Existerar inte det biologiska könet längre? Den frågan skulle kunna utgöra titel till den här boken av Kajsa Ekis Ekman, som i stället fått namnet ”Om könets existens – tankar om den nya synen på kön”. I boken behandlas nämligen den frågan ingående och utifrån många olika infallsvinklar. Den besvaras också med ett rungande ”JO!”.

Frågan skulle för tjugo eller till och med tio år sedan ha tyckts harmlös, och lätt att besvara, inte ansetts laddad eller kontroversiell. Men det var då det. Nu har en ny syn på kön gjort sig gällande, och för den är det biologiska könet inte över huvud taget relevant för ens könstillhörighet. Om man är man eller kvinna eller något mitt emellan, det bestämmer man själv. Det är hur man känner sig som avgör vilket kön man tillhör.

Man deklarerar vad man är genom att på sin profil i sociala medier ange sina personliga pronomina – en del av grammatiken som tagit steget från trist svensklektion i årskurs 5 till en grundläggande manifestation av den ens identitet, av jaget. Om någon säger sig vara en hon/henne så ska detta respekteras av alla. Gud nåde den som felkönar någon, dvs. tilltalar någon med fel pronomen. Det är en dödssynd som förskyller åtminstone livstids förvisning från Twitter. Det sistnämnda har – berättar Ekis Ekman – också drabbat bl.a. den kanadensiska feministen Meghan Murphy, för att hon på Twitter skrivit att män inte är kvinnor.

Tredje person singular är inte heller den enda del av språket som ska omdanas för att passa in i synen på kön som identitet och känsla snarare än biologiskt faktum. Inom sjukvården börjar man tala om ”födande förälder” istället för mor. Som Ekis Ekman återkommer till flera gånger i boken är ordet ”kvinna” under angrepp. Det ersätts med ”livmoderbärare”, ”menstruatör”, osv.

Vi står alltså inför en ny syn på könet. En ideologi med långtgående anspråk på att definiera en så grundläggande del av vår existens som däggdjur som könet. Vad betyder den? Vilka antaganden vilar den på? Vilka konsekvenser har den, framförallt för kvinnor?

Ekis Ekman går igenom de frågorna i boken, och det är bara att erkänna att hon gör det med yttersta briljans. Jag vet att hon har gjort bort sig i sina uttalanden om ryska respektive ukrainska medier och blivit utkastad från vänsterliberala ETC. Jag vet att hon återkommande har intagit en alltför okritisk hållning mot Latinamerikas olika socialistledare. Men hon är långt ifrån den enda socialist som gjort bort sig i olika utrikesfrågor. Herregud, det är fler socialister som hamnat snett i synen på Kuba, Sovjet, Venezuela, Syrien, Ukraina, etc., än de som hamnat rätt. Antiimperialismen har käkat många vänsterhjärnor.

Ekis Ekmans snedsteg och övertramp till trots så är och förblir hon en av våra absolut främsta socialistiska intellektuella. Hennes analytiska skärpa och förmåga att fånga svårgripbara och abstrakta tankar i konkret, välljudande, begriplig sakprosa är det väldigt få som kommer i närheten av. Det är en njutning att läsa den här boken, både det man håller med om och det man inte håller med om, därför att det är så väl tänkt och väl skrivet.

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en modig bok. Man ska inte ge efter för den känslomässiga utpressning som ibland utövas av dem som förespråkar den nya synen på kön, menar artikelförfattaren. Foto: WikimediaCommons

En än mer sällsynt egenskap som Ekis Ekman har i rikt mått är mod. Frågorna om kön och trans är, som jag redan berört, extremt laddade, och det står alltid ett drev redo att sättas i rörelse mot den som vågar ifrågasätta den nya synen på kön. Och jösses om drevet har gått mot Ekis Ekman sedan boken publicerades i april 2021. Vänsterpartiet har (förstås) avbokat henne som föreläsare. Boken har kallats ”svammel” i gay-tidningen QX. RFSL (Riksförbundet För Sexuellt Likaberättigande) har publicerat en skrift som heter ”100 fel i ”Om könets existens””. Aftonbladets ledarsida – det politiskt korrektas högsta tribun i Sverige – menar att Ekis Ekman ”sparkar på transkvinnor”. Att reaktionerna skulle bli sådana var såklart lätt att inse, men Ekis Ekman låter sig inte förfäras. Hon är, som sagt, modig.

