum i varje stad och har i alla fall varit självklar i min bild av Sverige och som jag med stolthet betalat mina 30% skatt för att ha.

När jag kom till stadiet att bli förälder, boende i Trelleborg, så märkte jag att min bild av sjukhuset som centrum i varje stad inte längre finns. Den trygghet som jag vill känna finns helt enkelt inte där.

Ögonöppnaren för mig var när jag var fotbollstränare i den lokala klubben Skegrie BK. När ett barn skadade sig på en stolpe, så pratade vi vuxna inte om vem som kunde köra till sjukhuset utan om hur mycket klockan var, dvs är akuten öppen? Detta är sjukt!

Samtidigt som det hände mig, reagerade personalen på sjukhuset mot galna nerskärningar och protesterade mot nerdragna öppettider på akuten. Av det så bildade vi år 2014 något vi kommit att kalla gruppen ”Rädda vårt sjukhus” för både personal, vårdtagare och anhöriga. Under våra sex år har vi markerat och protesterat i massor. Träffats en gång i månaden på olika platser, men mest på biblioteket. Oavsett om styret varit (S) eller (M) i regionen har linjen varit densamma. De verkar tyvärr vilja stänga vårt sjukhus eftersom de hela tiden väljer budget framför behov.

När vi gjorde en manifestationen hotades jag personligen av åtal för att ha använt det röda korset på en affisch. När hundratals trelleborgare gick armkrok runt sjukhuset för att visa vårt stöd kallade sjukhusledningen på vakter. Vid utfrågningarna av politikerna har de ljugit ikapp, och när vi samlade in över 12 000 namn för att de palliativa sluten vårdplatserna skulle återöppna så har vi efter nästan fem år äntligen ett datum. Den 1 september skall personalen börja jobba och den 1 oktober skall avdelningen öppna med sex platser.

Personal är anställd, MEN vad vi vet finns ingen lokal klar eller bestämd. Likaså verkar inte löftet om sex platser uppfyllas. De kommer troligtvis att starta med två. Detta är inte bara en demokratisk skandal, utan även ett svek mot alla palliativa patienter och deras anhöriga som inte får den vård som de behöver och har rätt till. Jag våga inte tänka på hur många fler avdelningar och vårdplatser som försvunnit om vi inte protesterat.