Undersköterskorna hotar med massuppsägningar – Iakttagelser från ett möte

Där satt vi, i en rad uppe på en scen. Företrädare från nio partier var på plats, ditkallade av Undersköterskeupproret i Varberg.

Undersköterskeupproret i Varberg är för närvarande det mest lysande, mest organiserade och kämpande upproret i landet. Med över 1000 medlemmar i sin facebookgrupp, varav över 600 stycken är undersköterskor i kommunen, har upproret de senaste åren kämpat för vettiga arbetsvillkor mot byråkraterna i socialförvaltningen.

Det har under dessa år skrivits insändare, debattartiklar…undersköterskorna har ordnat namninsamlingar med stor uppslutning, protestmöten.
På första maj 2023 ordnade de en demonstration som samlade fler deltagare än de andra tågen gjorde - tillsammans.

Det handlar om vem som ska äga schemafrågan, personalen eller byråkraterna, det handlar om minutstyrningen, som är ett stort gissel för både personal och brukare, det handlar om vikarier och en administration som helt enkelt och över huvudet på personalen, tagit bort bemanningsenheten, och givetvis handlar det också om det urusla löneläget.

Kampen mot alla dessa försämringar har tagit olika former. Administrationen har inte backat i någon enda fråga och personalen har istället för att knäcka sig, blivit än mer sammansvetsad, än mer beslutsam och förbannad. Motsättningarna fördjupas.

Och onsdagen den 8 november hade alltså Undersköterskeupproret hyrt aulan på stadens gymnasieskola och kallat dit samtliga partier som sitter i fullmäktige. Och alla kom. Man fick ha två företrädare från varje parti.

Upplägget var att Undersköterskeupprorets ena ledare, Johanna Flack, gjorde en lägesgenomgång. Hon underströk allvaret genom att hota med massuppsägningar, något som var förberett för när hon sa detta så sträckte undersköterskorna i publiken gemensamt upp uppsägningslappar, förberedda för att lämnas in.

På plats var också företrädare för olika föreningar, anhörigföreningar, LSS, FUB, demensföreningen osv, som alla fick möjlighet att berätta hur de ser på läget nu. Samtliga lämnade en skrämmande bild och de befarade ännu större försämringar framöver, om den förda politiken inte ändrades.

Undersköterskeupproret är ju vana vid det här laget att politiker oftast är vältaliga pratkvarnar, som kan säga bra saker men efter det händer inget mer. Likadant har det varit med facket Kommunal, som under denna långa tid, fortfarande inte sagt rent ut att de stödjer undersköterskornas krav. Vad har medlemmar för nytta av ett sånt fack? Är inte grundtanken med facket att slåss för medlemmarnas intressen? Ett bättre sätt att göra sig irrelevanta i medlemmarnas ögon, är svårt att tänka sig.

Nåväl, Undersköterskorna hade, visa av erfarenheten av till intet förpliktigande pladder från politiker, förberett fem stycken frågor där de krävde ett ja eller nej från politikerna. En förfärligt besvärlig situation för politiker som är vana att snacka goja som låter bra.

Vi från 24:7 hade förstås inga problem att svara. Vi har ju hela tiden stöttat Undersköterskeupproret. Det är ju därför vi finns, för att slåss för det arbetande folkets intressen. Vi har också i bland annat Socialnämnden lagt motioner som är just omsorgspersonalens kravbild.

Normen har hittills varit stryk med 12-1 i omröstningarna.

Men läs och häpna, de flesta andra partier svarade som vi på de fem frågorna. Alltså att de stödde undersköterskorna. Fast de i verkligheten inte gör det. De ljög helt enkelt. För att det skulle låta bra, just där och just då.

Det blev så uppenbart att de andra politikerna från alla de andra partierna kände sig obekväma. De fick raka frågor, och följdfrågor från publiken som: ”Men tjänstemännen är ju anställda och ni som är valda är ju deras chefer, varför gör ni inget då när ni nu sagt att ni stödjer oss”?

”Samförstånd, samförstånd, sa sossen och underströk att ”dialogen måste återupprättas”.

Det liberala kommunalrådet, tillika ordförande i personalutskottet, slog ifrån sig ansvaret. "Detta är ingen politisk fråga utan ska hanteras mellan facket och förvaltningens tjänstemän".
Den numera ökända delegationsrätten (överlåta makt från valda politiker till anställda tjänstepersoner) har satt outplånliga spår i de liberala hjärnorna, vare sig de kallar sig liberaler, socialdemokrater eller vänsterpartister.

SD, som ju utsett sig själva till folkets underdog- och offerparti, hade överhuvudtaget ingenting att säga till folket. Inte ett ord.

Den kvinnliga centerföreträdaren hade ett obegripligt långt inlägg där hon, om man skalar bort det mesta av hennes ordkaskad, pläderade för fler chefer och att man måste vara rädd om sina chefer.
Att alltfler på golvet istället är rädda FÖR sina chefer, tror jag inte ingick i hennes begreppsvärld.

Det var uppenbart att partiernas företrädare var ute på hal is i mötet med omsorgspersonalen, att de i plötslig oro kände sig långt borta från den vardagliga rutinen där det mest använda uttrycket tycks vara: ”Tack för en jättebra dragning”, när nån tjänsteperson ur det outsinliga lämmeltåget av byråkrater, visat fina diagram.

För mig personligen var det precis tvärtom. Jämfört med att bevista kommunstyrelsemöten eller kommunfullmäktigemöten, kände jag ingen olust alls. Mötet anordnades av mitt folk. Deras krav är våra krav. Deras språk är vårt språk.

Jag kände mig hemma.

Foton: Bengt Johansson