Hur är det egentligen, undrar Ekis Ekman, vad är det som har ersatt det biologiska könet om detta inte längre sitter mellan benen?

Den nya synen på kön saknar svar, menar Ekis Ekman. Den säger att den är kvinna som känner sig som kvinna. Men vad är det då man känner sig som? Det kan ju inte vara som en person med bröst, snippa, livmoder och två X-kromosomer. Könet sitter ju numera inte i kroppen utan i knoppen. Vi närmar oss svaret, menar Ekis Ekman, om vi tänker tanken att könet numera anses flytande och möjligt att ändra medan däremot könsrollerna anses fasta, konstanta och eviga. Den nya synen på kön strävar efter könskongruens, dvs. överensstämmelse mellan utrustningen mellan benen å ena sidan och intressena och böjelserna i hjärnan å den andra.

Den pojke som gillar smink, dockor och rosa är kanske ingen pojke, säger den nya ideologin. Pojkar har inte de intressena, så har det aldrig varit, och då behöver utrustningen mellan benen anpassas så att den överensstämmer med den utrustning man ska ha om man gillar smink, dockor och rosa. Könet kan ändras, men inte könsrollerna. Är detta ”progressivt”? Är det ett steg mot mänsklig frigörelse? Ni anar vilket Ekis Ekmans svar på de frågorna är. En händelse som ser ut som en tanke är också att könsbyten ses som oproblematiska i samhällen som inte direkt präglas av jämställdhet mellan könen - Iran och Argentina nämns av Ekis Ekman som exempel - medan abort i samma länder är strängt förbjuden.

Vad är en man? Och vad är en kvinna? Vilka konsekvenser får den samtida könsideologin, frågar sig artikelförfattaren efter läsning av Ekmans bok. Foto: pixabay

För att återgå till frågan om huruvida det biologiska könet inte längre har någon betydelse, den som ställdes i inledningen till denna text, börjar ni också ana varför svaret på den är jo. Som Ekis Ekman upprepade gånger i boken framhåller så måste man ju titta mellan benen för att kunna avgöra om den som gillar bollar och leksakspistoler har ”rätt” kön, eller om det är något där nere som behöver ändras. Den som påstår att könet sitter i knoppen måste alltså titta på kroppen, och ibland på snoppen. Det biologiska könet är lika närvarande när det ska bestämmas om någon är ”cis”, dvs född in i det kön som hen känner sig hemma i, eller ”trans”, dvs. född in i fel kön. Om vi inte vet om det satt en snopp eller en snippa mellan benen vid födseln, då vet vi inte heller om vi har att göra med en cisperson eller en transperson.

Med fakta och grundläggande logik plockar Ekis Ekman isär den samtida könsideologin. Den håller helt enkelt inte ihop intellektuellt. Det är inte ens - som Ekis Ekman visar och som redan berörts - möjligt för den att svara på vad en kvinna eller man är. Vad är det man känner sig som om man känner sig som en kvinna? Frågan saknar svar.

Detta är allvarligt. Ett viktigt konstaterande som Ekis Ekman gör är nämligen att frågan om vad kön är inte är en fråga som bara angår transpersoner, som enligt beräkningar hon redovisar kan uppskattas utgöra ungefär en halv procent av befolkningen. Den frågan angår alla. Vad är en man? Vad är en kvinna? Detta berör var och en. Man ska därför inte ge efter för den känslomässiga utpressning som ibland utövas av dem som förespråkar den nya synen på kön. Varför förvägrar du transpersoner rätten att vara den som de känner sig som? Varför sparkar du på transpersoner, en av de mest utsatta grupperna i samhället? Ja, transpersoner är en sårbar grupp, men detta får inte hindra oss från att fritt diskutera idéer om vad könet är för något.

