"Likt en jättes håriga näve tränger en urkraft ner i underjorden och vräker tunnelbanevagnen av spåret. Under någon sekund ser jag de andra passagerarna kastas runt i ett ogreppbart kaos där jag krampaktigt söker efter något att hålla fast vid, men finner endast tomrum. Ett genomträngande ljud av plågad metall skär i öronen, i bakgrunden hörs ett hotfullt muller. Splittrat glas yr i luftrummet. Därefter tystnad. Mörker.

När jag återfår medvetandet ligger jag på rygg i ett mörklagt rum av overklig stillhet. Det enda ljud jag uppfattar är ett knappt hörbart surrande, som en avlägsen svärm av humlor. Min första tanke är att jag bara haft en otäck dröm och nu befinner mig i sängvärmens trygghet med fördragna gardiner. Men kroppen säger något annat. Den ömmar och känns blåslagen, som om jag spelat en tuff fotbollsmatch. Luften är varm och fuktig och fylld av något som får ögonen att tåras. När jag med knogarna försöker gnugga dem torra uppstår en svidande känsla, liknande effekten av tårgas.

Något blött rinner ner över ansiktet och när jag tar lite på fingret och försiktigt för det till munnen känner jag den omisskännliga smaken av blod, sött och järn. Men mängden är inte alarmerande och när jag känner över pannan finner jag bara en mindre bula strax under hårfästet, inget mer. Samtidigt har jag svårt att andas och tänker att ryggen är skadad. Eller att revbenen tryckts samman och nu pressar mot lungorna. Men när jag trevar över kroppen finner jag inga allvarligare skador. Däremot inser jag att luften är fylld av en stickande och intensiv rök, att det är den som stör andningen och irriterar ögonen. En giftig blandning av gummi och plast, pyrande virke och något som får mig att tänka på vidbränt kött.

Jag hostar vasst och önskar att jag hade någon form av skyddsmask, men det enda jag kan göra är att sätta en hand för mun och näsa. Mörkret är i det närmaste totalt och jag kämpar med att hålla rädslan och en gryende panik på avstånd. Mina försök att organisera hjärnan har motsatt effekt och förstärker den oro som får mig att ställa frågor jag inte har några svar på: Vad är det egentligen som hänt? Vilken kraft är så mäktig att den kan kasta omkull ett helt tunnelbanetåg? Och hur omfattande är skadorna? Är även husen och människorna ovan jord drabbade?

Trots att jag inte vill, fabricerar min galopperande fantasi tänkbara scenarier om vad och varför, projicerar bilder för mitt inre som jagar på skräcken, målar upp dokumentärfilmernas svartvita helvete och ett vrål av vanmakt hotar tränga upp genom strupen. Jag spänner mina käkar för att hålla emot och tvingar mig till att andas lugnt och rytmiskt. Tänka logiskt. Rationellt.

Antagligen är det bara något lokalt, en olyckshändelse begränsad till den del av tunnelsystemet där just jag råkade befinna mig. Fel plats vid fel tid, är det inte så man brukar säga? Kanske en gasläcka som antänts. Eller en sprängning för den nya linjen som gått snett. Den mänskliga faktorn.

Gör vad jag kan för att inte tänka på det där andra, förbjudna. Ögonen svider, men långsamt vänjer de sig vid mörkret. På håll anar jag nödbelysningens gröna sken och steg för steg försöker jag orientera mig, få grepp om läget. Lyssnar efter andra ljud, andra passagerare, men det är onaturligt tyst, bara det där bakgrundssuset jag inte kan placera. Kanske någon trasig ventilation? Men en sak kan jag i alla fall med säkerhet konstatera, att jag ligger på rygg mot ett hårt underlag. Med händerna undersöker jag det som kan vara tunnelbanevagnens golv. Eller möjligtvis tak. Svårt att veta vilket.

Kraften som slungade tåget av spåret kan även ha vänt allting upp och ner. Allteftersom framträder vagnens interiör för min blick. Grova detaljer, så som några säten som tycks ha lossnat och nu ligger huller om buller, en krökt mittstång, ett dörrpar med krossade rutor och annan, utspridd bråte. Allt avtecknat mot en gråsvart fond. Men inga tecken på liv, andra människor.

– Hallå! Finns det nån här, ropar jag utan att få något svar."