Efter 2,5 år i exil bestämde jag mig för att flytta hem till Skåne. Sysselsättning löste sig löjligt fort. Jag fick ett kul jobb och höjde lönen med några tusenlappar. Det stora dilemmat var att hitta bostad i Malmö. Är inte det minsta sugen på att köpa bostadsrätt, och priserna är långt bortom min budget. Goda vänner erbjöd tillfälligt husrum, men som tur var för dem slapp de dras med mig. Att jag snarkar hade varit minsta problemet.

Kön på hyresrätter i en storstad är lång som en följetong. På Boplats Syd, där bland annat Malmö Kommunala Bostäder har sina lägenheter, hamnade jag i genomsnitt på plats 100-200-nånting även på halvsunkiga renoveringsobjekt i mindre populära återvändsgränder i rikets tredje största stad. Tack vare bra lön och fin yrkestitel lyckades jag omgående hitta en nyproducerad bostad strax utanför stan. Visst hundan är jag glad att jag har tak över huvudet, men bostadssituationen ger en fadd smak i munnen.

En del av mina nu döda släktingar i Malmö bodde i arbetarkvarteren runt Möllevången. Där låg de skitiga fabrikerna granne med de trånga, kalla och nedgångna bostäderna. Skita fick de göra på gården. Vatten fick de bära in i bostaden. Krogarna låg tätt runt kvarteret. Fattigdom, trångboddhet och jävelskap.

Få saker gör mig mer förbannad än de som klagar på miljonprogrammet. När industrin skrek efter arbetskraft behövdes det bostäder i storstäderna, och jädrar vad det byggdes! Plötsligt kunde många från arbetarkvarteren flytta ut från centrum, bort från fabrikerna och till något helt nytt. Rinnande vatten inomhus utan rör som frös igen på vintern. Skita i en toastol och bara trycka på en knapp. Tvättmaskin. Saker som vi idag tar för givet.

Visst tjänade kapitalet på att bygga bostäderna och husera arbetskraften, men för de arbetande människorna gav det en livskvalitet som inte går att beskriva med ord. Miljonprogrammet var utan tvivel en av förra århundradets bästa reformer.

Åter till nutid. Trycket på bostadsmarknaden i storstäderna är absurt. Hyrorna stiger och underhållet fallerar. Man trycker in folk med kofot i storstäderna och skapar en social krutdurk. Varför kunde vi bygga bort bostadsbrist och misär för 50 år sen, men inte år 2020? Svaren på den frågan är säkert många och långa, men det är bara att konstatera att välfärdssamhället är dött tillsammans med den sista politiska viljan att se till svenska folkets väl och ve. Kvar är tilliten till marknadskrafterna och det går uppenbarligen inget vidare. Fast sen finns det ju de som tjänar på det där med marknadshyror och huggsexa om bostäderna (ledtråd: inte vi som står i bostadskön).