Den moderna västerländska eliten kan inget och vet inget utom att nätverka, säger konfliktforskaren Nel Bonilla. Kunskap om sakförhållanden är något de föraktar. I folkkulturen uttrycks detta som ”broilers” eller ”folk som aldrig har haft ett hederligt arbete”. I politiken uttrycks det i tro på att "upprustning av militären leder till rikedom" och att "utplacering av nya kärnvapen leder till säkerhet".

Det är naturligtvis bara en slutsats, inget faktum – men om det är sant kanske det förklarar en del saker som annars förefaller gåtfulla.

Ett är den så kallade postmodernismens genombrott på 80-talet, ungefär samtidigt som broilerkulturen uppstod. Den hävdar ju att verkligheten inte finns, det enda som finns är ”diskursen” dvs snacket om densamma. Vilket stämmer bra överens med elitens förakt för fakta och verklighet och ömmande för de egna nätverk där diskursen (ramen) läggs ut.

Ett annat är den nyklassiska ekonomin och dess sega kvardröjande, trots att dess rekommendationer för det mesta har slagit slint (och bland annat resulterade i en krasch, som 2008). Den hävdar ju också att verkligheten i form av produktiv verksamhet är oväsentlig, det enda viktiga är att teorierna matematiskt sett hänger ihop som matematiska formler. Dvs att ”diskursen” är viktigare än det som diskursen antas handla om.

Det här är alltså tre företeelser som slog igenom ungefär samtidigt och verkar ha väldigt mycket gemensamt. Men varför slog de igenom just då?

Jag har tidigare hävdat att ekonomin inte längre styrs av folk som vill bygga upp och administrera produktion, utan av folk som helst slipper göra detta och bara tjänar pengar på att äga, så kallade rentiärer (en person som helt lever på avkastningen från sin förmögenhet eller sitt kapital i stället för att arbeta för sin inkomst). Det är också en företeelse som har mycket gemensamt med de tre ovannämnda – ekonomi handlar inte om vad som produceras och hur, utan om vad det står på börsens displayer. Vilket också är en ”diskurs” som i egenskap av sådan slår trälandet med det materiella.

Detta fenomen slog igenom i slutet av 60-talet, enligt Alfred Chandler .

Jag tror att det är roten till de tre övriga. Ekonomin och de intressegrupperingar som uppstår där, bestämmer mycket av vad som sker i det övriga samhället. Även tänkandet. Och i synnerhet politiken.

Och inte minst tycks rentiärerna ha tagit makten innan de tre övriga fenomenen blev så allsmäktiga som de tycks vara. I slutet på 60-talet, medan de andra i stort sett dröjde fem till femton år till.

Möjligen skulle både nyklassisk åtstramningspolitik och postmodernistiskt flum försvinna om de nätverkande broilerpolitikerna sparkades ut. Men det skulle också krävas att rentiärerna fick eutanasi (aktiv dödshjälp), som Keynes uttryckte det, för att göra den förändringen säker.

Håller du med Jan Wiklund?