Jag hörde Mona Sahlins sommarprat. Hon beskrev hur dåligt hon hade mått när hon blev utsatt för ilska och hot. Det stämmer säkert att hon har haft det tufft i det privata livet. Det vi inte fick höra, var varför hon utsattes för ilska. Utryckt ur sitt sammanhang kan ett försvarstal väcka empati. Det finns fler exempel på mytiska sanningar:

Den gode kapitalisten som bara vill de anställdas bästa och kämpar för en bättre värld. Bill Gates och Stordalen vill framstå som räddare av världen, när de skänker pengar eller tar över konkursbo. Den ”lyckliga horan” dyker upp ibland. En representant för prostituerade som talar om att hon själv har valt och att hon mår bra.

Jag dömer inte de enskilda personer som berättar om ”sina sanningar”, de tror kanske på vad de säger. Jag dömer det system som framkallar myterna. När stora delar av befolkningen tolkar myterna som sanningar blir det lättare att härda ut. Det skapas förståelse för överheten. De rika vill bara vårt bästa, politikerna har ju så mycket ansvar och får utstå orättvis kritik. Det dövar alla de som utnyttjar prostituerade, horor kan vara lyckliga det har vi ju hört. De som får plats i massmedia blir uttolkare av samhället. De blir också försvarare av det.

Om sanningen kommer från den politiskt aktive, utan ekonomisk ersättning, eller från de avskedade från något av den ”gode” kapitalistens företag, blir bilden en annan. Likaså om de kvinnor som köps och säljs som slavar får vittna om sina liv.

Det kan vara dags att skifta fokus. Istället för att lägga energi på att hata eller hylla enskilda personer för ett uttalande eller handling, så krävs det att se systemfelet. Kapitalismen blir inte bättre för att en politiker eller en aktieägare byts ut. Nuvarande system kan aldrig lösa den kris vi befinner oss i. Oavsett om det handlar om miljö, rättvisa eller fred. Om det borde många kunna enas.