Under mina 43 år i arbetslivet, har jag vid ett antal tillfällen varit med om att cheferna har velat sparka folk. Det har nästan alltid handlat om småsaker, saker som hade kunnat åtgärdats, om bara viljan hade funnits.

Och när jag vid sådana tillfällen suttit och tittat på cheferna på andra sidan bordet, har jag ofta tänkt att är det några som ska ha sparken så är det ni. Den arrogans, den uppblåsta självgodhet och den totala avsaknad av medkänsla ni uppvisar, ska inte finnas på en arbetsplats.

Många gånger har vi räddat kvar jobbet för våra arbetskamrater. Mycket tack vare att cheferna varit illa förberedda. Men jag vet att mörkertalet över människor som runt omkring i landet som har blivit uselt behandlade och sparkade, är förmodligen helt enormt stort.

När då min egen fackförbundsordförande, Tobias Baudin, skriver på en LAS-överenskommelse som gör det ännu lättare för cheferna att sparka oss, då inser jag att även han sitter på andra sidan bordet.
Och när jag idag hör att även LO-ledningen nu har accepterat LAS-överenskommelsen, så ser jag att nu sitter det riktigt många människor på andra sidan om bordet.

Men vi är fler på vår sida om bordet. Det är den utgångspunkten vi måste ha. Och bara en folkrörelse, folk i rörelse, kan ändra på sakernas tillstånd.

Bilder: Wojciech Miller, fick avsked från städbolaget Sodexo på Ullared. Andras Ehm, fick avsked från vaktbolaget Avarn på Ringhals. Trots att de inte gjort några fel överhuvud taget. Hur stort är mörkertalet?