Erik Pousette var en skildrare av villkoren för de vanliga arbetande människorna. En ovanlig poet, vars liv präglades av fysiskt arbete och skrivande. Hans personliga och träffsäkra dikter publicerades inte minst i olika fackförbunds tidningar och gav ofta läsaren en känsla av att "just så här är det ju".

Erik Pousette avled i början av 2023 vid en ålder av 89 år. Vi Som Bygger Landet har fått lov att återpublicera författaren Torgny Karnstedts intervju med Erik Pousette.

Foto: Torgny Karnstedt

När jag ringer Erik för att fråga om en intervju, svarar han att han brukar jobba på en lantgård minst fyra timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Jag erinrar mig en uppgift jag sett, att dagens unga män rör sig mindre än män över 85 år. Erik är 84.

Vi ses dagen därpå. Det är en råkall dag med pinande nordanvind. I Sverige råder ett så kallat isdygn. Arbetet på gården blir inställt och vi träffas i hans lilla lägenhet i utkanten av Helsingborg. Överallt i lägenheten samsas böcker, papper, kollegieblock, anteckningar. Såväl på köksbordet som på bordet i bostadens kombinerade sov- och vardagsrum är det fullt med arbetsmaterial, referenslitteratur, skisser och dikter under arbete. Någon teve ser jag inte men väl en dator.

– Jag använder den enbart som en ordbehandlare, säger Erik.

Den gamla hederliga skrivmaskinen står långtidsparkerad på den lejongula heltäckningsmattan under sängen. Erik tassar omkring i ett par raggsockor. Tittar ut mot gården. Mannen med tre diktsamlingar, som hämtar sina motiv från slit i skogen, på jordbruk, kraftverk, gjuterier och i industrier och vars nyutgivna samling heter Tyst kunskap, har haft sitt rede här i 20 år. Men han har varit en orolig själ.

– Född 1933, om jag inte minns fel, svarar han på min fråga.

Fadern var diplomat och hade sin plats i Berlin och innan dess i Japan. När Erik var fem år flyttade de till London, men efter bara ett år evakuerades familjen med tre pojkar, till Stockholm. Erik bodde en tid hos sin mormor och gick i Fröken Linnés skola vid Artellerigatan på Östermalm. Men någon studentmössa blev det inte för Erik. Han var den enda i klassen som fick smyga ut bakvägen, så som regeln var för dem som körde på tentamen.

– Jag hade svårt i skolan, förklarar Erik. Var ordblind som det hette på den tiden. Stavade vansinnigt illa.

Ur Visstidstillvaro

Handikappet till trots hade Erik ändå börjat skriva dikter. Hade publicerat sig i en skoltidskrift, Vi och vårt. Familjen och Erik gick skilda vägar. Han blev arbetskraftens rallare, en industrins mobila statare. Och vapenvägrare. Tog avstånd från kapprustningen på 1950-talet. Gick med i Svenska Freds, en förening han fortfarande tillhör.

Försörjde sig på olika ströjobb. Först på Kooperativas bageri i Stockholm, där han trodde att han skulle få stå med mjöliga händer och knåda deg. I stället mötte han till sin besvikelse en mekaniserad värld och stämpelkort. I fem år byggde han kraftverk i Norrland. Slogs med myggor och trängdes i baracker. Hamnade sedan som grovarbetare på järnverket i Avesta. Ett hårt skiftarbete vid glödande ugnar. Rensade skänklar. Nöjena i livet var skidåkning och simturer.

– Dansa var jag inget vidare på.

Men han skrev dikter. Skickade dem till Metallarbetaren som publicerade dem. På den tiden fanns det gott om fackliga tidskrifter. De kom en gång i veckan och innehöll både dikter, noveller och författarporträtt.

– Det betydde mycket, inte minst ekonomiskt, att få in en dikt ibland, berättar Erik.

Han hade bra kontakt med tidningens redaktör som satte värde på hans stilistiskt säkra beskrivningar av arbetet. Kamraterna var inte lika roade.

– De tyckte att poesi skulle vara vackert. Handla om blommor och sådant.

Ur Tyst kunskap

Men Erik inspirerades av Stig Sjödin som i sitt verk Sotfragment visade hur arbetets själ kunde gestaltas. Och han träffade Sonja Åkesson innan hon debuterat.

Jag undrar hur hans relation till arbetskamraterna påverkades av att hans dikter fanns i deras gemensamma fackliga tidskrift.

Erik ler försiktigt.

– Man måste ligga lågt, säger han.

Det har han gjort hela sitt liv och verkar nöjd med det.

– Det finns fördelar. Man får vara i fred.

