Jag går på nattjoursskiftet och träffar en av mina underbara kollegor nedsjunken bakom skrivbordet. I det bleka skenet från datorn ser jag att hon är ledsen. På mottagningen där hon precis har börjat är det kaos. De erfarna läkarna har slutat eller är sjukskrivna för stressrelaterade symptom. Hon har lämnats ensam på ett sjunkande skepp. Patienter, anhöriga, personal - alla drar i henne från olika håll. Stödet uppifrån är obefintligt. Kommer hon att brista? undrar jag för mig själv. Min kollega är smart och kunnig, intresserad. I början av sin karriär.

Men hon funderar på att säga upp sig och sluta. Våra rop på hjälp och larm om underbemanning, stress och vårdplatsbrist har hörts i decennier. Så snälla politiker, skyll inte på Covid. Sjukvårdskrisen startades av er långt innan pandemin.

Jag läser ur Socialstyrelsens rapport Kapaciteten i sjukvården (2018):

“Vårdplatsbeläggningen och den stress som överbeläggningar medför för personalen har varit ett genomgående tema sedan 1990-talet. Vid Socialstyrelsens granskningar 1999, 2003 och 2008 konstaterades att överbeläggningar och utlokaliseringar av patienter har kommit att accepteras som ett normaltillstånd av personalen, och att återkommande riskfyllda händelser inte identifieras som avvikelser”

På 90-talet fanns i Sverige enligt olika beräkningar mellan 800-2000 IVA-platser. År 2020, när pandemin startade, hade vi bara 526 platser, trots att vi blivit 1,8 miljoner personer fler. Vi har näst lägst antal IVA-platser per invånare i Europa. Bara Portugal har färre.

Antalet vårdplatser per 1000 invånare har under samma period minskat från knappt 7 till 2. Det är lägst i hela EU. Samtidigt ökar andelen äldre och kroniskt sjuka med stora vårdbehov. En ekvation som är omöjlig att kombinera med god vård, menar Svenska läkarförbundet:

“Väntetider, överbeläggningar och utlokaliseringar av patienter är numera ett normaltillstånd … Risken för medicinska misstag, vårdskador och försämrad vårdkvalitet ökar .... Det är inte god vård.”

Vårdfacken signalerar nu återigen att det är kris i den skånska sjukvården. Hittills i år har Vårdförbundet begärt åtgärder på åtta olika arbetsplatser på Skånes universitetssjukhus och flera har gått vidare till Arbetsmiljöverket.

Samtidigt som antalet vårdplatser och sjuksköterskor minskar har antalet höga chefer och administratörer ökat med nästan 36 procent, visar en granskning gjord av Vårdfokus.

Trenden är tydlig. Politikerna anställer tusentals kommunikatörer, strateger, mellanchefer och HR konsulter.

Sedan 2014 arbetar det fler byråkrater än läkare i sjukvården. En hel samhällsklass av administratörer som inte har något med kärnverksamheten att göra utan som har låtsasjobb med värdegrund, sociala medier och hållbarhet. Upphandling av privat vård för med sig enorma administrativa kostnader.

Sjukvården får inte mindre pengar. Sedan 2011 har dess andel av BNP ökat. Men istället för att investera i en schysst arbetsmiljö eller konkurrenskraftiga löner försvinner pengarna in i Regionernas byråkratiska slukhål och till Doktor.se. Decennier av felaktiga prioriteringar - inte ett virus - ligger bakom dagens kris.

Jag har några enkla förslag inför nästa års val:

• Bygg ut IVA-kapaciteten till ett Europeiskt normalläge - och sluta skyll på Covid
• Investera i fler vårdplatser så att vi hamnar på ett europeiskt genomsnitt
• Skär ner kraftigt i byråkratin och säg upp avtalen med privata nätläkare
• Sänk lönen för regionpolitiker och direktörer -
• Öka lönen för personalen på vårdgolvet
• Sist men inte minst: Lyssna på vårdpersonalen - erbjud mänskliga scheman och tid för återhämtning.

En sådan satsning tror jag skulle få min kollega att vilja jobba kvar.