Yasmine Abdullahi, verksam journalist baserad i Stockholm, enligt egen presentation, ”tycker om att göra journalistik som avhandlar minoriteter, subkulturer, kön och identitet” är bitter. Hon undrar när hon ska bli bjuden till lantställen, ägda av vita etniska svenskar, dessa ”priviligierade” människor som ”har allt”, medan Yasmine och andra icke-vita får vara kvar i stan, de äger inget och det är synd om dem.

Bitte Assarmo slaktar i Det goda samhället Yasmine Abdullahis text i tidningen Arbetaren. Hon gör det från höger men har många goda poänger. Precis som Assarmo blir jag trött och förbannad över Yasmines text. Den är djupt orättvis och rasistisk. Hon gör klasskillnader till rasskillnader/etniska skillnader, vit mot svart istället för klass mot klass.

Så sent som häromdagen på Varbergs Torg, hade jag ett fint samtal med ett pensionerat par. Vi pratade om de usla pensionerna. Mannen och kvinnan hade jobbat och gnetat hela sina liv. Nu kunde de knappt bo kvar i det hus de kunnat köpa genom hårt arbete och sparsamhet. Vi pratade om de över 300.000 fattigpensionärer som numera finns i vårt egentligen rika land. De allra flesta i den generationen, män som kvinnor, har arbetat hårt hela sina liv, utbildat sig, skött sig, fött och uppfostrat barn. Idag är de utarbetade, sjuka och allt fattigare.

Vad tror hon egentligen Yasmine Abdullahi, att vårt land, vår välfärd, demokrati och trygghet kom till som genom ett trollslag? Som en magisk dröm utan hårt arbete och kamp i många former för människovärdet?Det svenska arbetande folket har i många hundratals år slagits mot överheten, för rätten till drägliga liv, för rätten till människovärde. Och nu ska vi å våra föräldrars, mor-och farföräldrars vägnar skämmas för det som under ett antal decennier i vår moderna historia blev ett tryggt land med relativt utvecklad demokrati?

Ska vi skämmas för kampen för rösträtt? Ska vi skämmas för att den tidiga arbetarrörelsen slogs för människovärdiga löner, bostäder och villkor?
Ska vi rent av gå ner på knä och be om ursäkt för kampen för människovärde och frihet? Det arbetande folkets strävan och kamp bildar en avgörande pusselbit i modern svensk historia och kultur.

Yasmine Abdullahis budskap raderar ut den svenska arbetarklassens kamp för drägliga liv, blandar ihop överklass och underklass genom att göra oss etniska svenskar till överpriviligierade vita.

Jag tänker på min mamma, städerska i Göteborg. Hon hade som skild, flera jobb samtidigt för att få ihop tillvaron. Morgonstädning på kontor, hem och väcka barn, sätta frukost på bordet, och sedan iväg till jobbet som hotellstäderska, 8 timmar om dagen plus resor. Sen var resten kvar att göra hemma; middag, städning, tvätt med mera. Tror Yasmine Abdullahi att vi hade hus, stugor och flotta båtar? Nej mamma satt soliga dagar på balkongen i hyreshuset, kanske med en god smörgås och nåt gott kallt att dricka.

Yasmine Abdullahi tillhör som journalist en priviligierad medial medelklass och nu försöker hon livnära sig genom att slå ner på och rent av våldföra sig på svensk arbetarklass, hårt arbetande människor som min mamma. Ska min mor gå ner på knä och be dig om ursäkt, Yasmine Abdullahi? För att hon var vit?

Nej, min mamma Ingrid, som nu är död, hade tagit dig i örat och läxat upp dig. Och Tidningen Arbetaren bör hålla sig för god för att släppa fram sån här arbetarhatande skit.

Jag är traditionell vänster. Backar inte en millimeter från tanken på ett gemensamt ägt och demokratiskt Sverige, backar inte en tum från den tidiga arbetarrörelsens bästa ideal, backar inte en ångström från tanken på att identitetspolitiken är en liberal livsfarlig murbräcka in i en redan svag och splittrad arbetarklass. Nationen är vårt hem, även om vi inte äger rikedomarna. Det är inom ramen för nationen vi kan enas och slåss för drägliga livsvillkor, arbete, trygghet och demokrati.

Det är inom den ramen vi kan gå till storms mot den internationella kapitalismen globala förtryck. Vi slåss nationellt, för att det är möjligt och för att vi är internationalister. Yasmine Abdullahi är välkommen, självklart, att delta i kampen för ett gemensamt ägt och demokratiskt Sverige. Släpp etnicitet, ställ upp för svensk arbetarklass, släpp den borgerliga mångkulturstanken som kväver och splittrar Sverige och klassen. Kampen blir hård men vad har vi att välja på?

Foto/Faksimil: Pixabay, Det Goda Samtalet, Tidningen Arbetaren