Åsa Erlandsson, journalist och författare har skrivit en bok om terrordådet på Drottninggatan. Hon berättar om de fyrtio sekunder som satte skräck i en hel nation. Hon skildrar hur skräck, ångest sprider sig långt utanför Stockholm, ut i hela landet.

”Det är en klar aprildag och på Drottninggatan i Stockholm letar sig vårens första solstrålar ner på den långa gågatan som skär genom stadskärnan”.

Så börjar Åsa Erlandssons bok om terrordådet på Drottninggatan den 7 april för drygt fem år sedan. På mindre än en minut kör Rakhmat Akilov i en stulen lastbil gatan fram och dödar fem personer, över hundra utsattes för mordförsök. Skräck, ångest sprider sig långt utanför Stockholm, ut i hela landet.

Den dagen var jag i Stockholm, i Katarina kyrka, på min brors begravning. På minnesstunden blev det en oro som spred sig. Någon hade tittat i sin mobil och snart visste alla vad som hänt. Min familj gick Folkkungagatan fram, bussar stod stilla, affärer stängda, utanför systembolaget stod en vakt och allt kändes overkligt. Tyst, skrämmande och overkligt.

Åsa Erlandssons bok bygger på intervjuer med hundratals människor, många som inte tidigare trätt fram. Vi får träffa Ann-Charlott vars larmsamtal blivit känt i hela landet och Elisabeth med den röda resväskan som omedvetet räddade livet på sju personer. Micke som fick syn på Akilov vid bensinmacken i Märsta och som ensam följde efter honom långt ut i ett naturreservat i över en halvtimme innan en polispatrull kom.

Akilov kom till Sverige för att arbeta och tillhörde det svenska skuggsamhället. Åsa Erlandsson skriver om den organiserade brottsligheten, om nästan niohundratusen samordningsnummer som delats ut av Skatteverket, varv hälften till människor där identiteten inte varit styrkt. Runt om i landet byggs, renoveras och rivs fastigheter av arbetare som på pappret inte finns.

När Akilov uttömt alla möjligheter att få asyl gick han under jorden och registrerades som efterlyst. Sensommaren 2016 fick SÄPO tips om en uzbekisk man som i chattar uttryckte sympatier för IS. Det var Akilov. I januari 2017 skrev han till sin IS-kontakt att ”härifrån börjar jag min martyroperation” och att han vill ansluta sig till IS.

I en intervju i Sveriges Radio får Åsa Erlandsson frågan om Akilov var en ensam galning.

Nej, det leder tanken fel menar Åsa Erlandsson. För det första är det här inga psykoser utan det här är välplanerade dåd. De vet exakt vad de gör och Akilov sa också både i förhören och i rättegången att målet var att döda så många som möjligt. Det är ofta ensamma män men man ska vara väl medveten om att de är inte ensamma på nätet och där inspirerar och peppar de varandra och faktiskt tävlar i vem som kan skada flest.

Boken är stark och den berör på ett djupare plan. Det är alla människor som är direkt eller indirekt drabbade. All ilska, rädsla, sorg som drabbat så många och där flera inte har hittat tillbaka till det liv de levde innan.

När det sista dödsoffret som är fast under lastbilen ska tas om hand pumpas luft in genom kraftiga slangar för att sakta lyfta lastbilen:

Brandmännen ”Rickard, Micke och Josef har arbetat kvällar, nätter och julaftnar ihop…..Nu säger de ingenting utan tittar bara varandra i ögonen en sista gång för att hämta kraft och trygghet. Så tar de sina ficklampor och går fram. Det är ett barn, Ebba. Hon bär en vårjacka och Rickard ser direkt att hon måste vara jämngammal med hans dotter. Jackan har samma storlek. Kroppen är nästan helt oskadd och det långa ljusa håret ligger över ansiktet som en slöja. Under många år i yrket har Rickard lärt sig olika strategier för att stå ut och hårslöjan blir just nu ett tunt skydd för att han själv inte ska gå under.”

Rättegången mot den terrormisstänkte Rakhmat Akilov inleddes den 13 februari 2018. Domen föll 7 juni, samma dag som Ebba skulle fyllt tolv år. Foto: Från rättegången Wikipedia Creative Commons