Alltnog, de nya teorierna om kön må sakna intellektuell bärkraft och stringens, men är de skadliga? Om de teorierna hjälper en utsatt grupp - transpersonerna - så kanske de ändå har ett värde och innebär ett framåtskridande. Ekis Ekman förbigår inte de frågorna, utan behandlar dem ingående. Och det visar sig då att det finns konkreta och långtgående följder av att göra verklighet av tanken på könet som en känsla eller självvald identitet.

Ett sådant område är sjukvården. Idag erbjuds könskorrigerande behandling för den händelse att en person vill vara av annat kön än det som sitter mellan benen utvisar. Hormonbehandling sätts in på väldigt unga personer. Det är viktigt att ” blockera” puberteten i detta sammanhang, eftersom puberteten danar kroppen på ett oåterkalleligt sätt, något vi alla känner igen. Slutstationen för många är könskorrigerande kirurgi, då könsorganen kirurgiskt görs om så att de liknar könsorganen hos ”rätt” kön. Penis avlägsnas. En konstgjord vagina skapas.

Denna behandling leder i många fall till sterilitet hos både män och kvinnor. Redan hormonbehandlingen medför nedsatt funktion hos äggstockarna, berättar Ekis Ekman. Hon beskriver ett fall med en ung kvinna som har svårt att få barn till följd av könskorrigerande hormonbehandling som hon genomgått i puberteten. Ett sexuellt samliv på vanligt sätt är utom räckhåll för den som genomgått könskorrigerande behandling. En penis kan inte byggas av läkarvetenskapen, i vart fall inte idag.

Ändå är könskorrigerande behandling något som sätts in på allt fler unga, vilket Ekis Ekman noga redogör för i boken. Många gånger, i flera länder, är barnens föräldrar avskurna från all information om och allt inflytande över behandlingen. När barnen kommer upp i mellersta och övre tonåren bestämmer de själva. Väldigt många av barnen som söker sig till behandlingen är sköra och svaga. En svensk läkare som börjat ifrågasätta har uppgett att ca 50 procent av dem som sökte könskorrigerande behandling led av autism, i jämförelse med en procent av befolkningen i allmänhet.

Utbredningen och praktiserandet av denna typ av behandling har, tror jag, potential att bli vår tids neurosedyn-skandal. Det är väldigt många sårbara unga som kommer att få men för livet av den könskorrigerande sjukvården. Några kommer säkert att bli hjälpta, men om ens hälften av det Ekis Ekman beskriver är sant, då kan den könskorrigerande sjukvården bli den tuva som stjälper hela lasset för den nya synen på kön som något som existerar utanför biologin. Min spådom är att Ekis Ekman kommer att bli hågkommen som en av dem som vågade säga att kejsaren är naken, och som därigenom räddade många unga från att tillfoga sig själva oåterkalleliga skador.

Artificiella lemmar till neorosedynskadade barn. Talidomid, som i Sverige såldes under namnet Neurosedyn var ett sömnmedel för gravida kvinnor som gav oerhörda fosterskador , som visade sig i form av avsaknad eller kraftig deformation av armar och ben, händer och fötter och ibland även skador på ögon, öron samt inre organ . Skribenten menar att nutidens könskorrigerande behandling riskerar bli en skandal av samma dignitet. Foto: WikimediaCommons

En annan tydlig konsekvens av den nya synen på kön är att de som biologiskt sett är män helt plötsligt får tillträde till kvinnors skyddade zoner: toaletter, fängelser, idrottsutövning. En våldtäktsman kan påstå att han är en kvinna och få avtjäna straff i ett kvinnofängelse. De som är födda med snippa, och som i genomsnitt har två tredjedelar av muskelmassan hos en som är född med snopp, ska plötsligt tävla mot dem som är födda med snopp.

