En sak vi inte diskuterar så ofta idag är föreningssverige. När vi gör det handlar det om ersättningar och andra problem som Corona ställer till med för föreningar. Och det är naturligtvis viktigt. Men det är inte det jag vill uppmärksamma.

Nej, jag vill tala om föreningssveriges kärna. Och det är för mig alla föreningar som bygger på ideell verksamhet utan vinstintresse med funktionärer, medlemmar och eldsjälar som lägger sin fritid på att hålla dem igång. Och som gör det oftast helt utan någon som helst ersättning. Vi är väldigt många som det rör sig om. Sverige kryllar av innebandyklubbar, hockey – och fotbollsklubbar, miljöföreningar och politiska föreningar med mera. Jag menar inte föreningar som drivs kommersiellt. Dom klarar sig så länge det finns pengar.

Nä, jag menar; hur viktigt är det inte att trösta ett barn som är ledsen för ett skrubbsår på fotbollsplanen, glädjen i att se någon som går igång på att bli uttagen till matchen i helgen? Att skicka ut kallelser till det offentliga mötet? Att affischera om musikfesten eller ordna ett protestmöte mot ännu ett onödigt skrytbygge, det kräver engagemang. Och det är det jag menar.

Vi måste bli flera! Vi måste få framförallt våra barn och ungdomar aktiva i föreningslivet, som både utövare och funktionärer. Vi måste få folk aktiva politiskt. Och i miljörörelser, fackföreningar, hyresgästföreningar med mera.

Många av våra föreningar har byggts upp av arbetarrörelsen, inte bara fackföreningar, politiska organisationer utan även idrottsföreningar. I många av dessa får de aktiva lära sig följa demokratiskt fattade beslut och en fostran i kollektivt tänkande. Att engagera sig politiskt, idrottsligt eller i en miljöorganisation motverkar den idag övergödda individualismen och får människor att uppleva hur man jobbar kollektivt mot gemensamma mål.

Jag vill därför slå ett slag för engagemanget i Sveriges alla föreningar. Det är en bortglömd kärna i det vi kallar vårt. Och tillsammans kan vi ändra på det!