Följande text är en krönika av Erik Pettersson från Norrköping. Han funderar kring vad landet Sverige är och vad som förenar oss som nation.

Vad är ett land? Om man skalar bort lagar, myndigheter och politiskt system, vad är det då som återstår? Många av oss tänker nog på en sammanhållande tanke om ett folk med gemensam historia. När man har något gemensamt kan människor samlas. Ofta är det gemensamma lite hopdiktat och spricker i sömmarna när det granskas av historiker. Likaså förändras det över tid. Men vad händer när den gemensamma historien överges? I de flesta fall känner vi oss överkörda. I vårt fall av en elit som ser sig så världsvan att det egna landet är något man ser ner på, en pinsam parentes i globaliseringen. En klok person sa att eliten har mer gemensamt med New York än Nyköping. Utöver detta har vårt land fått två miljoner nya innevånare som saknar landets kultur och språk. Allt fler ska samsas om ett redan haltande välfärdssystem medan de rikaste i samhället vill slippa ekonomiskt ansvar.

När man talar om ett land följs det nästan alltid av tanken på folkligt inflytande. Ordet demokrati har till och med blivit ett högtidsord. Men hur är det ställt med folkets makt? Den verkliga förändringen, eller rättare sagt försämringen, kom med EU-inträdet 1995. Sverige blev underställt en makt som utgick från Bryssel. I steg för steg har denna makt ökat och med EU:s Coronauppgörelse har ännu ett avgörande steg tagits. Miljardbidragen till företrädesvis Sydeuropa öppnar för gemensam finans- och skattepolitik. Sverige tvingas in bakvägen i fiaskoprojektet EMU. En norrländsk komiker sa en gång att det är långt till Stockholm, men ännu längre till Bryssel.

Jag tror att mycket av detta kan förklara Sverigedemokraternas inflytande, inte minst inom arbetarklassen. Att moralisera över människor som röstar på SD för att de vill försvara Sverige och det svenska är både osmart och förnedrande. Men vänstern verkar inte kunna sluta peka finger åt vanliga människor. Är då SD ett alternativ politiskt? Den frågan får nog var och en ställa sig, men jag är högst tveksam. Om vi pratar om att försvara Sverige så borde vi även prata om folkligt inflytande. I det perspektivet haltar SD. Partiets konservatism vill samla arbetare, tjänstemän och företagare runt flaggstången. Men hur ska vi kunna ha jämlikhet om anställningsskydd, strejkrätt och pensioner ständigt försämras?

Ska vi kunna känna stolthet över vårt land behövs respekt för våra gemensamma traditioner, men även inflytande. När jag nämner inflytande borde fortsatt invandring vara en fråga för folket att avgöra, lika mycket som tryggheten på jobbet och en värdig pension. Inte helt oväntat är folkligt inflytande ointressant för samhällets elit. Det allt hårdare trycket på arbetsrätten är det senaste exemplet. För egen del ser jag stoltheten över landet som en ekvation. Tar man bort det ena så faller det andra. För nog är det svårt att stå som jämlikar vid vår flagga när ens trygghet ses som ett problem av andra?