- Det som jag tycker är bra och kanske inte bara med avtalet utan det som är bra med hela processen som ledde fram till avtalet, är att man har visat att det faktiskt går att organisera människor i ett fackförbund, det går att organisera en strejk, det går att faktiskt locka fler människor. Lyssna här på sjuksköterskan Simon Renner tankar efter strejken.

-Det går att faktiskt locka fler människor att gå med i facket och det går att lyfta frågan om arbetstidsförkortning på dagordningen, så att det blir ett samtalsämne i hela landet. Så det har faktiskt varit positivt med hela vårdkonflikten.

Det som däremot många kollegor med mig delar, det är nog att vi inte är så nöjda med innehållet i själva avtalet för tyvärr så uteblev ju den här arbetstidsförkortningen som man sa att man ville åt för majoriteten. Sen så vet man ju inte vad alternativet hade varit. Det har sagts nu att detta var medlarnas absolut sista bud. Så om vårdförbundet inte hade accepterat detta så hade vi stått utan avtal kanske i ett halvår framöver och det hade kanske varit sämre så det är svårt att veta faktiskt riktigt.

Jag tänker ändå att istället för att tänka att det här blev ett nederlag. så tror jag att man ska försöka se det som att det här var ett första försök till att ta strid för en förkortning av arbetstiden. I medias rapportering så har ju ändå de allra flesta varit positiva till detta, förutom kanske mer borgerliga ledarsidor som har politiska argument och idéer till varför man inte ska göra detta.

Men jag tänker att gemene man har ändå varit ganska positivt inställda och det är nog det man får ta fasta på. Den här frågan mycket större än bara vårdförbundet och SKR eller vården. Alltså det här är ju egentligen någonting som jag tänker att hela samhället hade tjänat på om man gick ner i arbetstid överlag inom de flesta branscher.

-Jag har ju fått frågan i egenskap av förtroendevald på arbetsplatsen jättemånga gånger av mina medlemmar och andra kollegor att vad händer, hur går det i förhandlingarna? Och jag har inte vetat egentligen någonting. Så det känns ju också lite halvdumt att jag ska stå där nästan lite som ett fån och säga att jag vet inte mer än vad man kan läsa med tidningen.

Och det kan jag sakna också lite att det inte varit så mycket stöd från andra fackförbund. Kommunal som organiserar undersköterskorna, läkarförbundet som organiserar läkarna, det är våra närmsta kollegor. Där har det varit ganska tyst också och det har varit lite tråkigt faktiskt att se.

För jag tänker att vi måste ju hjälpas åt och driva på de här frågorna, vi kan inte göra någonting helt själva.

Håller du med Simon Renner i hans tankar?