Men inte för ögonblicket. Mina många frågor får honom att ta sig för pannan. Att minnas alla platser och sin slingriga väg frestar på. Vad har han gjort mer? Jo, han arbetade i Malmö med miljonprogrammet. Var

med och byggde Rosengård. Bodde under tiden i en omodern bostad som han höll varm genom att elda med koks. Något familjeliv blev det aldrig.

– Jag var väl en orolig själ helt enkelt, konstaterar han.

Efter åren i Malmö styrde han kosan till Göteborg, där han först

arbetade på Volvos bilfabrik i Torslanda.

– Ett enormt själsdödande arbete. Samma handgrepp om och om igen. Varje varade 90 sekunder.

Det tog på psyket.

Ur Tyst kunskap

– Man blev hjärntvättad. Det var en instrumentell syn på arbetet. Arbetet hade inget värde. Det var bara lönen man arbetade för.

Så följde några år på Eriksberg och varvet där han inredde containerfartyg. Vandrade vidare till Alvesta i Småland och ett gjuteri.

– Man ser det från järnvägen. Brukar kika ut genom fönstret när jag åker förbi ibland. Det känns bra.

Hans odyssé genom landet förde honom slutligen till Helsingborg, där han en kortare tid fick entreprenadarbete på Boliden Kemi.

– Men mest arbetade jag i skogen. Närmare sju år, vilket var rekord för mig. Röjningsarbeten, gallring och plantering. Jag tyckte om det.

Under alla dessa kringflackande år har diktandet varit hans fasta punkt. Men det tog tid innan han fick något utgivet. Inte förrän förlaget Ord & Visor gav honom en hjälpande hand. Det har blivit tre stycken samlingar hittills, Tyst kunskap, 2002. Visstidstillvaro, 2008. Lågintensiv strålning, 2015.

Han har fått fin kritik. ”Erik Pousette är en självständig efterföljare till arbetardiktarna Carl Sandburg, Elmer Diktonius och Stig Sjödin”, skrev Bibliotekstjänsts recensent Göran Källqvist.

Erik blev tidigt medlem i Föreningen Arbetarskrivare. En förening vars tillväxt han följt genom åren och imponerats av.

– Tidningen KLASS är en fantastisk skapelse.

Någon guldklocka för lång och trogen tjänst blev det aldrig för Erik. Och den förgyllda klocka som han ärvt efter sin mormor och som hänger i hallen har stannat för länge sedan. Visar rätt tid två gånger om dygnet.

– Det är spännande att bli gammal, förklarar Erik. Man har många minnen och kan jämföra förr och nu. Det högteknologiska samhället har drabbat oss väldigt snabbt.

Han är kritisk mot arbetarrörelsens brist på intresse för dagens arbetarlitteratur.

– Dom är väldigt slöa. Min första diktsamling fick ett mycket negativt mottagande. Dom förstod inte vad jag ville säga. Jag ringde runt till stora fackföreningar. Erbjöd mig att komma ut och läsa men de hörde aldrig av sig. Jag har aldrig haft en uppläsning på något fackligt möte.

Han konstaterar att dagens fackliga tidskriftsredaktörer är måttligt intresserade av lyrik som skildrar arbetet. Jag undrar vad det beror på.

– Poesi handlar om känslor och de kanske vill ha konkreta saker. Kanske förstår de sig inte på poesi. Känner inte igen sig.

Inte heller det stora arbetarpartiet undgår kritik.

– De har stirrat sig blinda på de materiella framgångarna och försummat de andliga värdena. Allt har handlat om konsumtion. Det tycker jag är ett fattigdomsbevis.

Jag frågar vad han själv läser och han erkänner omgående att han sällan läser romaner.

– Högst en eller två om året. Diktsamlingar läser jag däremot många. Men man borde nog läsa mer, men det är roligare att skriva än att läsa.

Nästa dag skall bli mildare lovar meteorologerna. Då kommer Erik som vanligt att cykla ett par kilometer till bussen som tar honom ut till gården där han gör dagsverken. Ägaren till gården, Gunnar, har fått en av Eriks diktsamlingar och jag undrar om de pratar om poesi när de har rast.

– Aldrig, ler Erik. Han har aldrig sagt något. Jag tror inte att han läser. Har inte sett en enda bok hemma hos honom.

Innan jag går visar Erik mig spisen i köket, en grön gammal Huskvarna med tre gamla kokplattor.

– Den fanns här när de byggde husen för 45 år sedan. Fungerar fortfarande.

Bredvid spisen står ett rött paket Gyllenhammars Havregryn. På köksbordet ligger ett par glasögon, några medicinburkar, senaste numret av Lyrikvännen och ett oöppnat spiralblock.

Nya dikter väntar på att ta form.

Tack till Erik Pousettes anhöriga och Ord& visor förlag för tillstånd att återpublicera dikter.

Intervjun publicerades ursprungligen i KLASS nr 1/2018, en tidskrift som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.