Så skriver Hugo, lagerarbetare på arbetarbloggen.se. Arbetarbloggen startades för att ge människor möjligheten att berätta om sina jobb och att läsa om andras. Vi ringde upp Kajsa Ekis Ekman, ansvarig utgivare för att få veta lite mer.

Hur kom det sig att du startade arbetarbloggen?

– Ja, alltså det är ju tyvärr så att arbetarna inte har någon röst idag i samhället. Arbetarklassen var 52% av Sverige sist jag kollade men bara 5% av dem som syns i Sveriges Television. Det är en underrepresentation och det är sällan människor med vanliga viktiga jobb syns på TV eller i tidningarna eller får tycka till om någonting. Till exempel när det ska vara en upphandling på tågtrafiken, då är det ingen som frågar vad de tycker om det. Så det här är som en chans, bara att få höras.

Vad tänker du och vad vill du uppnå? Vilka brister är det som du vill avhjälpa?

– Egentligen vill jag ingenting mer än att ge människorna en röst. Sen får det bli vad det blir. Om det blir så att det är en massa människor som skriver att det är jätteroligt på jobbet kan det vara kul att läsa. Det är spännande bara att höra hur andra människor med andra jobb än sitt eget har det.

Det var en frisör som skrev om sitt jobb, att hon tycker att jobbet var väldigt roligt. Hon hade valt att inte ha egen stol, inte än så länge i alla fall, för fritidens skull.

– Ja och det kan ju vara intressant att veta. Jag har märkt att många tror att alla andra vet vad man gör i sitt egna yrke. Men det är ju oftast bara man själv och kollegerna som vet det. Man vet ju ofta inte hur det är i andra yrken. Och bara det kan vara intressant. Sen kan det också vara så att om det är missförhållanden någonstans kan man skriva om det. Man kanske tycker att det här jobbet är väldigt stressigt eller att de behandlar människor illa.

– Då kan det vara intressant att få veta det. Jag menar, vad har man för kanaler idag? Det finns ju inte så många kanaler.

Nej det stämmer.

– Precis, och så ska man skriva så bra. Ska man skriva en debattartikel då måste man veta hur man ska formulera en debattartikel. Det är ett ju ett yrke i sig, det är ju mitt yrke. Det är inte bara något som alla kan, det tar ju många år att lära sig. Det här är mer att man får skriva hur man vill. Du kan till exempel skriva Hej idag var det tråkigt på jobbet, slut. Det är mer bara att här har du en kanal, här kan du skriva.

Det är ju lite lite samma tankar som Vi som bygger landet har. Just det här att vanligt folk ska få sin röst hörd, att de ska få uttrycka sina åsikter och tankar.

– Jag tror skillnaden är att här ska det inte vara debattartiklar och det ska inte vara politiska inlägg utan det ska just handla om jobbet.

Om någon gör det? Om någon skriver lite mer om samhälleliga frågor, hur drar du gränsen?

– Om någon börjar blogga så går jag inte in och börjar styra att skriv inte det, inte det. Det får vara så. Annars kommer den som skriver av sig. Men i allmänhet ska det inte vara så att folk skickar in debattartiklar. Det finns många forum där folk kan skriva vad de tycker om samhället. Det är inte så att det inte ska vara någon politik, det är inte så jag menar utan att det ska utgå någonstans ifrån ett eget arbete. Vad jag tror att jag vill undvika är att bloggen blir en allmän sida där man kan tycka till om precis vad som helst. Det ska framförallt handla om jobbet och åsikter som relaterar till ens jobb. Om någon skriver att nu har en annat företag tagit över, det har blivit en upphandling. Om det då har blivit bättre eller sämre villkor är jätteintressant att veta.

Hur många bloggare har du och hur har du fått kontakt med dem?

– Nu är det nästan 30 som skriver på bloggen. Vissa känner jag. Jag har satt upp lappar i hissar, i tunnelbanan, på anslagstavlor och på arbetsplatser. Jag och en vietnamesisk kompis har varit runt på nagelsalonger med lappar på vietnamesiska att de kan blogga. Sen har jag varit inne på olika Facebookgrupper som är jobbrelaterade. Så på lite olika sätt har det droppat in folk.

Har du någon uppfattning om hur många som läser bloggen?

– Om man inte lägger ut något på sociala medier är det ca 100 om dagen. Lägger vi ut på sociala medier kan det bli 500, ja till och med upp till tusen som läser ett inlägg. Det kan också bli ännu fler. Vissa av bloggarna sprider själva inläggen som gruvarbetaren Jari Söyrinki i Kiruna. När han skriver verkar hela Kiruna läsa det.

– Som jag känner det är att arbete har ju alla eller nästan alla och det är bara det som är grundidén. I vissa jobb kan det finnas mycket yrkesstolthet och på en del jobb uttrycker folk mer att de hamnade där och fastnade. Många som skriver om lager säger till exempel att de inte vill vara där.

Hur sprider du din blogg?

– Vi är bara tre personer som arbetar med bloggen och ingen är avlönad. Jag sköter det redaktionella och så är det en webdesigner som sköter hemsidan. För två veckor sedan fick jag kontakt med en social medier-expert som ska starta upp oss på sociala medier. Hon har precis öppnat ett Instagram konto. Går det bra ska det förhoppningsvis bli fler sociala medier där man kan följa bloggen, till exempel Facebook.

Vad hoppas du arbetarbloggen ska ge?

– Vad jag hoppas med bloggen är att folk ska börja tänka mer på jobbet. Till exempel om det diskuteras politik så pratar man om allt förutom sitt jobb. När man skriver på sociala medier skriver man om allt förutom sitt jobb. Det är som om jobbet bara är något man vill glömma bort så fort man kommer därifrån. Men alla har ju ett jobb men det är någonting som vi inte pratar om. När jag ställer en fråga till någon om vad man gör på jobbet kan jag få svaret att det är inte så mycket, att det inte är intressant. Men det är klart att det är. Jag vet ju inte vad andra yrkesgrupper gör på sina jobb, det är superintressant

Om vi börjar där att man blir medveten om att man har ett jobb och börjar tänka på det så tror jag att det kommer och leda till något annat. Man börjar prata, man börjar jämföra, man börjar reflektera.

Ibland känns det som om yrkesstoltheten försvunnit för många.

– Tror du inte det är framgångsmyten, myten att man måste bli en del av det. Annars har man misslyckats.

Jo. Och att man ger ungdomarna en sådan inställning att du ska bli nånting, att du ska inte ha ett vanligt arbetaryrke.

– Jo och det är inte deras fel. Det är samhällets fel, hur man pådyvlats det här. Och hur man döpt om arbetare till lågutbildade eller marginaliserade eller utanförskapsområden. Hundra olika termer som används för att prata runt. Det gör ju att man tycker synd om istället för att se den viktiga rollen i samhället. Men herregud, om ingen jobbar, hur skulle samhället då se ut? slutar Kajsa Ekis

Länk till arbetarbloggen.se hittar du här