De kvinnor som vågar protestera skälls som TERFar, dvs. transexkluderande radikalfeminister. Själva kvinnorörelsen ses plötsligt, av olika transaktivister, som något reaktionärt. Rakt av bisarra inslag förekommer här, vilket Ekis Ekman beskriver. På Twitter hotar transpersoner med penis att våldta TERFar med sina kvinnliga penisar. Vid en demonstration i London attackeras feminister som motsätter sig den nya synen på kön av vad som ser ut att vara män, med skägg och säkert också med snoppar, och som är ursinniga över att några livmoderbärare försöker – som de ser det – monopolisera begreppet kvinna.

Än allvarligare är förstås, om det än är mindre konkret, den påverkan den nya synen på kön har på möjligheterna att organisera kvinnor i kamp för sina rättigheter. Om vem som helst kan vara kvinna så uppstår frågan vad det är man ska organiseras kring. Att vara kvinna har ju hittills setts som en situation, med Simone de Beauvoirs ord. En ställning i fortplantningen, reproduktionen. Precis som det är en situation att vara arbetare eller kapitalist. Man intar en viss ställning i förhållande till produktionen. Kring denna situation som kvinna eller arbetare kan man enas för att kollektivt åstadkomma förändring.

Om kvinna däremot är något man väljer att vara eller inte vara så suddas kvinnans ställning i förhållande till reproduktionen ut. En del kvinnor är ”cis”, livmoderbärare, medan andra kvinnor är ”trans”, penisbärare. Hur ska de två kategoriernas gemensamma politiska strävanden se ut? För den ena gruppen är aborträtten av handfast, direkt betydelse, men inte för den andra. För att ta endast ett exempel.

Vad är alternativet då, enligt Ekis Ekman, till en syn på könet som självvald identitet? Jo, det är förstås (Ekis Ekman är marxist) dialektisk materialism. Att kunna se både natur och kultur, och hur de samverkar. Ett citat från bokens näst sista kapitel, med titeln ”Biologi och kultur – ett dialektiskt synsätt” är på sin plats.

”Men varför har olika klasser olika mycket pengar? Jo, på grund av deras roll i produktionen. Och varför har olika kön olika platser i den sexuella hierarkin. Jo, på grund av deras roll i reproduktionen. Reproduktionen är könets grundpelare precis som produktionen är klassamhällets. Det finns två kön av reproduktiva skäl. Det behöver inte i sig ge upphov till någon ojämlikhet: det är organiseringen av reproduktionen som avgör hur det blir med den saken, precis som det är organiseringen av produktionen som avgör om det ska finnas ett klassamhälle och hur det ska skiktas.

Dialektisk materialism tillåter oss att göra en analys som både tar in den materiella verkligheten och den samhälleliga maktordningen. Både biologisterna som menar att allt är kultur och hjärna, och socialkonstruktivisterna som menar att allt är diskurs och kultur, har en i grunden metafysisk syn på tillvaron. Inget kan ju förändras om det inte finns någon rörelse! Om allt är natur finns ingen väg ut, om allt är kultur finns ingen väg in. De som menar att allt är natur kan inte svara på frågan: hur går vi härifrån? Och de som menar att allt är kultur kan inte svara på frågan: varför kom vi just hit?”

Det finns egentligen inte mycket att tillägga till det citatet, mer än att uttrycka en förhoppning om att den dialektiska materialismen framöver kan få betydligt större inflytande i debatten om vad könet är för något. Att vi kan återgå till en strävan efter att förändra könsrollerna i stället för att förändra könen och könsorganen. Ekis Ekman har lämnat ett väldigt viktigt bidrag till att så ska kunna ske. Hoppas att dessa rader kan bidra till att fler tar del av vad hon har att säga.