Funderingar efter sömnig skoldebatt

I våras skrev Vi Som Bygger Landet flera artiklar om föräldrars kamp för att få behålla de resurser som fanns på deras skolor i Borås. Jag följde deras protester med nalledemonstration, skolstrejk, insändare och elevprotester. Om nalledemonstrationen sa Amanda Andersson bl.a:

–Vi är här idag och har med oss alla de här gosedjuren att sätta utanför stadshuset för att kunna ge politikerna en visuell bild av vad det är dom påverkar med sitt beslut. Det blir en symbolbild för vilka det är som dom offrar.

Elever på Asklandaskolan samlades på skolgården med plakat till berörda politiker och krävde att de skulle få behålla sina lärare och assistenter, att mer pengar skulle anslås till skolan.

Alla fullmäktigepolitiker fick mail från gruppen. Endast två politiker behagade svara annat än att det är ”bra och positivt att föräldrarna engagerar sig”. Bara två kom med något konkret som skulle ge skolorna i Borås lite andrum.

Och så nu i tisdag en debatt på Asklandaskolan mellan de åtta partierna som sitter i Borås kommunfullmäktige. De skulle diskutera skolpolitik och tala om vad de ville med skolan i Borås. De verkade vara överens om det mesta. De ville höja lite här och där, lite olika mellan partierna visserligen, men de var ändå i huvudsak överens.

Efter mötet pratade jag som hastigast med Karl Hallerup från Lärarförbundet. Hans kommentar till mötet var:

– Politikerna bör placeras som publik och folk från förvaltningen, föräldraförening, fack och personal på podiet. Där borde också svaren komma om vad politikerna bör göra och prioritera.

Jag kan bara hålla med. Var fanns föräldrar, lärare, fack i diskussionen. De tilldelades rollen som åhörare och politikerna som sakkunniga.

Ronny Larsson som var på mötet ville också se en annan ordning:

– Typiskt för vår form av demokrati. Medborgarna tilldelas en konsumentroll och de politiska försäljarna tilldelas rollen som sakkunniga.

Tänk om det kunde vara tvärtom. Tänk om medborgarna fick säga ifrån och tala om vad de tycker borde hända med skolan. Tänk om proffsen i skolan fick säga ifrån och tala om vad som borde hända.

Med en sådan ordning skulle det bli politikernas roll att fundera på hur de skall uppfylla föräldrarnas och lärarnas krav. Deras uppgift skulle bli att tillse att pengar fixades fram till nödvändiga åtgärder.

Det skulle aldrig gå säger någon. Varför inte säger jag? Vi lever faktiskt i ett samhälle som har större resurser än någonsin. Att skylla på en begränsad budget är bara nonsens. Resurserna finns ute i samhället. Det är bara för politikerna att lyfta blicken tänka utanför boxen, som det heter nuförtiden, och "casha in".

För en förändring krävs att föräldrar, personal, fack och alla som vill se en bättre skola fortsätter ställa sina krav och sätter tryck bakom.